Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara vara mamma. Men det räcker inte, tyvärr. Jag behöver även ett eget liv med jobb, vänner, och intressen. För tiden går och mina barn växer. Om jag väntar tills min yngsta son, är 18 år och ska flytta hemifrån. Ja då är jag 56 år gammal och det är inte lika lätt att sätta igång med ex karrär, skapa sig nya vänner och få kraft och ergi till att ge sig ut i det sociala livet. Därför är det bättre att jag börjar redan nu.

jag vill ha ett jobb där jag utvecklas. Dvs jag vill inte sitta på en fabrik och göra samma och samma, hela dagarna. Inte heller vill jag ha ett jobb, på en affär. För där är det oxå samma och samma. Jag har för mkt energi och impuls benägenhet inom mig. Om jag skulle stå och göra samma, hela dagarna. Så skulle det börja klia i mig, och jag skulle bli så deprimerad med tiden. Därför behöver jag något som utvecklas eller där jag kan göra karrär eller känner att jag gör nån nytta för andra. Det som jag hela tiden är återkommer till, är att arbeta med tonråingar, som har haft problem eller som mår dåligt. För jag har ganska lätt för att relatera och komma dem nära. Jag vet inte varför men många av dessa ungdomar, som jag har stött på. Har släppt in mig och de ggr som de inte velat släppa in mig. Så har jag bara väntat och varit tålmodig. Det gäller att inte försöka för mkt. För det är de själva, som måste komma på att de vill prata med en. Att de vill öppna upp sig. Därför brukar jag gå med föredöme. Vara öppen och visa mina svagheter, styrkor och känslor. Efter ett tag brukar de börja lätta på sina försvars mekanismer och ge min en invit. Då gäller det att ta vara på den inviten men samtidigt inte pressa dem att göra något. utan bara visa dem att de kan lita på en och att man finns där. Ex fokusera på annat i deras närhet, ex en syssla eller ngt liknande. För om de måste fokusera på sig själva, samtidigt som en annan, försöker komma dem nära. Så sluter de sig ganska snabbt igen. Sen gäller det att, när de väl har släppt in dig. Så måste du hålla det du lovat. Svik dem inte, för det är vad de förväntar sig. Eftersom många av dessa tonåringar redan känner sig svikna av vuxna. Många har drömmar om den där familjen som umgicks, pratade och åt middag tillsammans och följde med på skol event. Andra är less på just detta. på att ha vuxna som ska bry sig, bestämma för mkt åt dem, så att de måste vara perfekta. Därför har de börjar bryta sig loss och göra tokiga val. Endast för att bevisa att de är sin egna individ och att de inte vill vara den som de förväntas att vara. Det finns så många sorters bakgrunder, men alla ha de gemensamt att det är ngt som de saknar. Dvs en vuxen som ser dem och hör dem. Som hjälper dem att tro på sig själva och  deras framtid.

Det finns egentligen hur mkt som helst som kan skriva om i detta ämne. Dock tänker jag stanna där jag är med att stäga att det är sånt här som jag vill pyssla med.

Självklart inser jag att ingen sk HVB hem eller behandlingshem eller vad allt nu heter. Kommer att leta rätt på mig och fråga mig om jag vill komma och jobba för dem. Men visst skulle det vara en dröm. Att få en förfrågan att komma och provjobba nån vecka. Jag skulle flytta vart som helst, i hela världen om jag fick den chansen.

Så det jag velar mellan nu, är denna utbildning som jag har pratat om. Den är på Distans och jag har lite svårt för Distans plugg. Jag vill gå i en klass och läsa ämne för ämne. Plus att denna kurs till behandlingspedagog, kanske inte ens blir av till hösten. Det beror helt och hållet på antalet sökanden.

Så då funderar jag på om jag ska gå till min Arbetsförmedlingen och fråga om de kan ordna en praktik eller nått liknande reurs arbete. Så jag får prova jobba på ett sånt här ställe med en ev möjlighet till löfte om anställning, i framtiden. Det skulle oxå vara intressant. Att få prova jobba, så de får se vad jag går för. Och om de känner att jag är på rätt plats, så kan jag få en anställning. Det är oxå en alternativ väg att gå.

Det viktiga är att jag hittar ett ställe, där jag känner mig nyttig. Att jag gör någon skillnad.

Ska väl boka in ett möte till veckan, så får jag se vart det leder. Det viktigaste är att jag försöker och att jag inte ger upp. För då sviker jag mig själv. Jag har aldrig varit någon som ger upp och det är därför jag är där jag är idag. Visst, jag la ner kämparglöden och pinnen, under några år. Men jag tog upp den och fortsatte kampen för mig själv. Det är det enda som betyder något, att man fortsätter försöka. Misslyckanden är inte det som avgör, det visar bara att vi är motiverade och starka, när vi trots dessa fortsätter att kämpa. Det är såna människor som har den livserfarenhet som behövs, för att hjälpa andra. Hjälpa andra att hitta deras drivkraft.

Kram/ Kikar in lite senare, kram på Er alla.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.   Min sorg började när min goa kära vän sökt...

Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det ...

Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om de...

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.   Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem...

Det som känns värst i detta liv är no9g ensamheten och utanförskapen man känner. Jag minns faktiskt både en tanke och känsla som jag hade när jag befann mig i mitt tidigare missbruk. Det kändes skönt att veta vem jag var, för en gångs skull. Jag va...