Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara vara mamma. Men det räcker inte, tyvärr. Jag behöver även ett eget liv med jobb, vänner, och intressen. För tiden går och mina barn växer. Om jag väntar tills min yngsta son, är 18 år och ska flytta hemifrån. Ja då är jag 56 år gammal och det är inte lika lätt att sätta igång med ex karrär, skapa sig nya vänner och få kraft och ergi till att ge sig ut i det sociala livet. Därför är det bättre att jag börjar redan nu.

jag vill ha ett jobb där jag utvecklas. Dvs jag vill inte sitta på en fabrik och göra samma och samma, hela dagarna. Inte heller vill jag ha ett jobb, på en affär. För där är det oxå samma och samma. Jag har för mkt energi och impuls benägenhet inom mig. Om jag skulle stå och göra samma, hela dagarna. Så skulle det börja klia i mig, och jag skulle bli så deprimerad med tiden. Därför behöver jag något som utvecklas eller där jag kan göra karrär eller känner att jag gör nån nytta för andra. Det som jag hela tiden är återkommer till, är att arbeta med tonråingar, som har haft problem eller som mår dåligt. För jag har ganska lätt för att relatera och komma dem nära. Jag vet inte varför men många av dessa ungdomar, som jag har stött på. Har släppt in mig och de ggr som de inte velat släppa in mig. Så har jag bara väntat och varit tålmodig. Det gäller att inte försöka för mkt. För det är de själva, som måste komma på att de vill prata med en. Att de vill öppna upp sig. Därför brukar jag gå med föredöme. Vara öppen och visa mina svagheter, styrkor och känslor. Efter ett tag brukar de börja lätta på sina försvars mekanismer och ge min en invit. Då gäller det att ta vara på den inviten men samtidigt inte pressa dem att göra något. utan bara visa dem att de kan lita på en och att man finns där. Ex fokusera på annat i deras närhet, ex en syssla eller ngt liknande. För om de måste fokusera på sig själva, samtidigt som en annan, försöker komma dem nära. Så sluter de sig ganska snabbt igen. Sen gäller det att, när de väl har släppt in dig. Så måste du hålla det du lovat. Svik dem inte, för det är vad de förväntar sig. Eftersom många av dessa tonåringar redan känner sig svikna av vuxna. Många har drömmar om den där familjen som umgicks, pratade och åt middag tillsammans och följde med på skol event. Andra är less på just detta. på att ha vuxna som ska bry sig, bestämma för mkt åt dem, så att de måste vara perfekta. Därför har de börjar bryta sig loss och göra tokiga val. Endast för att bevisa att de är sin egna individ och att de inte vill vara den som de förväntas att vara. Det finns så många sorters bakgrunder, men alla ha de gemensamt att det är ngt som de saknar. Dvs en vuxen som ser dem och hör dem. Som hjälper dem att tro på sig själva och  deras framtid.

Det finns egentligen hur mkt som helst som kan skriva om i detta ämne. Dock tänker jag stanna där jag är med att stäga att det är sånt här som jag vill pyssla med.

Självklart inser jag att ingen sk HVB hem eller behandlingshem eller vad allt nu heter. Kommer att leta rätt på mig och fråga mig om jag vill komma och jobba för dem. Men visst skulle det vara en dröm. Att få en förfrågan att komma och provjobba nån vecka. Jag skulle flytta vart som helst, i hela världen om jag fick den chansen.

Så det jag velar mellan nu, är denna utbildning som jag har pratat om. Den är på Distans och jag har lite svårt för Distans plugg. Jag vill gå i en klass och läsa ämne för ämne. Plus att denna kurs till behandlingspedagog, kanske inte ens blir av till hösten. Det beror helt och hållet på antalet sökanden.

Så då funderar jag på om jag ska gå till min Arbetsförmedlingen och fråga om de kan ordna en praktik eller nått liknande reurs arbete. Så jag får prova jobba på ett sånt här ställe med en ev möjlighet till löfte om anställning, i framtiden. Det skulle oxå vara intressant. Att få prova jobba, så de får se vad jag går för. Och om de känner att jag är på rätt plats, så kan jag få en anställning. Det är oxå en alternativ väg att gå.

Det viktiga är att jag hittar ett ställe, där jag känner mig nyttig. Att jag gör någon skillnad.

Ska väl boka in ett möte till veckan, så får jag se vart det leder. Det viktigaste är att jag försöker och att jag inte ger upp. För då sviker jag mig själv. Jag har aldrig varit någon som ger upp och det är därför jag är där jag är idag. Visst, jag la ner kämparglöden och pinnen, under några år. Men jag tog upp den och fortsatte kampen för mig själv. Det är det enda som betyder något, att man fortsätter försöka. Misslyckanden är inte det som avgör, det visar bara att vi är motiverade och starka, när vi trots dessa fortsätter att kämpa. Det är såna människor som har den livserfarenhet som behövs, för att hjälpa andra. Hjälpa andra att hitta deras drivkraft.

Kram/ Kikar in lite senare, kram på Er alla.

Det som känns värst i detta liv är no9g ensamheten och utanförskapen man känner.

Jag minns faktiskt både en tanke och känsla som jag hade när jag befann mig i mitt tidigare missbruk. Det kändes skönt att veta vem jag var, för en gångs skull. Jag var en knarkare och jag visste precis vart jag hörde hemma och vilka som var min sk familj. Den känslan hade jag aldrig tidigare känt. Tryggheten i att veta vart man hörde hemma och vem man var. Jag kände mig inte längre vilsen, som jag hade gjort innan. Innan hade jag hela tiden följt framtiden och mina mål. Men jag hade aldrig en känsla om vem jag var, om jag stod still. För jag stod aldrig still, jag riktade alltid in mig på något nytt, nytt och nytt. Detta var nog min ADHD som drev mig framåt tillsammans med min vilja att visa alla som behandlade mig så illa i barndomen och som sa att jag aldrig skulle bli något, att jag kunde och skulle bli något.

Detsamma gällde övriga bitar i livet. Jag behövde inte fundera över vänner, räkningar, familj osv. Det enda som jag behövde bry mig om, var drogen. De flesta missbrukarna har sagt till mig, att jag var oerhört annorlunda och otrevlig. När jag befann mig i mitt missbruk. Jag tror att det berodde på att när jag inte längre behövde leta efter stöd, kärlek, trygghet och en plats och mål i livet. Så behövde jag inte heller slösa energi och kraft på att vara trevlig. Det enda jag slösade tid på, var att göra schyssta dealer och ärlighet. För annars hade jag inte blivit långlivad. Men inte för att jag brydde mig om någon annan. Jag minns att jag njöt av att bara bry mig om mig själv. Inte bry mig om vad andra skulle tycka eller tänka om det jag sa eller gjorde.

*under hela mitt tidigare liv, i min barndom. SÅ hade jag hört min familj och släkt sitta och prata högt om hur jobbig, pinsam och hemsk jag var, iom min ADHD. De tyckte så synd om min mamma. Mig skällde de på hela tiden och jag förstod ingenting. Jag försökte ex dansa med olika prydnader, inför min mamma och mostrar. För jag ville att de skulle tycka att jag var rolig. Att de skulle tycka om mig, och bry sig om mig. Men det enda de gjorde, var att prata med skit om hur jag skämde ut mig själv och min mamma. Att jag stökade på och förstörde saker i mina danser och upptåg. Jag minns att höra de alla, sitta och prata om hur hemsk jag var. Det gjorde så ont. Jag kände mig så värdelös och ensam. Hade jag inte haft min morfar, så hade jag nog sökt mig till drogerna, mkt tidigare än vad jag faktiskt gjorde. Min morfar brukade lägga sin arm om mig och gå fram till mina mostrar och mamma, sen skällde han ut dem efter noter. Att ingen skulle sitta och prata skit om hans jänta, för då jäklar.

att han gjorde så, och att han brukade prata med mig, mysa med mig och ge mig tid. 'Betydde så mkt. Ingen annan gjorde det. Han motverade mig till såå mkt och det höll i sig tills jag blev 27 år. Då föll jag och då föll jag ordentligt.

Men det känns som att jag i alla år, försökte blidka min mamma och min familj. Oavsett om de såg eller uppskattade det. Så minns jag att jag städade, diskade, satt barnvakt, gick och handlade. Ja jag gjorde allt som man bad mig om. För jag ville så gärna att de skulle tycka om mig. Detta fortsatte senare när jag blev äldre. Alltid när jag pratade med någon i min släkt, så pratade jag med en muk röst och vågade aldrig riktigt stå för vad jag tyckte. För jag ville så gärna att de skulle tycka om mig. Mot mina vänner var jag helt annorlunda. Där stod jag på mig och för det jag trodde på. Ingen vågade sätta sig på mig eller nån annan, när jag var nära. För då klev jag in och sa ifrån. Oavsett om det var några jag kände eller inte. För jag hatade orättvisor och elakheter. Jag minns hur jag själv hade känt mig mobbad och utstött i min egna familj. Jag vägrade se andra lida.

Jag jobbade hårt, med flera arbeten för att få ihop stora löner. Jag hade inga skulder och köpte dyra och fina grejjer och kläder. Jag ville visa alla att jag visst var någon. Jag var inte den där lilla obetydliga skiten som alla satt och tyckte var pinsam och dum i huvudet ochg framförallt värdelös.

Så när mitt ex förskingrade alla mina pengar, så jag fick skulder på 200 000 kr. Så rasade hela mitt jag. Åtminstone den som jag försökte låtsas vara utåt. Nu hade jag skulder, och inga pengar. Hela den identitet som jag höll upp, så hårt i alla år. För att intala mig om att jag inte var så skit, som alla hade sagt att jag var under min uppväxt. Den var pajj, så nu hade jag inget som kunde övertala mig om att jag var bra som den jag faktiskt var. Utan pengar och anseende, så var jag inget längre. Så jag började härja mkt och springa på krogen, därefter blev det värre och värre. Till slut blev det droger.

Och därför var det så skönt att få känna den känslan. att jag för första gången på mkt länge, visste vem jag var igen. Visst det kanske inte var lika bra som den där tjejen jag varit innan. Dvs hon  som hade haft mkt pengar, fina kläder och ett fint hem. Hon som for med familjen på flera resor per år, Jobbade och var ärlig, hjälpte de som for illa och kämpade mot orättvisor. Men detkändes ändå bättre med att vara en missbrukare. För nu behövde jag inte lägga en massa energi på en massa såna saker som att vara trevlig, och klara av tusen saker såsom familj, barn, 4 jobb, och samtidigt ställa upp för alla mina 4 syskon och min ensamstående mor. Jag slapp allt detta och ändå hade jag en idintitet som sa vart jag hörde hemma och vem jag var. Jag var en knarkare!

Jag vet att det säkerligen låter korkat, i era öron. Men så var det och så kände jag det. Så nu dvs efter mitt missbruk. Har jag det oerhört svårt med att hitta mig själv igen. Vem är jag utan pengar, utan jobb, och utan missbruket? Jag känner mig oerhört vilsen, det är tur att jag har mina barn. Men jag hade önskat att jag även hade en mamma som förstod mig. En mamma som tänkte på vad fan hon säger. Ni förstår att min mamma. Ja jag älskar henne, självklart. Men jag bär på många onda minnen om allt hon gjort mot mig och allt hon har sagt. Hon säger än idag att hon inte är min mamma. Hon tycker att jag är vuxen och ska inte behöva en mamma. Det är dags föär henne att få njuta av livet, säger hon. Så när hon, är den enda jag har att luta mig mot. När jag mår dåligt, känner mig ensam och vilsen. Och samtidigt så ser jag i hennes ögon och hör i allt som hon säger. Att hon inte vill ha mig och min son hos sig. Jag kan sitta och må dåligt, känna mig ensam och onödig i denna värld. Och helt plötsligt så kläcker hon ur sig att hon inte fått sovit något och att hon har så mkt att städa. Så hon orkar inte leva mer, heller. Samtidigt står min 1 åriga son och leker med grejjerna på soffan. Då vet jag att hon menar att jag och min son är i vägen. Vi stökar till och gör så att hon inte kan lägga sig. Så då mår man knappast bättre, när ens egna mamma inte orkar med en. Men så har det egentligen varit under hela ens liv. Visst, hon gör jätte mkt för mig. Hon följer med mig o tar en fika 1 gång var e månad. Hon är barnvakt ca 3 timmar, varannan vecka. Hon har hjälpt mig om det är något som inte funkat i mitt liv. Så jag är oerhört tacksam att jag har henne och jag älskar henne, såå mkt. Det har jag alltid gjort. Det är bara det att hon samtidigt får mig att känna mig så oönskad och i vägen. Frågare jag om hon kan sitta med mig en stund, för jag inte vill sitta ensam ett tag. Så suckar hon och det känns som att hon sitter och räknar på fingrarna när hon ska få gå iväg och göra sitt. När jag försöker berätta för henne hur hon får mig att må. Hur det känns att den enda jag har att luta mig emot, känns som att hon hatar mig. Samtidigt som jag har förlorat allt annat som jag valde bort iom mitt missbruk. Ex de som inte ville förlåta mig eller de som inte kan se mig för den jag är idag. Så känns det så oerhört tungt att inte heller min mamma, vill vara på samma ställe som jag.

Innan jag flyttade hem till samma ort som min familj. Så mådde jag inte så här och kände mig inte så här värdelös. Den känslan kom mer och mer, efter att jag hade flyttat hit. För det är min familj som ger mig denna känslan. Det är värre att vara ensam, när man har massor med folk runt sig. Än att vara helt ensam och ingen är runt sig. Det är värre med alternativ nr 1. För då vet man att folket har valt bort en.

Ja jag kanske sitter och tycker mkt synd om mig själv ikväll. Men det är väl en sån kväll i kväll. I morgon ska jag hämta nya tag. Kanske titta på en lägenhet på en annan ort. Så jag kan börja om nån annanstans. Men jag vill isf hitta ett jobb där jag ska bo. Jag vill ju jobba på ett hem för ungdomar. Ex ett HVB hem för tonåringar upp till 20 års åldern. Jag vet att jag skulle kunna göra en oerhörd nytta på ett sånt ställe. För jag vet vad många av dem känner och saknar. Det är därför jag planerar denna utbildning till hösten, till behandlingspedagog.

Men helst hade jag velat fått ett jobb direkt. Så att jag kan få börja mitt liv. Jag har byggt upp grejj på grejj och nu är tiden inne för det jobb jag ska jobba med. För resten av mitt liv och identifiera mig med.

Godnatt på Er alla. Kram

Jag inser att de flesta av mina inlägg, hitintills har varit en aning mörka. Jag har dock velat berättat en del om vad som har hänt i mitt liv. För att visa att oavsett vilket mörker vi än bär inom oss. Och oavsett vilket mörker som vi har gått igenom, så finns det ett ljus i tunneln. Men det är inget ljus som vi kan sitta och vänta på. Panikångesten och depressioner, har en tendens att dra ner en i djupet. Det finns inget och ingen annan, än oss själva som kan hjälpa oss ur det. Att ex dra ut på krogen, fester eller ta droger eller röka på. Som bäst, skuter dessa saker på det onda. Men det förvinner inte och istället så ligger det bara och gror och blir starkare. Under tiden så manifisterar den sig som olika känsloutbrott, impuls handlingar och förvirrade val. Som i sin tur drar ner vårat mående ytterliggare. Det gör bara att den kraft som vi faktiskt har, måste läggas på dessa biproblem som smärtan orsakat oss och våra nära o kära. Så att när den ursprungliga smärtan sen visar sitt rätta jag och kommer upp till ytan. Så är den starkare och vi är svagare, än vad vi var 1a gången. 

Därför är det så oerhört viktigt att vi, istället för att ta till olika flyktvägar. Att vi sätter oss ner, med människor vi känner oss trygg med och pratar om vad som är vår styrka. Att vi sätter ord på vad det är som vi har lärt oss genom det som har hänt. Vad vi har tjänat på det som vi faktiskt har gått igenom och att vi försöker vända det mörka till något positivt.  Har vi ingen att prata med, ja då kan man skriva. Som jag gör härinne. Sen brukar jag även göra som så, att jag sätter upp olika mål, för mig själv. Mål med massor av små delmål. För då blir man styrkt, varje gång som man känner att man faktiskt har kommit framåt. Då slipper man känna att man sitter fast där man är i livet. För det är nog en jobbig känsla som de flesta människor känner, när livet är tungt. Att man sitter fast i skiten och att inget någonsin kan förändras. Men det är bara en illusion, som vill att vi ska tro på den. För då blir den bara starkare. Därför ska vi göra tvärtom. Planera en väg för att nå dit vi vill. Oavsett om det är till månen eller till Ica. Allt är möjligt, och det viktiga är att vi tror på oss själva. Att vi försöker att förverkliga det vi vill här i livet. Det är allt vi kan begära av våra liv. Inte att uppnå Drömmarna, utan att få känna att vi gör vad vi kan, för att nå dit vi vill. För det är vägen dit som är vinsten.  Den känslan, är den bästa känslan som finns på hela kartan. Den slår ett liv med miljoner, eller ett liv som stjärn skådis osv. Man kan vara miljonär eller ex skådis och må skit. De har oxå problem, och sorger. Då föredrar jag att få leva ett liv där jag känner mig nyttig, stark och förverkligande.

Det är hur vi ser på saker och ting som orsakar oss vårat mående. Så om vi ex har en massa måsten i våra liv, som inte går att ta bort. De är några som vi måste leva med. Ja enda sättet att vi kan börja må bättre, bli lyckliga och känna oss nöjd med den vi är och vart vi är i livet. Är att lära oss att se på dessa måsten annorlunda.

Ex jag har en del vänner som är less på sina barn. På att de alltid ska ta hand om någon och att de aldrig bara får vara den som de ville vara, när de växte upp. De anser att det var barnen som förstörde detta för dem. Så de går runt och svär och klagar hela dagarna. Allt är skit och piss, och inget är någonsin bra. Förutom när de har barnvakt och får ta sig ett glas eller två. Jag vet att de älskar sina barn, självklart gör de detta. Men det vet inte deras barn, och både mina vänner och deras barn blir olyckliga av detta, och de svär då ännu mer. de sitter fast i en cirkel, som aldrig tar slut. Sen när barnen växt upp och flyttat. Så kommer de sitta där med ångest och enda valet att förneka vad de gjort i alla år.

Då tycker jag det är bättre att förändra på denna cirkel direkt. Enda sättet för alla parter i dessa familjer, att må bra igen och bli lyckliga. Är att träna på att se på saker och ting annorlunda. Se vad som är positivt med att de fick barnen. Vad de har lärt sig, vad livet har blivit tack vare dem. Och vad de tillsammans kan uppnå om de jobbar tillsammans. För om de hittar glädjen igen, så skulle de inte märka alla problem lika tydligt. Problemen skulle bli mer och mer osynliga och de roliga bitarna skulle kliva fram mer och mer. Till slut skulle man inte se priset man betalat. Istället ser man bara vad man köpt och dess värde. Då har du både lyckliga föräldrar och lyckliga barn. Som båda kan börja jobba på att nå sina mål och drömmar, som de hade som barn. Eftersom då finns kraften. Då finns fokus, glädje och förhoppningar igen. Och då är allt möjligt att uppnå, för alla inblandade. För alla känslor smittar, mörka som ljusa. Och de alla växer. Så om du odlar på negativa känslor, så blir det dessa som växer sig in i alla hörn och kanter av vårat liv. detsamma gäller om vi odlar positiva känslor.

nu är det dags för mig att hoppa ner i sängen. Sköt om Er, så ses vi snart igen. Kram och Keep strong<3 

Jag vet inte vad jag ska känna inför allt som pågår runt mig. Jag menar, jag har varit frisk från mitt missbruk i många år nu. Jag lever i en liten by, på några hundra invånare. Så alla, ja jag menar ALLA. Vet vem jag är och vad jag har gjort. Men de vet även att jag har varit frisk i x-antal år och levt med mina barn. Ändå är det fortfarande många som misstror, tvivlar och viskar om mig, när jag kommer och går.

Igår när jag var på affären, skulle jag handla åt både mig själv och till min mamma. Så jag lade upp mina varor på rullbandet, tog ett cigg paket i min hand, samtidigt som jag höll i 2 olika betalkort. Sen tog jag betalkort nr 1 och betalade varorna. Samtidigt höll jag cigg paketet i andra handen, tillsammans med det andra betal kortet. När helt plötsligt kassören stannar upp och spänner ögonen i mig.

-Hörru, ryter han åt mig.

-Ska du inte betala för de där, som du gömmer under plånboken oxå!

Och sen pekar han på Cigaretterna.

Jag tittar på honom frågande.

-Menar du dessa?

Frågar jag och håller fram ciggen tillsammans med betal kortet i min hand.

- JA! svarar han mig.

- Som du ser, herr kassör, svarade jag. Så har jag ett betalkort till i min hand. Jag ska handla åt min mamma samtidigt, så därför vill jag betala mina varor först och därefter tar jag min morsas varor och betalar med hennes kort. Så ta det lugnt och vänta tills folk är färdig innan du börjar misstro dem.

 (Jag menar, det var ju en väldans lång kö, bakom mig. Jag skämdes så jag ville sjunka genom golvet. Men jag vägrade låta denna snorunge sätta sig på mig. Så jag stod på mig, vek inte med blicken och fortsatte med betalningen. Sen vände jag mig om, och gick ut därifrån.)

Förr om åren hade jag stått där och bett om ursäkt och sett blyg och pinsam ut. Men sånt har jag fått nog av. Jag tänker inte låta folk behandla mig som skit. Jag var inte så förr, och jag ska inte vara en sån i min framtid heller. För det enda som det leder till. Är att jag börjar tvivla på min egna förmåga, mitt egna värde och sen kommer depressionerna som samtidigt ersätter min självkänsla och självförtroende. -det blir inga små konsekvenser av att låta folk sätta sig på en. För det menar jag inte, att man ska vara otrevlig och oförskämd, när man svarar för sig. Snarare tvärtom. vinnaren är den som går därifrån med en rak rygg och fortfarande har respekten med sig därifrån. Det har man om man kan bete sig. Då ser den andre parten ännu dummare ut, dvs den som har ifrågsatt.

Reagerar man med mer artighet, respekt och förståelse, för den som hoppar på en. Än vad den som har ifrågsatt en, har gett dig. Så ser han dum ut och du går därifrån med en vinst i handväskan. Och det får dig att må såå mkt bättre, än om du ställer dig och gapar och skriker om dina rättigheter.

Jag har blivit mkt fel behandlad under mina år som drogfri. Den gång som tog som mest på mig, var nog när jag besökte vårdcentralen på min ort.

Min son var bara några månader och hade slutat äta. Så jag gick till min VCD och frågade vad det kunde bero på. Barnskötaren tittade på min son i 1 minut och sen vände hon sig till mig och spände ögonen i mig. Och sen kastade hon ur sig det ena efter det andra:

- Ger du honom gammal mat?

- Glömmer du bort, att ge honom mat?

- Har du mkt folk och spring hemma hos dig?

- Är du ute mkt på krogen och ränner på nätterna?

- Hur länge har du varit drogfri?

- hur ofta gör du urinprov?

Jag tittade på henne, började gråta och gick därifrån.

Nästa dag, gick tillbaka till denna Vcd och pratade med barnsköterskans Chef. Jag frågade denna, om inte de borde kolla ev tänderna på pojken, och utesluta alla fysiska orsaker. Göra flera vägningar med några dagars mellan rum, dvs en utredning och sen låta ev en läkare titta på honom? Innan De börjar ifrågasätta mitt leverne? För det visade sig redan nästa dag, att det var flera tänder på väg upp, samtidigt på honom. Han fick sina första 4 tänder, redan som 3 månaders gammal bebis. Och det var därför som han inte ville äta.

Chefen såg till så att jag fick byta barnskötare, och nästa kvinna försöker verkligen ge mig den respekt som jag förtjänar. Visst måste de hålla koll, så att jag lever ett bra liv. Det är deras skyldighet. Och jag vet att jag tillhör risk grupperna. Men det är därför ännu mer viktigt, att de gör detta med respekt, ödmjukhet och förståelse. Om de ska misstro allt jag säger, så är det ingen ide att de frågar. För då har de redan dömt mig. Då känns det istället som att de bara väntar på något som de kan använda, för att få ringa i klockan.

Jag hade en oerhört tur i oturen, så att säga. Att min son och jag, låg inlagd på Sundsvalls sjukhus, under de två första månaderna av hans liv. För de granskade mig, dag som natt. Och jag fick oerhört goda referenser därifrån. De kontaktade tom Vårdcentralen och kommunen, när jag fick alla dessa anmälningar på mig. Och berättade att de ansåg att jag var en oerhört mjuk, varm, ansvarsfull och god mor åt mina barn. Att de inte hade sett tecken på något annat, under hela den tid som jag hade vistas på deras barn avdelning, dygnet runt i 2 månader. Deras betyg på mig, har hjälpt mig avsevärt. Jag tycker synd om de som kommer från det jag kommer ifrån. Får barn och som inte har någon som kan gå i god för dem. För tyvärr väger inte vi tungt i dessa frågor.

2 a gången som jag kom till min Vårdcentral med min son. Så var orsaken att han dagarna innan, hade haft ett astma anfall. Han fick inte åt sig luften, när vi befann oss hemma hos en bekant som hade 4 hundar. Ambulansen kom och vi åkte in till sjukhuset. Men eftersom min son, var så himla liten. Så fick läkarna gå efter, vad jag berättade om hans andning, reaktioner osv. De gav honom diagnosen Astma och Pälsdjurs allergi.

När jag sen kom till Vårdcentralen, så var de väl medvetna om att läkarna gör dessa bedömningar utifrån föräldrarnas berättelser. Därför ifrågasatte de läkarnas diagnos. De trodde absolut inte på att han hade varken astma eller allergi. utan jag hade bara inbillat mig alltihopa.

Efter att jag hade kommit hem ifrån Vårdcentralen, denna gång. Kontaktade jag sjukhuset och bad om att få komma in och göra ett blodprov på honom. För jag ville få på papper att han hade denna allergi. Läkarna bokade därför in ett sådant prov, inför näst kommande vecka. Dock varnade de mig samtidigt, för att han förmodligen var för ung och att det därför inte skulle synas på ett sådant prov förrän om ett år eller två. Men jag bad om att få göra ett försök ändå.

Näst kommande dag ringde en kvinna från kommunen. De sa att de ville få ett skriftligt intyg ifrån en läkare om att min son hade fått denna Diagnos. Jag kontaktade därför Vårdcentralen, eftersom jag tänkte att de bara behövde gå in i hans journal och titta på vad sjukhus läkaren hade skrivit om honom. Därefter kunde Vårdcentralens läkare skriva ett intyg om att sjukhus läkrna hade gett honom, denna diagnos och en inhalator samt Allergi mediciner.

När jag kom till Vårdcentralen, så fick jag först gå in till barnskötaren, som tidigare hade ifrågasatt mig. Hon hånade mig och ansåg att jag inte skulle ha kommit och bett om detta intyg. Jag svarade henne, att jag inte brydde mig om vad hon tyckte. Jag ville träffa läkaren, för han var den enda som kunde komma in i min sons journal och se vad andra läkare hade sagt om honom.

Barnskötaren gick ut ur rummet för att prata med läkaren. strax därefter kom en utländsk läkare in i rummet och tittade lite misstroende på mig. Han frågade mig vad jag ville och jag förklarade att jag behövde ett intyg på min sons tillstånd. Jag sa till honom, att jag var mer än väl medveten om att det var andra läkare som hade gett honom denna diagnos, men att jag undrade om han därför, kunde gå in i journalen och läsa vad de hade skrivit om honom. Läkaren stirrade på mig med en hånande och elak blick och sa:

- NEJ! Det kan jag inte göra!

Jag svarade honom:

- Jo men jag ringde till sjukhuset och de har fullt idag. Därför uppmanade de mig att jag skulle gå hit, eftersom Ni kan se hans journal.

Då hånskrattade läkaren åt mig ännu mer. Sen gick han in i datorn och tog fram en bild och bad mig läsa. Då stod det på bilden att min son skulle få göra detta blodprov, under nästkommande vecka. Och därför menade läkaren på att jag försökte lura honom. Han trodde att jag försökte komma till honom och få ett intyg på min sons diagnos, INNAN han hade hunnit göra detta blodprov. Så att jag skulle få en diagnos på ett papper, som kanske inte fanns och som dessa blodprov isf skulle visa. Att jag därför försökte göra detta INNAN, dessa blodprov.

Jag sa till läkaren att det var jag som hade begärt dessa blodprov, och att även om de skulle visa på att min son inte har allergi/astma. Så kan han ändå ha det. Bara det att han var för liten, för att detta isf skulle kunna visas på ett blodprov. Jag försökte förklara för honom att det var för min skull, dessa prover skulle tas. Inte läkaren som behövde bekräftelse på den diagnos som de hade gett min son. Det var jag, men Läkaren på VCD trodde mig inte.

Jag lutade ner mitt huvud mot min sons huvud, skakade på huvudet och pratade tyst för mig själv:

- Jag tror jag blir tokig. Är alla i hela världen galna?

Genast flög läkaren upp ur stolen, rusade mot dörren och började skrika åt mig och min son, som jag höll i min famn:

- Ut! Ut ifrån mitt rum, skrek han.

- Du ska inte komma hit och säga att jag är galen, skrek han.

- Du får aldrig mer komma i närheten av mig, såna som du vill jag inte veta av, Ut härifrån, skrek han.

Jag började genast att gråta och försöka förklara mig:

- Jag ber så hemskt mkt om ursäkt, men jag mår inge bra. Jag blir ifrågasatt av alla och misstrodd. Samtidigt som jag är jätte rädd och orolig för min son som ibland inte kan andas. Och när jag kommer till Er, så tror ni att jag hittar på och ljuger för Er. Det är absolut inte lätt att sitta i denna beroendeställning och samtidigt alltid bli behandlad som en  obetydlig lögnare.

Läkaren tittade på mig och började hånskratta åt mig:

- Ha, tror du att jag går på de där låtsas tårarna! UT HÄRIFRÅN NU!!

Jag skyndade mig med att försöka klä på min son. Samtidigt som jag grät och tårarna sprutade. Jag halv sprang genom väntrummet och där stod alla upp och tittade på mig. De hade hört när läkaren skrek för fulla lungor åt mig. Antingen stod de helt häpna och tittade på mig medan jag kom gråtandes med pojken i famnen. Eller så stod de och viskade och pekade mot mig. Jag sprang och gömde mig i ett hörn, där ingen såg mig. Sen försökte jag samla mig, för min sons skull. Och sedan gå ut med rak rygg från Vårdcentralen. Men efter att jag hade tagit ett par steg. Så bröt jag ihop igen och fick rusa ut från lokalen. Jag minns hur jag grät, hela vägen hem.

Det kanske är svårt för Er att förstå, jag ska därför försöka förklara För er så gott jag kan. hur det är att komma ifrån ett missbruk.

Jag var en stolt och driven människa innan. Jag hatade orättvisor. Såg jag någon som blev mobbad eller orättvist behandlad och som inte kunde stå upp mot sina Demoner. Så hade jag aldrig problem med att kliva in och hjälpa. Detta gjorde att jag hade massor av vänner i alla möjliga grupper.

sista åren, innan jag började med drogerna. Började jag bli lite vilsen. Orsaken kommer jag berätta om lite längre fram, men jag kan berätta hur det kändes. Jag började springa mer och mer på krogen. Använde mig mer och mer av min mor, som barnvakt. ju mer jag flängde, reste och härjade. Desto mer och mer, förlorade jag mitt fotfäste.

När jag sen gav mig in i drogen. Så kan man se det som att man ritar en gubbe, skriver alla känslor och personliga egenskaper som denna gubbe hade när han började. alla dessa privata egenskaper, smak, minnen och känslor finns runt ens kärna. Kärnan är det oskyldiga lilla barnet, som alla vi människor bär inom oss. Barnet är blygt, oskyldigt, nyfiken, godtrogen och osäker. Det är känslorna, minnena och ens personliga egenskaper som avgör vem man är som människa. Och dessa har man erfarit och fått genom det liv och erfarenheter som man haft i livet.

 Allt mer som drogen får fäste i en. Så tar den över alla dessa känslor och egenskaper. De ursprungliga, kastar han bort och sen är det drogen som försvarar ens oskyldiga lilla barn som finns kvar inom en. Det är Drogen som bestämmer vad man ska känna, tycka och göra. Så när man sen slutar med drogerna. När man plockar bort drogen från denna gubbe. Så står bara gubben kvar, ensam med det oskyldiga lilla barnet längst ut. Inget som försvarar den och inga minnen om hur man ska hantera saker och ting. Många har tom förlorat sina minnen om faktiska händelser, människor och erfarenheter. Jag minns ca 20 % av alla människor som hejjar på mig när jag går förbi. i de flesta fallen, så känner jag igen dem och vet att jag känner dem väl. Men jag har inte ett enda minne, om varför jag känner dem och vad vi har gjort tillsammans. Jag vet oftast inte ens vad de heter, bor osv. Läkarna säger att det är blockeringen sen våldtäkten som skapat denna minnesförlust. Hjärnan har blockerat en viss del, för att skydda mig från minnen under våldtäkten. Mina barn har fått väckt mig, mitt i natten flera ggr. De har då berättat att jag har legat och skrikit i sömnen, berättat om allt som mannen hade gjort med mig under våldtäkten. Så tydligen finns minnena kvar, från när jag låg och stirrade ut i tomma intet. Jag har bara inte tillgång till dem.

Detta har iaf gjort så att jag inte ser min historia så tydligt. Jag ser inget särskilt om jag försöker minnas mitt liv och vem jag är.

Så när vi kommer ifrån ett missbruk och har plockat bort drogen. Så är det detta barn som får ta emot alla smällar. Första två åren, brukar vi kunna hålla stånd från smärtan. Genom att inte riktigt ta till oss, vad vi egentligen har gjort mot våra liv. Många försöker hålla sig sysselsatta, med att umgås med folk, gå på stan eller följa samma rutiner som de gjorde i missbruket förutom att använda sig av drogen. Men i övrigt lever de med samma folk och i samma miljöer. De som gör på detta vis, brukar inte klara sig i längde. Det funkar inte att ha drogen så nära. För när vi mår dåligt och faller, kan ett snabbt beslut förstöra allt. Därför väljer många att vara ensamma. Eller de väljer att försöka hålla sig med vanlöiga gamla vänner och Svenssons. Men tyvärr har vi inte många såna kvar i våra liv. Därför sitter vi oftast ensamma. Och efter ca 2 år, brukar denna ensamhet och grubblande tankar i den tysta tillvaro som vi har befunnit oss i. Då brukar den börjar komma åt oss. Och när den börjar komma åt oss, så faller allt. För vi har en tuff och hård yta, från missbruks tiden. Men bakom den, finns oftast inget. Eftersom vi slängde bort allt som vi hade lärt och tränat på under våra liv. När drogen tog dess plats. Så när ytan passerats, så går allt rakt in i oss.

Alla missförstånd, alla blickar, allt vi förstört och förlorat. Börjar göra ont och gnaga i oss. Och eftersom vi är ensam, ofta. Så har vi ingen som kan bygga upp vår självkänsla, påminna oss om vad som är bra med oss. Så efter en tid, börjar vi döma oss själva. Då börjar självkänslan, självförtroendet och tron på oss själva och vem vi är. Att förfalla. Depressionerna tar över, panikattackerna stegrar och tar över. Snart vet man inte skillnad på vare sig dag som natt. Många lägger in sig på psyk, av och till. Andra går tillbaka till drogerna. En del, endast några få av oss. Har en familj som de kan vända sig till. Som stöttar dem genom dessa mörka tankar. Och även om jag och min mor har haft en svår relation. Så kan jag säga det, att jag vore inte här idag om jag inte hade henne.

Jag har gått igenom allt detta mörka och nu har jag börjat skåda ljuset igen. Jag har fått träna mig att tänka positivt. Och att se vad jag vill med mitt liv. Göra planer, stora som små och sen ta ett steg i taget. På så sätt har jag byggt upp en tro på att det faktiskt är möjligt, att ta sig härifrån. Ifrån det dåliga måendet som omger en. Visst önskar jag att jag hade mina gamla vänner. Tyvärr har jag bara 2 av 50 stycken kvar i mitt liv. Många valde att inte förlåta mig. Jag respekterar detta, även om jag saknar dem och önskar att de hade valt mig istället för det val som de faktiskt gjorde. Men jag inser att jag bara mår dåligt om jag ska sitta och sakna, och klandra dem eller mig för hur allt har blivit i vår relation mot varandra. Det är bättre att jag skapar mig nya relationer, vänner och minnen.

Tack för idag, nu ska jag ta min lilla son som börjar vilja leka med mig. Hoppas Er dag blir bra. Kram på Er Alla, så ses vi snart igen.