Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.

Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem jag var. Men när jag började med drogen, så visste jag helt plötsligt vem jag var….. Jag var en Knarkare!  Oavsett om det var negativt, så kändes det så mkt bättre än att vara ingenting. För det var precis så jag kände mig innan. Som ingenting. Som att jag befann mig i mitten på allt. Allt som jag en gång strävat efter och byggt upp. Som jag ansåg definiera vem jag var. Allt det var borta.

Min mamma hade lärt mig sedan mkt låg ålder, att man absolut aldrig fick dra på sig en anmärkning. Räkningar och ekonomi skulle skötas till punkt o pricka. När mitt ex försörde min ekonomi, och förskingrade 200 000 kr från mig och drog på mig anmärkningar, upp över öronen. Så kändes det som att hela mitt liv var förstört. Men jag hade iaf barnen och vårt hem kvar. Men när branden även tog allt detta, så försvann även jag. Jag försökte att återuppbygga allt. Men när jag med 2 barn, inte ens kunde få en hyreslägenhet, trots allt jag jobbat och slitit under de sista 10 åren. Så kändes återuppbyggnaden allt för svår. Jag gav upp, helt enkelt. Jag lät barnen bo hos deras far och själv drog jag mig till den närmsta trygga hamnen. Trygg…. Undrar Ni då? Hur kan missbruk, brott och våld vara en trygghet? Jo det kan faktiskt vara det. För iom att jag visste mina förväntningar och andras förväntningar och vem jag var. Så gav det mig all trygghet som jag behövde.  

Jag ska berätta hur det gick till när jag började förlora min identitet.

Jag bodde som sagt med min sambo, vår son på 1 år och min dotter på 7 år. När jag en dag fick ett telefonsamtal från min hyresvärd. Denne meddelade mig om att hyran hade förblivit obetald i nästan 8 månader. Jag frågade varför de inte hade vräkt mig och min familj, men detta kunde Gavlegårdarna inte svara på.  Jag åkte hem och började leta efter kvitton. Men jag hittade inga. Jag började även kontakta andra Gäldenärer och de sa detsamma. Jag hade inte betalat fler räkningar på nästan ett helt år. Vissa hade varit obetalda längre än så. Efter allt forskande visade det sig att de pengar som jag hade gett till min sambo, för att betala räkningarna som stod i mitt namn medan jag joibbade. Hade inte gått till räkningarna. Han hade istället spelat upp varenda krona. Och medan jag hade jobbat och han var hemma och arbetslös på dagarna. Så hade han gömt undan alla inkasson och krav som hade kommit med Posten. Efter att jag hade fått veta detta, rasade hela min värld. Jag började hänga ute mer och mer med mina vänner  och jag var oftare och oftare ute på krogen. Jag var ofta ute och reste och var jämt ute på dejter. Detta snurriga liv var egentligen inget liv för mig. Men jag ville inte stå still, jag mådde för dåligt. Min mamma tog barnen på helgerna medan jag var ute och partade.  Det jag egentligen ville ha och leva i, var rutin, familje liv och struktur. Jag ville leva med någon som jag älskade och som älskade mig och med mina/våra barn. Men det var för svårt för mig, jag klarade inte av det, för när jag mådde på detta vis, så var detta lugn, för svårt att finnas i. För då ekade ångesten och tankarna över allt som hade blivit förstört i mitt liv. Så jag flydde ut i party livet.

När jag hade levt detta party liv i ca 1-2 år  ca 2 helger i måanden, så kom branden och därefter klev jag in i drogernas värld. 

Och som jag sagt innan, så var det egentligen inte drogerna som lockade mig. Det var tryggheten i att tillhöra en grupp i samhället, som inte hade några krav på sig. Man hade inga förväntningar på sig. Ville man inte vara artig och flina, när man passerade någon. Så behövde man inte göra det. Ville jag inte sminka mig, eller klä mig i nya fina kläder, så behövde jag inte det heller. För den grupp som jag omgavs utav, de brydde sig inte om vad jag hade på mig. De brydde sig inte heller om hur jag var som person. Vi hade en sak gemensamt och därför höll vi ihop, jakten på pengar och droger. Men vi hade inga förpliktelser gentemot samhället, oss själva eller varandra.  Jag kunde inte bli sviken och sårad, för jag förväntade mig inget och hoppades inte på någon eller något.

Jag var övertygad att iom att jag hade valt denna typ av liv, så fanns det ingen återvändo. Därför var det ingen ide att fundera på saken.

Efter jag hade varit "ute" i drygt 3 år, så fick jag komma och bo hos min mamma oh syster. Jag tillbringade all tid med min familj. För att hålla mig ”frisk” tog jag min dos av Opiater varje morgon på toaletten. Detta var min mamma medveten om, och hon kunde ibland smussla åt mig lite pengar för att jag skulle kunna underhålla mig med minsta nödvändiga dos. Detta för att min mamma ville att jag skulle ha möjligheten att stanna hemma med henne och familjen.  Jag var mkt noga med att inte slösa och att inte ta så jag blev påverkad. Utan jag tog minsta möjliga, för att undvika att hamna i svår abstinens.

Efter att jag hade tillbringar ca 1-2  månader med familjen, gav jag mig ut till "gruppen" igen. Väl där ute,  kände jag att denna tiden var förbi. Det var inte längre med dem som jag hörde hemma längre. Min plats var med min familj, det var där jag hörde hemma, inte här ute. När jag hade kommit till denna insikt, vände jag mig om och gick hem till min familj igen. Hela familjen låg och sov. Jag satte mig nedanför min mammas säng och knackade henne lätt på armen, för att väcka henne. Hon blev genast rädd och trodde att något hade hänt mig, så hon flög upp ur sängen. Men när hon såg att jag satt där och att allt var lugnt, så lade hon sig ner igen och lyssnade på vad jag hade att säga. Detta var den natt, då jag för första gången sa högt inför min mamma och även för mig själv, att jag ville sluta med drogerna. Och att jag från o med den natten, skulle göraq allt i min makt för att lyckas med detta och återvända till mina barn som behövde mig.

Min mamma och familj, hade aldrig tjatat eller pressat mig. Jag antar att de visste att, när man väl befann sig i ett så tungt missbruk, som jag var i. Så tror jag inte att någon kan tjata sig till någon annans val av drogfrihet. Det insikten måste man komma till själv. Och möjligheten till denna insikt, gavs jag utav min familj. När de  lät mig vistas hemma hos min mor, denna tid och bli behandlad som mitt gamla jag. Precis som en vanlig familje medlem. Det var inga viskningar, ingen särbehandling och ingen oro. Min släkt däremot, de hade mkt svårt för min mammas val att hantera mitt missbruk på. De ansåg att min mamma skulle bryta med mig på direkten. För hennes sätt var endast en medberoendes svaghet. De ansåg att hon genom sitt sätt, underhöll mitt beroende och legaliserade det. Min mamma däremot, ansåg att om hon vände mig ryggen, som alla andra gjorde. Vem skulle då  påminna mig om vad som var viktigt här i livet? Om allt jag såg var missbruk och  misär.  Därför stannade min mamma kvar i mitt liv, även 4 av mina 5 syskon valde att stanna kvar. Men alla min mammas 7 syskon bröt med henne, för att hon valde att behålla mig i sitt liv. Jag kan säga det idag, att om min mamma hade lämnat mig. Så hade jag inte varit frisk idag. Jag hade tom kunnat vara död.  Men jag vill dock understryka att hon aldrig underhöll mitt missbruk. Undantaget någon enstaka gång som hon smög åt mig några hundringar, under de 1-2 månaderna som jag tillbringade hemma hos familjen. Jag tror att man måste avväga situationen och att det inte är ngt som har hänt innan. För en missbrukare kan lätt utnyttja familje medlemmars vilja att ha dem nära och hemma, i syftet att hålla dem trygga och säker. De utnyttjar ofta detta för att få pengar av föräldrar och familje medlemmar för att underhålla sig med droger. En missbrukare är väldigt beräknande och medveten om familjens behov att få ”ta hand om” för att lindra skuldkänslor och fasor.  Skillnaden med dessa 2 månader var dock att dtta var bara något som hände. Det var inget som planerades. Jag åkte hem till min mamma och blev kvar där. Och eftersom jag slapp ut och drifta ihop pengar och ordna droger. Så blev jag inte ”avbryten” under denna tid med familjen, utan deras värderingar, kärlek och liv kunde omedvetet påverka mig 24 tim /dygnet. Vilket medförde att jag till slut kände mig mer som en av dem och som förr,  än som de i missbrukar gänget som jag varit en del utav innan. Jag påmindes om hur det var att ha ett eget värde igen, att vara en del utav en äkta trygg och kärleksfull  gemenskap igen. Hur det var att ha någon och något, att bry sig om igen  och om hur det var att tro på något igen och känna närhet och medmänsklighet runt sig igen. Jag kände mig som en vanlig människa igen. Så när jag sen kom ut till mina polare i missbruket och det liv som jag egentligen tillhörde iom mitt val av droger. Så kände jag den drastiska skillnaden mellan dessa två liv. Och det blev genast väldigt tydligt för mig, vart jag ville leva och vart jag fortfarande hörde hemma. Jag vände mig därför om, gick hem till min mor och satte mig nedanför hennes säng. Och för första gången uttalade jag de ord, som hon så länge hade väntat på, - Mamma, jag vill bli frisk nu. Jag behöver hjälp.

Det var början på en kamp som tog ca 2 år. För även om jag ville och även om jag var motiverad, Så var jag vid denna tiden, så liten och svag och drogerna och impulserna var så mkt starkare. min Adhd Diagnos, gjorde det inte lättare för mig. Jag försökte med flera olika hem men inget fungerade. Det som fungerade bäst, var ett hem som fanns i Uppsala. Pga att det var fullt på självaste behandlingshemmet. Så fick jag komma till deras utsluss enhet. Där bodde det bara 3 andra personer och dessa personer hade bott på behandlingshemmet i ett- två år innan. Och pga god skötsel och drogfrihet, förflyttades de sedan till denna utsluss enhet. Jag fick dock komma till denna enhet direkt, pga att det var fullt på det andra. Detta var mkt bra för mig. För det är det enda hem, som jag stannade i mer än 3 dygn på. Jag stannade i hela 3 månader. Jag tror att detta berodde på att det var lugn och ro där. Det var ingen röra, inga oroligheter, inga bråkiga missbrukare som försökte klara sig undan en massa regler. Dessa killar och tjejer hade levt med regler och vant sig. De hade gjort sitt val och var strukturerade och "återanpassade". Detta färgades av sig på mig med och även jag började  följa reglerna och blev en mkt lugn och stabil tjej under dessa 3 månader. Jag köpte kläder , smink igen och började intressera mig för det yttre. Jag började skriva en Dagbok igen. På kvällarna brukade jag ringa hem till min mor och berätta med stolthet om vad jag hade gjort under den dagen. Jag kände mig så frisk, motiverad och sund. Det var ingen särskild behandling på detta ställe. Inga samtal eller möten. Vi skulle bara vara och befinna oss i nuet och oss i oss själva. Vilket fungerade oerhört bra iom det lugn som fanns runt mig.Men när 3 månader hade gått, så öppnades det upp en plats på det ordinarie behandlingshemmet, som hette Husinge i Uppsala. Därmed bestämdes det att jag skulle bli överflyttade dit, eftersom utslussen  egentligen var, för dem som snart skulle få flytta till ett eget boende. Och jag var inte framme där ännu. Dock tror jag idag, att om jag hade fått stannat kvar där i några ytterligare månader, på denna enhet. Så hade jag nog klarat av att komma till ett eget boende mkt bra.  Men oavsett om lugnet på denna enhet var bra för mig, var det ingen som brydde sig om. Jag skickades därför upp till Husinge behandlingshem och blev kvar där i endast 3-4 dygn. Röran, oron med en massa missbrukare som gömde droger , bråkade och ritade flykt planer och överallt satt det missbrukare som drogromantiserade. Allt detta startade snabbt  upp mina egna impulser. Det räckte med att en kille kom in på mitt rum en kväll, med en väska full av droger. Han frågade vad jag ville ha och jag fick ta vad jag ville. From det valet, var det kört! Dagen efter skullehela behandlingshemmet åka in till stan och shoppa. Det hela slutade med att Polisen haffade mig inne i en butik, med en väska full av stöldgods och påtänd upp till öronen. När jag sen släpptes efter ca 3 dygn i cellen, virrade jag runt i Stockholm i nån vecka och umgicks med människor som jag inte hade en aning om vilka de var. Innan jag hittade hem till Sundsvall igen. Inte heller denna gång, lyckades ´jag med det jag ville mest i hela vida världen.

Jag försökte säkert med 5-6 olika behandlingar och olika behandlingshem. Men jag kom alltid hem efter några dagar. De försökte tom skicka mig ner till Skåne, från Sundsvall. För de hoppades att avståndet skulle få mig att stanna. Men efter 2 dygn, stod jag hemma på bron igen. Jag svek mig själv gång på gång. För jag ville inget hellre än att bli frisk. Det var bara det att dessa jäkla impulser blev så himla starka och övertygande´för mig. Så jag fortsatte hela tiden att förstöra för mig själv.

Till slut erbjöds jag att få prova en medicinsk behandling. Lärkarna sa att denna behandling som jag erbjöds, hade haft positiv verkan på att "sakta" ner även impulserna på oss med adhd. Då jag hade prövat alla andra möjligheter som min kommun hade att erbjuda mig. Så var detta det enda alternativ som återstod.

Det hela började med att jag fick göra urin prov i 3 månader och "bevisa" att jag endast brukade opiater. Eftersom om man blandade denna medicinska behandling med andra droger, såsom bensodiazepiner och liknande. Så kunde man dö. Därför fick man bara erbjudas denna behandling om man kunde bevisa med hjälpa av urin prov, att man endast var beroende av Opiater. Efter ca 3 månader av dessa urin prover, så lades man in för avgiftning i 1 vecka på sjukhus. Därefter började Landstinget att sätta in denna medicnska behandling. Behandlingen avsåg en medicin som hette Metadon. Om man ger an vanlig människa Metadon, så blir det en drog. De blir påverkade och beroende, precis som med heroin och övriga Opiater. Ger man Metadon till en Opiat missbrukare, så blir effekten densamma. Men om man gör såsom Landstinget och experterna hade kommit på. Dvs att man ger en Opiat missbrukare nån mg  med Metadon, per dygn och efter några dygn så ökar man väldigt sakt. Så vänjes kroppen med Metadonet och man blir inte påverkad på samma sätt. Därför fick man skrivas in och ligga på sjukhus i över 1 månad och sakta doseras med Metadonet som gradvis ökades var 3e dygn. Varför ge Metadon, tänker Ni då?

En opiat missbrukare som missbrukat Opiater i mer än 3-4 år. Jag är osäker på antalet år. Men en sån människa, tappar möjligheten att tillverka egna  seratonin, dopamin och endorfiner. Men med hjälp av Metadonet, så får hjärnan tillgång till dessa ämnen igen och kan känna lycka och glädje igen. Man blir som en tom robot annars och som en sån robot, är det svårt att hålla sig glad och motiverad att leva ett liv. Många blir så deprimerade att de tar livet av sig. Eller så återgår de till missbruket för där kände de åtminstone något.

Experter kom dock på att med sk läkesubstutuionerad behandling såsom Metadon, så får vi tillgång till dessa ämnen igen och vi får det lättare för att leva ett liv och bygga efter våra drömmar. Dessutom blockerar Metadonet suget efter Opiater. Vilket gör att vi inte vill ha droger. Vi får genom denna medicin, en möjlighet till ett liv.

Experter som är väldigt väl utbildade, läkare politiker mm håller med om detta. Medan många som tror sig vara exprter kallar detta för lagligt knark. Det är inte knark för oss! Tror dessa människor, verkligen att vi skulle få köra bil på denna medicin i så fall? Om vi blev påverkade av den? Så hårda som Transportstyrelsen är med alla diagnoser idag. Man får knappt köra bil om man har adhd, tror de att vi skulle få bo med våra barn och köra bil, jobba med känsliga saker. Om Vi gick runt och var påverkade hela dagarna? Nej nej, så mkt skulle de aldrig blunda för något.

Men visst kan jag förstå att vissa människor ser på denna medicin med dessa ögon ibland. Särskilt när de ser missbrukare som får denna behandling och som köper extra Metadon på den svarta marknaden och dricker eller slår i sig, för att bli påverkade. För då blir man påverkad. So jag sa här ovan, så är nyckeln att ta en kropp som är van massor av opiater per dag. Kanske tom 2-400 mg Opiater per dygn och sen vänja den kroppen med en mindre mängd, ex 120 mg Metadon. Och den mängden Metadon, ges ca 5 mg var 4e dygn. Då ökas dosen så sakta så man märker inte av den och kroppen och hjärnan vänjer sig att leva med den dos man ges. Man blir alltså inte påverkad. Men om en som har metadon inställt av läkare. Även köper sig en flaska med 100 mg Metadonb extra på den svarta marknaden och sen smäller i sig hela. Klart som fan att han blir påverkad. Vi är inte annorlunda än andra människor. För nyckeln är den gradvisa ökningen. Hoppar man över den ocg smäller i sig en större mängd, så blir alla människor påverkade av Metadonet, även vi. Jag tror att när man ser dessa människor som ingår i vår behandling och att de sitter påverkade på stan. Då blir folk förbannade och dömmer ut hela behandlingen. Men det är inte behandlingen som det är fel på. Det är de som beslutar och bestämmer som inte prioterar övriga bitar. På 9 av 10 orter så erbjuds dessa patienter endast medicin och kontroll. Dvs de ges medicinen och man tar urinprov. Men man erbjuds inget stöd, ingen behandling, ingen kontakt som man kan få prata med.

Jag var bara ute i missbruket i ca 4 år totalt. Och jag trillade dit, väldigt sent. Jag vare nog 27 år gammal, när jag föll. När jag sen kom tillbaka och skulle leva igen och återuppbygga mig själv och mitt liv. Så var jag tom. Jag visste inte vem jag var. Jag kände inte igen någon musik som gick på tvn el radion. Inga skådespelare, filmer eller Politiker. Jag visste inte vad jag tyckte om för mat eller färger. Jag hade modet kvar i mig, som fanns när jag började med drogerna. Dvs jag klädde mig ca 10 år bak i tiden. Jag kände mig helt vilsen i klädaffärerna. Innan hade jag varit danslärare och uppträtt väldigt mkt och var ganska duktig på det. Jag hade en rytmen som var medfödd i kroppen. Men efter missbruket, hade jag inget kvar. Jag kunde inte ta ett enda steg till rytmen längre. Allt var borta. Jag är såå orytmisk och klumpig. Jag kan inte träna mig tillbaka heller, för vad jag än gör så hittar jag aldrig tillbaka till rytmen. Jag tror inte att folk kan förstå, hur det är att "vakna" upp i en värld och inte veta något. För allt jag hade läört mig, var borta. Innan var jag väldigt bra på att uttrycka mig. Jag har alltid haft mkt tankar och funderat mkt. Jag var oerhört duktig på att skriva och prata. Men efter missbruket, så är min grammatik helt borta. Om jag kunde uttrycka mig muntligt i 10 000 ord, innan missbruket. Så hade jag kanske 1000 ord kvar i mitt förråd när jag kom ut från missbruket. Och många av oss, har inte så stort umgänge så vår vokabulär tränas inte upp så lätt igen. Och detta kan jag bli mkt frustrerad på. Att tankar , kunskap och värderingar växer och upptäcks hela tiden. Men jag har inte det vokabulära för att kunna uttrycka allt som jag vill säga. Så jag uttrycker mig med mkt enkla ord och gester. Vilket gör att en del dömer ut en, för att man inte kan alla klatschiga ord och fraser. Vilket gör att vi börjar känna oss mer och mer utanför, oavsett hur mkt vi försöker. Det är svårt att återfå gamla vänner och bekanta. Många har svårt att lita på en igen, andra har fullt upp med sina egna liv och dessutom så har ens självkänsla sjunkit så lågt. Så man vågar inte ta kontakt och lämna ut sig till att söka nya kontakter i livet. Därför blir vi ofta väldigt ensamma när vi väl tagit steget ifrån drogerna. Detta brukar kunna bli lite bättre efter 4-5 år, men dock endast en aning bättre. Och det är inte många som orkar igenom dessa första 4-5 åren i ensamhet. En ensamhet då man ältar en massa som man har gjort och förstört för sig själv och andra. Så många går ut till "gruppen" igen, bara för att få ha nån att prata med. För att slippa ensamheten, men det leder 9 av 10 ggr til att man tar ett återfall. Det är aldrig bra att återgå till sina gamla vänner från missbruket, oavsett hur frisk och stabil som man känner sig.   Jag tycker inte heller att en fd missbrukare, ska umgås med fd missbrukare privat. Risken finns alltid att man hamnar i en ned period i sitt liv, och man riskerar då att lockas ned utav varandra.

Samtidigt har jag märkt att om man bara omger sig med vanliga "svenssons" dvs icke fd missbrukare. Så börjar man dömma sig själv. För man börjar se på världen som de gör och priotera livet som de gör. De vill ha ex hus, resor med barnen, bil, företag osv. Medan många av oss som kommer från ett tungt missbruk, har mkt att återuppbygga.  Vi kanske inte får ta lån, köpa bil eller har skulder att betala så vi inte kan köpa nytt och fint åt oss själva och våra barn. _Vi kämpar minst lika hårt som alla andra för att få komma upp på 0 igen, men det kan ta oss, som står helt själva ca 10-15 år. Och samtidigt som man hela tiden lever och ser vad andra har och vad vi hade kunnat haft. Så märker och känner man av utanförskapen, så mkt mer om man omger sig med sk "friska" vanliga människor som inte har något förflutet inom missbruket. Vilket gör att man med tiden börjar känna sig sämre, mindre och utanför. Detta leder sen till att vår självkänsla och självförtroende sjunker, och ångesten ökar. Vilet som i sin tur kan öka risken för återfall. Medan om man Omger sig med nån enstaka, som kommer från samma bakgrund som en själv. Så känner man sig inte lika utanför och ensam. Så det går inte att säga vad man bör göra, varje individ måste bestämma och känna själv vad som är bäst för denna.

Jag kan berätta en till sak. De första 5-6 åren efter missbruket, bodde jag på en annan ort. En rot där jag kände folk och några visste väl vem jag var men inte så många, Där stod jag ensam men strark. Dömde någon mig, så blev jag bara arg och det sporrade mig.  När jag sen flyttade hem till min barndomsort. Där ALLA visste vem jag var och vad jag hade gjort. Och där jag brydde mig om, vad folk tyckte om mig. Eftersom jag hade en historia med dem, de hade känt mig sen jag var barn. Efter att ha bott på denna ort i några månader, så började min stolthet sjunka. Den stolthet jag kände över den styrka jag bar och den kamp jag hade vunnit, gick över mer o mer till skam. Ju mer jag såg deras blickar, viskningar och kommentarer. Så började jag att spegla mig själv i deras ögon och det dröjjde inte länge förrän jag kände mig som en usel knarkare. Allt jag hade byggt upp, att jag var en bra mamma, fått körkortet, försökte bli skuldfri, fått tillbaka några vänner och fått ett bra liv med mina barn. Glädjen och stoltheten över detta minskade och istället började jag klandra mig själv, för att jag inte hade det som andra hade i min ålder. Ett fint hus, en bil, åkte på resor med sina barn, fina klääder och nya vackra naglar. Och ju mer jag såg att de hade och inte jag, desto sämre kände jag mig själv.  Så frågan är om det verkligen är så bra, att bo på en ort med gamla rötter om man har min historia. För jag var en sån som alltid stått på mig och aldrig låtit någon säga till mig vem jag var. Men som sagt, tog det inte lång tid innan jag kände mig lika liten som en mus i andras ögon. Varje avslag, eller varje gång som en vän avbokade, varje gång en fam medlem sa nej, eller varje vecka/månad som gick utan främmande. Blev i mitt huvud pga att jag var en fd knarkare och inte bra nog. Vad orsaken i verkligheten var, spelade ingen roll. För i mitt huvud var det så det var. Vilket medförde att jag blev tystare och tystare. Vågade inte yttra mig på samma sätträdd för att sticka ut. Förr var det vad jag ville. Jag ville vara annorlunda och tillhöra en minoritet. Jag ville stå upp för det jag trodde på oavsett vad jag fick för skit tillbaka. Och iom att jag svek allt som jag en gång varit och haft som min främsta egenskap och det som jag varit oerhört stolt och stark för. Fick mig att känna mig ännu mer tom och ensam.

Och för att återgå till behandlingsformen med substitionerad medicin behandling med bla metadon. Så säger väl det sig själv. Vi kan inte ge en medicin och tro att människor som går igenom allt som jag ovan berättat plus mkt mer. Ska klara resten själv. Det behövs mer stöd i hemmer, i samhället och i livet. Hjälp oss att hitta igen den vi är, hjälp oss att ta reda på vad vi tycker om, inte tycker om och vad vi vill.