Idag har det varit en jävligt bra dag faktiskt. Oftast brukar dagarna bli lite ensam, då jag oftast tillbringar dem med min son, som bara är 1 år. Visst njuter jag av tiden jag har med honom, självklart. Men visst skulle det vara roligt om man hade någon vuxen att dela sin tid med.

Men jag har varit singel så länge nu, så jag minns inte hur man gör för att träffa någon. Även om jag skulle ta mig för att gå ut på krogen, nån kväll så skulle jag inte veta hur jag skulle bete mig. Sen har jag ju även den där satans ångesten, som jagar mig. Svårt att släppa in någon igen. 

Min sons far då? tänker Ni. Ja min sons far och jag, var bästa vänner från 16 års åldern. Han var kär i mig redan då, men jag kunde bara se honom som min vän. När vi sedan växte upp, så förlorade vi båda kontakten med varandra. Men för ca 3 år sedan, fick jag ett mail ifrån honom. Han skrev och berättade att han hade flyttat till Dalarna och att han hade sett mig på FB och att även jag hade flyttat till Dalarna. Så vi bestämde oss för att återuppta kontakten. Det ena ledde till det andra och efter ett par månader var jag gravid. Men tyvärr funkade vi inte som annat än vänner. Så fort det blev andra känslor med i bilden, så blev han oerhört aggressiv, osäker och Dominant. För att inte tala om hans svartsjuka. Den var oerhört krävande och allt stegrade med sådan fart. Så jag hade inte många andra val, än att avbryta relationen, efter bara ett par månader. När jag senare födde min son, så valde han att inte finnas med i bilden. Han är den enda man, som jag har vågat närma mig, efter den våldtäkt som jag blev utsatt för i 2008.

Våldtäkten ja, ja den har satt sina spår. Jag var hemma hos en äldre, manlig vän och hälsade på. Jag hade känt honom i många år. Jag minns att jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk. Så jag frågade honom efter ett par huvudvärks tabletter och sen skulle jag lägga mig en timme på soffan i hans vardagsrum. Jag tänkte att jag skulle ligga och vila där, medan alvedonen skulle fungera. Jag somnade till och när jag vaknade till, så ligger han ovanpå mig. Han hade slitit av mig alla kläder, och låg ovanpå mig och slickade på mina bröst. Jag minns hur det skrek i huvudet på mig.. HAN VÅLDTAR MIG! Sen slocknade jag. Jag försvann in i mörkret. Det var som att släcka en lampa, så snabbt försvann jag.

Nästa gång som jag vaknade så var rummet alldeles svart. Tvn var avstängd och jag såg mannen sitta i fåtöljen som stod näst intill soffan, som jag låg på. Med ryggen vänd åt mitt håll. Jag såg mina kläder ligga på golvet och frågade honom om mitt minne stämde. Hade han hållit på med mig, medan jag hade legat där? Frågade jag honom. Han svarade att det hade han. Jag började grina och försökte ta mig upp från soffan för att få på mig kläderna. Medan jag grät och mumlade, hur i helvete kunde du göra något sådant mot mig!! Mumlade, sluddrade och skrek jag samtidigt. Jag hörde att han svarade mig, du hade ju ögonen öppna, så jag trodde jag fick, svarade han mig.

Jag vinglade fram mot ytterdörren, tog mig till sjukhuset och  väl framme, slockande jag igen. Jag vaknade efter tre dygn och fick veta av Polisen, vad 2 av vittnena hade berättat för dem.

Det visade sig att jag hade legat på mannens soffa, under 5 dygn. Det hade varit flera stycken som hade sett mig, ligga naken på hans soffa. När de hade frågat varför jag hade legat naken på soffan, så hade han skyndat sig fram och dragit en filt över mitt huvud. Vittnena berättade att jag hade lagt och stirrat, rakt ut i tomma intet. Jag hade inte varit kontaktbar. Läkarna tror i efterhand att min hjärna hade slagit ifrån, i ett försök att skydda mig själv. Det var en för svår chock, när jag insåg att jag höll på att bli våldtagen. Så för att skydda sig själv hade min hjärna stängt av mitt medvetande. Jag hade legat och stirrat, rakt ut som ett tomt skal. Då förstod jag att det var det, som mannen hade menat när han svarade mig. Att jag hade ju haft ögonen öppna.

Efter några dygn, hade mannen blivit mer och mer nervös. Han hade blivit rädd att jag aldrig skulle vakna till liv. Så han hade satt sprutor i min nacke, fyllda med sömnmedel, för att söva ner mig. Jag hade sovit i ett par dygn och det var troligen därför som jag vaknade ur det där koma liknande tillståndet. Men eftersom jag hade haft så mkt sömnmedel i kroppen, så hade jag ramlat ihop igen, efter jag hade lyckats tagit mig till sjukhuset. Min nacke var full med sprutmärken, blåningar och svullnader. Han hade sprutat lösningen utanför, så jag hade fått en infektion bak i nacken, under huden. Det såg hemskt ut. Så här i efterhand är jag glad att han inte gav mig en överdos. För det hade inte varit någon som hade trott annat än att jag hade gjort det mot mig själv isf. Ingen hade misstänkt något annat.

iom att jag hade lämnat mannens lägenhet, så stack han. Han blev rädd för att torska för våldtäkten och frihetsberövningen. Så han höll sig gömd i vår stad, i ca 6 månader. Under tiden höll han på att spara ihop pengar för att kunna fly till Thailand. Efter 6 månader flydde han och höll sig gömd i Thailand i ca 5 år, innan han kom hem igen. Han hade inget val, han var tvungen att komma hem för att förnya sitt pass. Direkt när han kom till Sverige, så knep polisen honom. Men eftersom han hade haft mig i sitt hem i så många dygn och tvättat mig, så noggrant plus all tid som hade förflutit. Så fanns det inga spår kvar på våldtäkten och jag kunde inte bevisa att han hade satt sprutorna på mig, så han gick fri. Men jag tycker att det var oerhört fel av snutarna. Jag gissar att de inte brydde sig iom att jag var en fd missbrukare, själv. Man har inte så mkt priotering då. För i mina ögon så borde de ha tagit, själva flykten till Thailand som ett erkännande. Plus att vittnena hade berättat att de hade sett mig ligga så där, i flera dygn. Jag hade inte varit vaken en enda gång och han hade gett dem alla möjliga olika förklaringar. -han hade sagt att jag hade tagit både det ena och det andra, till dem. Och att jag därför låg väck. Men det enda polisen hittade i mitt blod var en jävla massa sömntabletter. Så vad låg jag och stirrade på då? Varför slog min hjärna av?

hur som helst så är detta något som jag försöker leva med. Men jag har hjaft det svårt för att kunna slappna av och lära känna en ny man. Jag har dragoit mig undan, fått ångest och svårt att släppa någon inpå mig. Jag försöker verkligen jobba med detta. För jag vill inte leva ensam i hela mitt liv. Jag hoppas på att jag en dag, kan träffa en man som kan få mig att känna mig trygg. Någon som vill mysa, ta hand om mig och månar om mig. Så jag kan göra detsamma för honom. Jag är iof bisexuell, men jag har bara träffat en kvinna som jag blev kär i och vart tillsammans med. Annars har jag hållt mig till män. Det har varit enklare så. Men visst, skulle jag träffa en kvinna som fick mitt hjärta att slå dubbel slag och jag kände glädjen och hoppet spira inom mig. Så skulle jag självklart ge hon en chans.

Jag får ta en dag i taget och börja med att ge mig ut bland folk igen. Annars kommer jag definitivt bli ensam resten av mitt liv. Om jag inte vågar mig ut igen. Men här i Sundsvall, så är det oftast krogen som man går ut på. Krogen ja, ja det är ju inget vidare ställe att hitta något seriöst på. Men det kanske går, om man inte dricker sig plakat full.

Kram på Er alla, jag ska skriva mer i morron. Just nu är jag så trött i huvudet så det blev bara det här. kände att jag ville skriva lite om det och jag kommer även försöka berätta lite mer om vem jag är och vart jag kommer ifrån. Men det får bli lite längre fram.

Varför är det så svårt att skaffa sig ett umgänge i detta land. Vi svenskar är så hårda och kalla mot människor som inte befinner sig "innanför" gränsen. Har man nått en ålder på 35 år och uppåt, så är det jätte svårt att lära känna nytt folk. Särskilt om man ex är sjukskriven eller av någon anledning inte befinner sig ute på arbetsmarknaden.  Många har redan en färdig umgängeskrets i denna ålder, men det finns även de som  av olika anledningar är ensam och behöver vänner att få umgås med och lära känna. Det kan ex vara att man nyss har flyttat till ett nytt ställe eller ex såna som jag, som försöker skapa sig ett nytt liv. 

Men det är väldigt svårt att hitta nya bekantskaper och ta steget fram och lära känna dem. Man måste kanske påbörja ett föreningsliv eller el liknande. När det gäller min situation så är det även väldigt svårt att träffa folk som ser mig för den jag är idag och inte den jag var för flera år sedan.

Väldigt många Svenskar söker nya bekantskaper via datorerna. Visst går det att hitta både partner och vänner framför datorn. Men jag tycker mig märka att många som söker på internet. Vill  söka sig ifrån något, ex ifrån sin ensamhet eller ångest. De vill hitta någon som kan göra dem lycklig och som kan motivera dem att leva livet. Men vi måste hitta motivationen själva, att leva våra liv. Vi måste fylla våra liv med sånt som vi vill att de ska innehålla. Vi måste först och främst göra oss själva lycklig innan vi kan göra någon annan lycklig, iaf när det gäller Partner relationer.  Jag tycker att man bör försöka vara lycklig, nöjd och glad över våra egna liv, innan vi väljer att blanda in någon annan i det. För om vi inte uppnår detta, innan vi ger oss in i en kärleksrelation. Så kommer vi bli livrädda för att relationen ska ta slut.

För om vi tror att vi är olycklig och inte har något utan relationen så är risken stor att vi kramhåller i vår relatiohn och kanske tom riskerar att kväva den.

Detta kan även leda till, att den partner som man träffat riskerar att få en känsla av att denne endast är en försäkring mot ensamheten och inte någon man är med för att man vill och inte för att man känner att denne är den rätta.  Eller så kan man börja begränsa sin partner och isolera denna, för att man är rädd att denna ska hitta något annat, att man ska förlora denna. 

Men om man är med sk "fel" person" dvs någon som inte alls är bra för oss. Så kan det bli att man ger en otrolig makt till en människa som kan utnyttja denna makt emot oss. Många ggr bruakr personer med lägre självförtroende eller en person som har tidigare erfarenheter ifrån dysfunktionella relationer söka sig omedvetet till denna typ av människor. De dras till denna typ av människor för att det är något som de känner igen och kan hantera.

  Jag känner flera som råkat ut för just detta. Många tjejer har bland annat slutat i ett tungt missbruk, efter en sådan relation. Pga att de har varit så trasig och nedbruten efteråt. De mådde riktigt dåligt och var helt nedkörda i sina måenden och Drogerna blev deras enda flykt ifrån den smärtsamma verkligheten. 

Det finns tyvärr många elaka människor. En del som får denna makt,utnyttjar den till det yttersta. Ex bestämmer vad man ska göra, när man ska göra det, vad man ska ha på sig. Pratar ner, istället för upp den andre, eftersom de vet, att så länge den andre befinner sig, där nere. Så har de denna makt, och då vågar man inte gå ifrån dem och de får ha kontrollen. De har på detta viset medvetet tagit ifrån sin partner dess självkänsla och självförtroende.

Om den nedtryckte börjar säga ifrån, så kan det bli väldiga konsekvenser. Eftersom Den som trycker, kan börja känna sig hotad om den andre börjar visa tecken på styrka och egen vilja och därför kan motstånd många ggr i en sån här typ av relation även leda till fysiskt våld. Självklart så kommer ångesten och de sk "kärleksyttringarna" efter en sådan fysisk bestraffning.  Där bestraffaren försöker få den andres förlåtelse genom att visa sin ångest och sorg genom att blidka till individens sårbarhet och saknad utav kärlek och bekräftelse på att denne är viktig och speciell. Vilket de flesta gångerna leder till att Personen förlåts och allt bli fint och mysigt för en tid stund/framåt. Men det dröjjer inte länge förrän "nästa" incident inträffar och så fortsätter det destruktiva cirkeln. Ju fler varv den snurrar desto grövre blir alla de yttringar som sker i den.

De flesta stannar kvar för att de vill och behöver tro på en förändring och att den andre personen älskar en. Det kan vara svårare än man tror att behöva inse att den andre personen endast har nyttjat en under alla år och att det aldrig har handlat om kärlek. Att behöva stanna och inse att man blivit medvetet utnyttjad och manipulerad under all den tid som förflutit är många ggr en för svår insikt att kunna ta del utav. Inte förrän det gått alldeles för långt och man inte har fler val än att man måste inse detta, så tar många tag i sanningen. Även om de flesta går när de möter denna insikten, så har många redan sår och skador som räcker för en hel livstid. Nästa prövning blir därför att börja om, börja om med återuppbyggnaden utav vad Personen först o främst tog från en..Självkänslan, Självförtroendet, tron och kärleken till sig själv. När man återfunnit dessa, så kommer nästa kamp, att återuppbygga tron på andra. Att våga älska, lita och tro på en annan människa igen. Alla dessa strider är tunga men fullt möjlig och väl värda det. Det man dock bör ta med sig ifrån allt, är att alltid sätta sina egna  gränser och att aldrig låta någon annan behandla en illa. Visa andra ditt egna värde genom att behandla dig själv med respekt och sätta gränser. För det är vi värda!

För oss som har haft ett tufft liv med bla destruktiva relationer, kanske både i vår barndomen och som vuxna. Vi bör vara vaksamma mot oss själva och de personer som vi dras till. För tyvärr är vi många ggr våra egna värsta fiender. Många har ställt sig frågan, varför just JAG hamnar i dessa relationer och blir den utsatte och mår konstant dåligt. Svaret är ofta att vi själva söker oss till detta, omedvetet. Vi känner till den världen, vi känner oss trygga där. En människa som aldrig har varit i en mjuk och kärlekfylld relation innan, vare sig med sina föräldrar som med någon annan. De vet

Detta är mitt första Blogg inlägg, någonsin. Jag skapade denna blogg för att jag behöver ett ställe, där jag kan sortera och lufta alla tankar och känslor som snurrar inom och runt mig.

Jag är en fd Opiatmissbrukare, och har varit frisk sedan 2008. Jag lever tillsammans med mina 3 barn, varav den yngsta är 1 år gammal. Det är oerhört svårt att leva ensam med tre barn. Men det är samtidigt så många härliga stunder, fyllda av skratt och lycka. Bara att få se in i mina barns ögon, all den glädje, förundran och nyfikenhet som speglas. De fyller mig med sån lycka och medvetenhet, det är ingen tvekan om att jag är på rätt väg och att det är detta jag vill med mitt liv. Att få se mina barn växa upp och  att få ge dem min kärlek, trygghet och stöd i livet. Är vad livet handlar om, för mig.

 Jag ser att de lyssnar och tar in det jag säger till dem, om bla killar, vänner, skola och om livet i allmänt, det gör mig oerhört stolt. Även om andra människor ser någon som har förstört sitt liv och kastat bort allt som var bra, en missbrukare som inte är värd en 2a chans. Så ser mina barn mig som den mamma jag är idag. Visst minns de och bär med sig både sorg och smärta för vad jag orsakade dem under mina år i missbruket. Men de ser att jag vill och försöker. Att jag finns här nu och alltid kommer att göra det. De litar på mina råd och försöker tillämpa dem i sitt tänkande, jag törs nog tom säga att i många aspekter av livet så ser mina barn upp till mig. De ser min styrka och den kamp som jag kämpar varje dag. Inte mot drogen för den besegrade jag, även om jag fortfarande har den som min fiende nr 1 och alltid är på min vakt. Så är det inte denna fienden som jag slåss emot dagarna i ända. Det är främst fördomarna och förtal som stjäl min kraft och energi idag.

De första åren utan drogen, hade jag väldigt lite självkänsla men mkt självförtroende. Jag trodde att det bara var att återuppta kontakten med mina fd Svensson vänner och anhöriga. Jag trodde att de skulle bli glada att se mig, att jag var frisk nu och att jag hade kommit tillbaka till det "rätta" livet. Men Ack så fel jag hade. Så var det absolut inte, de var inte glada att se mig. Jag kunde hejja glatt och springa fram och ge dem en kram om jag stötte på någon utav dem på gatan. Men de flesta sa inte så många ord utan tittade mest på mig som att jag vore något äckligt och smutsigt. Jag blev medbjuden av en kusin på en fest, efter att jag hade varit fri ifrån missbruket i ca 2 år. Jag blev jätte glad, eftersom det var första gången som någon ville umgås med mig. Annars brukade jag sitta ensam hemma, framför tvn och drömma om det liv och vänner som jag saknade. Jag klädde upp mig och gjorde mig fin. Men när jag väl var på plats hos min kusin, och hennes vänner. Så bestämde hon sig för att trycka ner migt i  skosulorna, mitt framför hennes vänner genom att informera mig, högt och tydligt om hur hon ansåg att jag hade förlorat alla egenskaper som hon ansett varit vad som var positivt med mig och kvar var bara en feg, tyst och försynt liten fågelunge som hoppade rakt upp i luften om någon pep till. Hon sa rakt ut med hård röst - Jag skäms när jag ser på dig idag! Detta var början på en kväll som slutade med att jag satt i tårar. Det skulle dröjja ca 2 år till, innan jag försökte ge mig ut igen men någon utav mina gamla vänner och anhöriga. Istället fokuserade jag på att bygga upp mig själv och min relation till mina barn.  

Jag minns så väl när jag återkom ifrån mitt fd missbruk. Båda mina barn, mådde oerhört dåligt och de levde med deras fäder. Min dotter som då gick i 6, an. Var oerhört utåtagerande, destruktiv och sårad. Hon struntade i skolan och var mer ute med vänner och drack alkohol, än vad hon satt i skolbänken. Hon slog ifrån sig allt som vuxna sa till henne. Hon visste bäst och fortsatte man att försöka prata med henne, så fick man räkna med att åka på en käftsmäll. Min dotter och son, har två olika fäder. När mina barn flyttade till dem, var jag helt övertygad om att de var bra pappor och att mina barn skulle ha det bättre hos dem, än hos mig. När jag återkom efter mitt missbruk, fick jag veta till min förskräckelse att även min dotters far, hade befunnit sig i ett tungt missbruk. Och att min dotter hade levt med honom i detta destruktiva liv. Hon hade fått skött sig själv från ca 9 års ålder, tills jag återkom. Då var hon i 13-14 års åldern. Den känsligaste åldern i tonåre n. När jag fick veta detta om hennes far, så började jag hata mig själv ännu mer. Hur kunde jag göra detta mot mina älskade barn, vad hade deras mardrömmar handlat om. Var det saknaden efter mig ? Eller var det ilskan över att jag hade övergivit dem? Jag visste inte riktigt, hur man var en tonårs förälder. Så jag försökte med olika, roller för att nå henne. Jag försökte sätta hårt mot hårt, när hon vägrade följa tider och regler. Men det triggade henne bara ännu mer. Hon blev med tiden bara värre och värre, och jag ville så gärna hjälpa henne. Sista gången som vi hade en ordentlig konflikt, så minns jag hur hon stod och hyttade med knytnävarna mot mig. Samtidigt som hon skrek allt möjligt om vilken dålig mamma jag var och hade varit. Hon gick närmare och närmare och till slut gick hon på mig. Jag fick tack på hennes armar och satte mig ovanpå henne, såg henne i ögonen och sa till henne hur mkt jag älskar henne och att jag var oerhört ledsen för allt jag hade orsakat henne.

Efter den dagen så bestämde jag mig för att vi skulle vara på samma våglängd. Jag kunde inte komma efter flera herrans år och vara en hårt bestämmande förälder. Jag var tvungen att vinna åter deras förtroende och skapa en trygghet åt dem, hos mig och med mig. Så istället för att säga till henne: - Du ska vara inne klockan 22 ikväll! Så satte jag mig ner, såg in i hennes ögon och frågade: - Gumman, vilken tid tycker du, att du ska komma in i kväll? Hon sa vad hon tyckte och gav sin motivation. Därefter sa jag vad jag tyckte och sen gav jag min motivation. På så vis, kom vi gemensamt fram till olika regler kring hur vårt nya gemensamma liv skulle vara och vi lärde oss båda att föra dilog med varandra. Tidigare hade det handlat om att hon uttryckte vad hon krävde, men iom denna utveckling så fick min dotter möjlighet att lära sig att fundera kring vad det var hon ville, varför hon ville detta och om det ver rimligt. Hon fick även lära sig att ta in vad jag tyckte och tänkte om hennes förslag och att samarbeta tillsammans för att komma till ett gemensamt beslut.

 Dusterna minskade och vi började komma varandra närmre och närmre. Efter ett par månader satte vi oss ner för att prata. Jag ville prata om vad hon kände gentemot mig och att jag hade övergivit henne, när hon var ca 8 år. Jag minns hur jag satt och lyssnade på allt hemskt som hon hade varit med om, som hon känt, tänkt och upplevt. Hon hade inte fått tvättade kläder till skolan, inte fått middag eller frukost. Vissa perioder var hennes far så påverkad, så hon fick packa sig en liten väska och knacka dörr hos sina vänner för att få ha någonstans att sova.  Hon hade inte haft någon mamma att söka tröst hos, för hennes mamma hade inte heller funnits där. Hon berättade att hon ofta brukade ligga och fantisera om när vi skulle träffas nästa gång och vad vi skulle göra. När hon varit ledsen hade hon önskat och gråtit efter mig. Men ingen hade hört henne rop på hjälp, varken jag eller hennes far. Det gjorde så ont att lyssna på allt som hon berättade. Men jag lyssnade och försökte stötta henne. Jag urskuldrade mig inte, jag skyllde inte det val jag hade gjort, på olika omständigheter osv. Jag visste att om jag hade börjat urskuldra mig genom att säga, Ja men jag mådde dåligt, eftersom jag var sjuk eller det och det hade hänt mig eller liknande. Så hade det isf endast orsakat henne ännu mer dåligt mående. För det hade varit detsamma som att rättfärdiga mitt svek och hennes smärta och inget rättfärdigar att jag svek mitt uppdrag som mamma. Jag tog på mig den rollen när jag fick mina barn och Inget rättfärdigar att man överger det uppdraget.  Alla har vi ett val, ska vi låta denna sorg, smärta eller historia få förstöra ännu mer än vad det gör/gjort hitills? Eller ska vi ta kontorllen och bestämma själva att inte låta dessa "hål" få äta upp ännu mer utav mig och min framtid? Det är mitt val hur mycket som de negativa bitarna ska få ta med sig och jag gjorde fel val, för jag valde inte övehuvudtaget. Jag bara slutade kämpa och tro på mig och min förmåga att övervinna det jag bestämt mig för att övervinna. Jag var trött, jag var trött på att alltid vara stark. Så jag la mig ner och övergav allt jag trodde på. Vilket ledde till att jag gick vilsen, vilsen i en värld där det kryllade av olika falska lycko rus och flykter från den kalla sanningen. För sanningen var ingenting som jag varken ville eller kunde hantera vid denna tidpunkt. jag intygade mig själv att jag kände sanningen och iom att jag tagit denna vägen så fanns det inget återvändo, någonsin. Därför funderade jag aldrig på något annat. Skulden och ångesten för vad jag hade orsakat mina barn, mig själv och min familj, var inget som jag hade styrkan att möta. Istället intygade jag mig själv att jag var nöjd med att vara där jag befann mig i livet. Det var inte alla sorger och smärtor som jag bar med mig, som svek mina barn. Det var avsaknaden utav ett val som förstörde mina barns liv, och det kan jag aldrig ändra på.

Efter bara några veckor i vår förändrade relation, så hade min dotter fått helt nya vänner. Vänner som älskade att plugga och hade stora planer på utbildning och mål i livet. Jag såg hur min dotter satt med sina böcker mer och mer. Samma år gick min dotter ur årskurs 7 med höga betyg. Hon hade funnit en ny trygghet att stå på, hon gav upp att försöka laga den gamla eller skuldlägga någon. Istället förlikade hon sig med vad som hade varit och bestämde sig för att aldrig förtränga sina sår men att aldrig heller låta dem bestämma vem hon var. Hon skulle göra det valet och ingen annan eller annat skulle få påverka henne och hennes val av framtid. Min dotter gick ur högstadiet med MVG i alla ämnen utom 2. Dessa hade hon VG + G i. Hon satte mål på att gå i Gymnasiet och därefter högskola, för att få utbilda sig och jobba med det hon ville. Hon vill påverka, göra skillnad. Hon hatar orättvisor, ojämlikhet och falskhet. Människor som utnyttjar de svaga för att framhäva sig själva eller driver med folk på deras bekostnad. Det har blivit hennes mantra i livet. Att göra skillnad nu, genom att vara ett föredöme och visa andra vad som är rätt och fel. Kriget ska hon ta, längre fram. När hon har sin utbildning att stå på. Då ska hon slåss för det hon tror på. För det är då hon kan göra som mest skillnad. För att hon ska orka se all yta, falskhet och orättvisor som finns runt om oss. Så har jag gett henne rådet att hon ska studera dem, minnas dem. Stötta de hon kan, men inte på bekostnad av hennes egna mående. Hon måste alltid priotera sig själv men samtidigt ha respekt och ödmjukhet inför andra. Även de som leder orättvisorna, kan vara missförstådda. Människor som var som hon var, när hon gick i mellanstadiet. Miskor som är på flykt från något, någon eller sig själva. Som kanske inte har någon som de kan finna tröst och trygghet hos. Eller som känner sig så sårad och ärrad, så även om de har ett socialt stöd och föräldrar mm. Så gör ibland smärtan oss, oförmögna till att ta till oss den kärlek, förståelse och tröst som finns i livet. Det gör oss för ont att känna, att bli sviken och att hoppas. Så vi har stängt av i hopp om att skydda oss själva. Det är dessa människor som behöver oss. Det är hos dem vi kan göra någon skillnad. Genom att visa dem, vad vi har lärt oss. Och att det inte är nå farligt. Även om vi är ensamma på denna jord. Så finns det massor av värme och stöd. Det gäller bara att vi öppnar upp oss och tar in dem som vill komma in. Vi måste våga igen.