Detta är mitt första Blogg inlägg, någonsin. Jag skapade denna blogg för att jag behöver ett ställe, där jag kan sortera och lufta alla tankar och känslor som snurrar inom och runt mig.

Jag är en fd Opiatmissbrukare, och har varit frisk sedan 2008. Jag lever tillsammans med mina 3 barn, varav den yngsta är 1 år gammal. Det är oerhört svårt att leva ensam med tre barn. Men det är samtidigt så många härliga stunder, fyllda av skratt och lycka. Bara att få se in i mina barns ögon, all den glädje, förundran och nyfikenhet som speglas. De fyller mig med sån lycka och medvetenhet, det är ingen tvekan om att jag är på rätt väg och att det är detta jag vill med mitt liv. Att få se mina barn växa upp och  att få ge dem min kärlek, trygghet och stöd i livet. Är vad livet handlar om, för mig.

 Jag ser att de lyssnar och tar in det jag säger till dem, om bla killar, vänner, skola och om livet i allmänt, det gör mig oerhört stolt. Även om andra människor ser någon som har förstört sitt liv och kastat bort allt som var bra, en missbrukare som inte är värd en 2a chans. Så ser mina barn mig som den mamma jag är idag. Visst minns de och bär med sig både sorg och smärta för vad jag orsakade dem under mina år i missbruket. Men de ser att jag vill och försöker. Att jag finns här nu och alltid kommer att göra det. De litar på mina råd och försöker tillämpa dem i sitt tänkande, jag törs nog tom säga att i många aspekter av livet så ser mina barn upp till mig. De ser min styrka och den kamp som jag kämpar varje dag. Inte mot drogen för den besegrade jag, även om jag fortfarande har den som min fiende nr 1 och alltid är på min vakt. Så är det inte denna fienden som jag slåss emot dagarna i ända. Det är främst fördomarna och förtal som stjäl min kraft och energi idag.

De första åren utan drogen, hade jag väldigt lite självkänsla men mkt självförtroende. Jag trodde att det bara var att återuppta kontakten med mina fd Svensson vänner och anhöriga. Jag trodde att de skulle bli glada att se mig, att jag var frisk nu och att jag hade kommit tillbaka till det "rätta" livet. Men Ack så fel jag hade. Så var det absolut inte, de var inte glada att se mig. Jag kunde hejja glatt och springa fram och ge dem en kram om jag stötte på någon utav dem på gatan. Men de flesta sa inte så många ord utan tittade mest på mig som att jag vore något äckligt och smutsigt. Jag blev medbjuden av en kusin på en fest, efter att jag hade varit fri ifrån missbruket i ca 2 år. Jag blev jätte glad, eftersom det var första gången som någon ville umgås med mig. Annars brukade jag sitta ensam hemma, framför tvn och drömma om det liv och vänner som jag saknade. Jag klädde upp mig och gjorde mig fin. Men när jag väl var på plats hos min kusin, och hennes vänner. Så bestämde hon sig för att trycka ner migt i  skosulorna, mitt framför hennes vänner genom att informera mig, högt och tydligt om hur hon ansåg att jag hade förlorat alla egenskaper som hon ansett varit vad som var positivt med mig och kvar var bara en feg, tyst och försynt liten fågelunge som hoppade rakt upp i luften om någon pep till. Hon sa rakt ut med hård röst - Jag skäms när jag ser på dig idag! Detta var början på en kväll som slutade med att jag satt i tårar. Det skulle dröjja ca 2 år till, innan jag försökte ge mig ut igen men någon utav mina gamla vänner och anhöriga. Istället fokuserade jag på att bygga upp mig själv och min relation till mina barn.  

Jag minns så väl när jag återkom ifrån mitt fd missbruk. Båda mina barn, mådde oerhört dåligt och de levde med deras fäder. Min dotter som då gick i 6, an. Var oerhört utåtagerande, destruktiv och sårad. Hon struntade i skolan och var mer ute med vänner och drack alkohol, än vad hon satt i skolbänken. Hon slog ifrån sig allt som vuxna sa till henne. Hon visste bäst och fortsatte man att försöka prata med henne, så fick man räkna med att åka på en käftsmäll. Min dotter och son, har två olika fäder. När mina barn flyttade till dem, var jag helt övertygad om att de var bra pappor och att mina barn skulle ha det bättre hos dem, än hos mig. När jag återkom efter mitt missbruk, fick jag veta till min förskräckelse att även min dotters far, hade befunnit sig i ett tungt missbruk. Och att min dotter hade levt med honom i detta destruktiva liv. Hon hade fått skött sig själv från ca 9 års ålder, tills jag återkom. Då var hon i 13-14 års åldern. Den känsligaste åldern i tonåre n. När jag fick veta detta om hennes far, så började jag hata mig själv ännu mer. Hur kunde jag göra detta mot mina älskade barn, vad hade deras mardrömmar handlat om. Var det saknaden efter mig ? Eller var det ilskan över att jag hade övergivit dem? Jag visste inte riktigt, hur man var en tonårs förälder. Så jag försökte med olika, roller för att nå henne. Jag försökte sätta hårt mot hårt, när hon vägrade följa tider och regler. Men det triggade henne bara ännu mer. Hon blev med tiden bara värre och värre, och jag ville så gärna hjälpa henne. Sista gången som vi hade en ordentlig konflikt, så minns jag hur hon stod och hyttade med knytnävarna mot mig. Samtidigt som hon skrek allt möjligt om vilken dålig mamma jag var och hade varit. Hon gick närmare och närmare och till slut gick hon på mig. Jag fick tack på hennes armar och satte mig ovanpå henne, såg henne i ögonen och sa till henne hur mkt jag älskar henne och att jag var oerhört ledsen för allt jag hade orsakat henne.

Efter den dagen så bestämde jag mig för att vi skulle vara på samma våglängd. Jag kunde inte komma efter flera herrans år och vara en hårt bestämmande förälder. Jag var tvungen att vinna åter deras förtroende och skapa en trygghet åt dem, hos mig och med mig. Så istället för att säga till henne: - Du ska vara inne klockan 22 ikväll! Så satte jag mig ner, såg in i hennes ögon och frågade: - Gumman, vilken tid tycker du, att du ska komma in i kväll? Hon sa vad hon tyckte och gav sin motivation. Därefter sa jag vad jag tyckte och sen gav jag min motivation. På så vis, kom vi gemensamt fram till olika regler kring hur vårt nya gemensamma liv skulle vara och vi lärde oss båda att föra dilog med varandra. Tidigare hade det handlat om att hon uttryckte vad hon krävde, men iom denna utveckling så fick min dotter möjlighet att lära sig att fundera kring vad det var hon ville, varför hon ville detta och om det ver rimligt. Hon fick även lära sig att ta in vad jag tyckte och tänkte om hennes förslag och att samarbeta tillsammans för att komma till ett gemensamt beslut.

 Dusterna minskade och vi började komma varandra närmre och närmre. Efter ett par månader satte vi oss ner för att prata. Jag ville prata om vad hon kände gentemot mig och att jag hade övergivit henne, när hon var ca 8 år. Jag minns hur jag satt och lyssnade på allt hemskt som hon hade varit med om, som hon känt, tänkt och upplevt. Hon hade inte fått tvättade kläder till skolan, inte fått middag eller frukost. Vissa perioder var hennes far så påverkad, så hon fick packa sig en liten väska och knacka dörr hos sina vänner för att få ha någonstans att sova.  Hon hade inte haft någon mamma att söka tröst hos, för hennes mamma hade inte heller funnits där. Hon berättade att hon ofta brukade ligga och fantisera om när vi skulle träffas nästa gång och vad vi skulle göra. När hon varit ledsen hade hon önskat och gråtit efter mig. Men ingen hade hört henne rop på hjälp, varken jag eller hennes far. Det gjorde så ont att lyssna på allt som hon berättade. Men jag lyssnade och försökte stötta henne. Jag urskuldrade mig inte, jag skyllde inte det val jag hade gjort, på olika omständigheter osv. Jag visste att om jag hade börjat urskuldra mig genom att säga, Ja men jag mådde dåligt, eftersom jag var sjuk eller det och det hade hänt mig eller liknande. Så hade det isf endast orsakat henne ännu mer dåligt mående. För det hade varit detsamma som att rättfärdiga mitt svek och hennes smärta och inget rättfärdigar att jag svek mitt uppdrag som mamma. Jag tog på mig den rollen när jag fick mina barn och Inget rättfärdigar att man överger det uppdraget.  Alla har vi ett val, ska vi låta denna sorg, smärta eller historia få förstöra ännu mer än vad det gör/gjort hitills? Eller ska vi ta kontorllen och bestämma själva att inte låta dessa "hål" få äta upp ännu mer utav mig och min framtid? Det är mitt val hur mycket som de negativa bitarna ska få ta med sig och jag gjorde fel val, för jag valde inte övehuvudtaget. Jag bara slutade kämpa och tro på mig och min förmåga att övervinna det jag bestämt mig för att övervinna. Jag var trött, jag var trött på att alltid vara stark. Så jag la mig ner och övergav allt jag trodde på. Vilket ledde till att jag gick vilsen, vilsen i en värld där det kryllade av olika falska lycko rus och flykter från den kalla sanningen. För sanningen var ingenting som jag varken ville eller kunde hantera vid denna tidpunkt. jag intygade mig själv att jag kände sanningen och iom att jag tagit denna vägen så fanns det inget återvändo, någonsin. Därför funderade jag aldrig på något annat. Skulden och ångesten för vad jag hade orsakat mina barn, mig själv och min familj, var inget som jag hade styrkan att möta. Istället intygade jag mig själv att jag var nöjd med att vara där jag befann mig i livet. Det var inte alla sorger och smärtor som jag bar med mig, som svek mina barn. Det var avsaknaden utav ett val som förstörde mina barns liv, och det kan jag aldrig ändra på.

Efter bara några veckor i vår förändrade relation, så hade min dotter fått helt nya vänner. Vänner som älskade att plugga och hade stora planer på utbildning och mål i livet. Jag såg hur min dotter satt med sina böcker mer och mer. Samma år gick min dotter ur årskurs 7 med höga betyg. Hon hade funnit en ny trygghet att stå på, hon gav upp att försöka laga den gamla eller skuldlägga någon. Istället förlikade hon sig med vad som hade varit och bestämde sig för att aldrig förtränga sina sår men att aldrig heller låta dem bestämma vem hon var. Hon skulle göra det valet och ingen annan eller annat skulle få påverka henne och hennes val av framtid. Min dotter gick ur högstadiet med MVG i alla ämnen utom 2. Dessa hade hon VG + G i. Hon satte mål på att gå i Gymnasiet och därefter högskola, för att få utbilda sig och jobba med det hon ville. Hon vill påverka, göra skillnad. Hon hatar orättvisor, ojämlikhet och falskhet. Människor som utnyttjar de svaga för att framhäva sig själva eller driver med folk på deras bekostnad. Det har blivit hennes mantra i livet. Att göra skillnad nu, genom att vara ett föredöme och visa andra vad som är rätt och fel. Kriget ska hon ta, längre fram. När hon har sin utbildning att stå på. Då ska hon slåss för det hon tror på. För det är då hon kan göra som mest skillnad. För att hon ska orka se all yta, falskhet och orättvisor som finns runt om oss. Så har jag gett henne rådet att hon ska studera dem, minnas dem. Stötta de hon kan, men inte på bekostnad av hennes egna mående. Hon måste alltid priotera sig själv men samtidigt ha respekt och ödmjukhet inför andra. Även de som leder orättvisorna, kan vara missförstådda. Människor som var som hon var, när hon gick i mellanstadiet. Miskor som är på flykt från något, någon eller sig själva. Som kanske inte har någon som de kan finna tröst och trygghet hos. Eller som känner sig så sårad och ärrad, så även om de har ett socialt stöd och föräldrar mm. Så gör ibland smärtan oss, oförmögna till att ta till oss den kärlek, förståelse och tröst som finns i livet. Det gör oss för ont att känna, att bli sviken och att hoppas. Så vi har stängt av i hopp om att skydda oss själva. Det är dessa människor som behöver oss. Det är hos dem vi kan göra någon skillnad. Genom att visa dem, vad vi har lärt oss. Och att det inte är nå farligt. Även om vi är ensamma på denna jord. Så finns det massor av värme och stöd. Det gäller bara att vi öppnar upp oss och tar in dem som vill komma in. Vi måste våga igen.