Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om det är de "sociala reglerna" som jag missar. Jag öppnar mig för fort och berättar för mkt om mig själv. Förr kunde jag såna där saker. Det är lite svårt att förklara. Men alla vet att med skola så får man det lättare för att uttrycka sig. Och med fler erfarenheter och med mer umgänge, desto lättare får man att uttrycka sig och att utvecklas. För det är precis vad vi gör, när vi umgås med andra människor. Vi lär och vi utvecklas av varandra. Har man då levt i ett tungt missbruk och varit avstängd i några år, så är det som att man har blivit blank. Jag vet inte om det även kan bero på den våldtäkt som jag blev utsatt för 2008. Att delar av min hjärna är blockerad, är ett faktum. Om det är därför jag har svårt för att sätta ord på saker och ting, det vet jag inte. Jag vet bara att för det som jag behövde 4 ord, för att uttrycka innan. Det kan jag behöva 8-9 ord idag, för att kunna uttrycka. Jag hoppas att detta ska bli bättre med tiden och att jag ska växa med mitt umgänge. Men problemet är, att jag inte har något umgänge. Jag har inga vänner och jag vet inte vart jag ska lära känna några heller. Jag är hemma 100 % med mina barn och jag har varit sjukskriven pga våldtäkten och det trauma som detta orsakade mig. Jag har dock sökt jobb nu, för jag vill så gärna komma ut bland folk igen. Och jag hoppas att jag får ett jobb. För jag vill börja betala alla skulder som mitt barns far, lurade mig på. Så jag kan få börja om igen. Min dröm är att få bort dessa skulder på 200 000 kr och få arbeta med ungdomar och hjälpa dem. Jag vill göra nytta för någon, göra en skillnad. Jag vill inte att en enda ungdom ska behöva må så som jag gjorde under min ungdom.

Under mina Tonår, både skar jag mig och hade kraftiga vredesutbrott. Detta pga att jag inte kunde hantera smärtan som jag bar inom mig. Jag kände mig så ensam, bortvald och övergiven. Trots att jag hade en stor familj och massor av släkt runt mig. Ensamheten gjorde att mina rop på hjälp, ekade inom mig. Och för varje Eko, så skar det djupare och djupare inom mig. Därför blev jag mer och mer destruktiv. För jag ville inte stå stilla, för då kände jag så mkt mer. Jag ville inte heller öppna upp för någon, för då kunde de även komma åt mig. Att hoppas på någon, var som att ge dem en dolk och hålla tummarna för att dolken sen inte skulle träffa mig i hjärtat. Efter att man fått tillbaka Dolken ett par gånger, rakt in i hjärtat. Så slutar man att ge bort den. Om man agerar aggressivt och hopplöst så får deras bittra och hopplösa ageranden och bemötanden en orsak. Istället för det motsatta. Man är snäll, söt och go och ändå möts man av en omgivning av vuxna som är bittra, besvikna, arga och elaka mot en. Då känns det fruktansvärt ont, om man har gett dem kärlek innan. Har man däremot mött dem med samma kalla hand som de har gett tillbaka. Så gör det inte lika ont, för då behöver det inte bero på att det är fel på en själv, att de agerar mot en på detta vis. Då kan det bero på att jag själv agerade destruktivt och aggressivt gentemot dem.  Därför var mitt beteende väldigt illa på den tiden. Jag var absolut inte medveten om detta på den tiden. Jag var nog intye medveten om mkt. Det var för rörigt och jag brydde mig bara om nuet. Tills den dagen som jag insåg att den enda som kunde förändra på mitt liv, det var jag själv. Och eftersom jag var för ung för att egentligen kunna göra så mkt. Så gick jag till skolan och bad dem om hjälp. Hjälpa att få hjälpa mig själv. Jag ska berätta mer om det i mitt nästa inlägg. Hur jag hjälpte mig själv som tonåring och hur andra kan göra, för att hjälpa sig själv eller den som de älskar.

För ca 8 år sedan, slutade jag med ett tungt missbruk. Jag lever med mina 3 barn, vi har ett bra stabilt hem, jag har fått igen körkortet, och jag kan även få en möjlighet till en fast tjänst, inom vård och omsorg. Dock är det isåfall endast ett jobb som jag tänker nöjja mig med för stunden.  Jag måste trots allt försörja mina barn och betala igen de skulder som mitt barns far, lurade mig på. Men under tiden som jag jobbar, tänker jag satsa på min dröm. Att få jobba med ungdomar, som gått vilse. Eller vuxna som hamnat i missbruk. Men helst av allt lutar jag mot ungdomarna. Jag minns själv hur det var, att vara ensam och utan Identitet. Det var absolut inte lätt, men jag klarade det. Drogerna var inte något som jag fastnade i förrän 10 år senare. Jag var 27 år när jag hamnade i den skiten. Hade jag följt upp med det som jag hittade som tonåring. Så hade jag kanske inte sjunkit så djupt ner senare. I mitt nästa Blogg inlägg ska jag berätta vad det var som hjälpte mig då och vad jag borde ha fortsatt med. Vad jag tror kan hjälpa många ungdomar som idag har det jobbigt. För många tror att om man är ensam, så finns det ingen hjälp att tillgå. Men det är fel, för allt som behövs är en själv. Den som kan hjälpa oss bäst, är oss själva. Men det gäller att vi får insikt i vad vi behöver. Kan vi inte ordna detta för oss själva, så kan vi alltid be om hjälp. Se mer i nästa inlägg.

Om man jämför med vart jag var för 8 år sedan, så har jag kommit långt.  Jag har dock lång väg kvar, innan jag når mitt slut mål.

Mitt 1a steg mot målet, var att bli frisk från drogerna, och det är jag sedan 8 år tillbaka. Inga återfall och inga snedsteg.  Jag lever 100 % som mamma åt mina barn. Jag tar inga genvägar och följer lagar och regler. Jag har tyvärr för lite av det egna umgänget. Förr, dvs innan missbruket så hade jag ca 7-8 nära vänner, som jag umgicks med för jämnan De flesta av oss träffades redan vid tidig ålder, ca 8 års ålder och vi umgicks och hade nära kontakt, tom 27 års ålder. Även under de perioder som vi inte umgicks med varandra varje dag, så visste vi att vi älskade varandra och att vi alltid fanns för varandra.

Jag föll ner i drogerna ensam som 27 åring, ja jag vet. Jag var 27 år.. fy skäms.  När jag kom tillbaka efter en mkt hård kamp, full med misslyckanden, var jag 32 år. 4-5 år hade gått och under de första 2-3 åren i min drogfrihet, höll jag mig till min ensamhet. Jag satt mest och åt godis och tittade på tvn. Gick upp i vikt och blev en aning deprimerad. Men jag var inte van med att laga mat. Jag hade tagit genvägar under de senaste 5 åren för att täcka igen alla behov på lättaste sätt. Godis hade varit min primära föda under dessa år.

 Efter ett tag började jag känna frisk. Jag hade ännu inte smakat på allmänhetens avsky, fördomar och Domslut på mig och såna som mig. Och eftersom jag kände mig som alla andra efter ca 2 år. Så började jag ta kontakt med släkt och gamla vänner.  Jag blev mkt  noga med att köpa nya fina kläder och att ha ett vackert och städat hem. Jag ville inte att folk skulle döma mig och tro att jag fortfarande brukade, för att de tyckte att jag såg ”stökig” ut.  Men tyvärr gick det inte alls så bra med mina återknynings försök. under de kommande åren fick jag tillbaka 2 av 8 vänner. Min kusin däremot, som jag låg i vaggan med, sa att vi inte längre hade någon relation med varandra. Hon sa dock inte detta förrän hon bjöd med mig på en utekväll, med hennes vänner. Jag minns att jag var såå nervös inför denna kväll. Det var min allra första ute- kväll bland vänner och vanligt folk, på många år. Jag nästan skakade och vågade knappt prata. Jag visste sen vi var mindre vilka det var, som min kusin hade bjudit med denna kvällen.  Men det var inga vänner som jag varit nära med.             Innan jag åkte hemifrån den kvällen, hade jag hållit på med flera olika ombyten innan jag till slut vågade välja en och gav mig  iväg till min kusins förfest. Jag var så noga med kläderna, för Jag ville så gärna att de skulle se på mig som en vanlig människa och inte som en fd missbrukare. Jag ville att de skulle se att jag var frisk och någon som man kunde umgås med, även i fortsättningen. Så detta var en oerhört stor kväll för mig med massor av möjligheter. Om denna kväll gick bra, så kunde jag få vänner igen och ensamheten som tärde på mig, skulle få ett slut. Detta var kvällen då jag offeciellt kom ut bland mäskligheten igen och jag ville så gärna att den kvällen skulle gå bra.

 När jag hade kommit fram till min kusins lägenhet, satt vi alla och pratade i några timmar, innan vi skulle vidare till huvudfesten. Det var en stor Pub/Dans kväll som ALLA skulle på. Alla mina gamla vänner, arbetskamrater, grannar och massor m flera skulle vara. Hemma hos min kusin var jag dock lite tyst, osäker och försiktig. Jag hade inte ännu hunnit, haft styrkan att bygga upp en drogfri personlighet. Jag mindes inte vem jag hade varit, vad jag hade tyckt om och hur jag hade sett på saker och ting. Jag kände mig ganska liten och tom. Men jag hade märkt att ju mer erfarenhet jag fick som drogfri, desto starkare blev jag. Och ju starkare jag blev, desto mer självsäker blev jag och vågade lämna ut mig själv. Dock var detta den allra första kvällen ute bland friska människor, förutom med min familj. Så erfarenheterna var inte så stor, vid detta tillfälle. Vilket resulterade i att jag var väldigt osäker. Inte alls så som jag varit innan mitt missbruk. Innan var det ofta jag som hördes , jag som kom med initiativ och jag som tog hand om den som inte vågade ta plats. Jag hjälpte dem att ”kliva fram” och att känna sig trygga. Denna gång var jag den som satt tyst och inte vågade säga så mkt. Jag var så rädd för att de skulle döma mig om jag lämnade ut, för mkt av mig själv. Så jag var väldigt försiktig. När det hade gått ett par timmar så hade min kusin fått nog av detta. Plötsligt höjde hon rösten, ganska märkbart och stirrade rakt på mig. Sen sa hon med avsky i sin röst:

 – Vad har hänt med dig!? Jag minns förr, då stod du på dig, oavsett vad folk sa och tyckte. Du stod för vad du tyckte och kunde kliva fram, inför vem som helst och vart som helst. Det spelade ingen roll om du var i underläge. Det viktiga var att du stod för det du trodde på. Du var rolig och det var fart på dig. Du var en ledare, som man la märke till´. Jag var alltid avundsjuk på dig. Men om man tittar på dig nu, så skäms jag, sa hon.  – Du ser ut som en liten mus som piper fram ett ord, då och då. Och jag skäms så oerhört av att se på dig och den du har blivit!

Detta sa min kusin till mig, inför alla hennes vänner. Jag skämdes så oerhört mkt och ville bara sjunka genom golvet. Det värsta var att jag satt bara och tittade på henne, och höll med. För hon hade rätt i allt hon sa. Jag hade tappat mitt självförtroende och tron på mig själv och det jag stod för. Men Rom byggdes inte på en dag och jag var på väg att bygga upp allt igen. Min kamp blev inte direkt lättare, av att ex min kusin fick mig att skämmas på detta sätt inför folk som jag inte kände mig trygg med. Så ska man absolut inte trycka ner dem på detta sättet. För mig kändes det som ren och skär mobbing. Hon skulle ha gett mig hennes stöd istället. Fått mig att känna att jag dög som jag var och att jag var välkommen oavsett om jag var den gamla jag, eller hade utvecklat nya drag i min personlighet. För trygghet leder till utveckling. Mobbning och utanförskap och fördomar, leder till förtryck, självhat, ångest mm. För man börjar anamma det som andra ser och tycker om en själv till slut. Och då blir självhatet större och större och en själv blir mindre och mindre. Man ska alltid ta till sig de positiva bitarna och belysa dem. För med tiden, så börjar det positiva att växa. För ju längre man tittar på det man belyst, dvs negativt eller positivt. Desto större blir den. Så tar man fram det positiva hos någon och belyser och väljer att ta till vara på dessa. Så växer det ljuset. Det Positiva, blir större och större och vi mår med detta, bättre och bättre och kan bli den som vi alltid varit inom oss. Gör vi som min kusin gjorde, och belyser det negativa och sen stirrar oss blind på detta eller ältar detta i vårt huvud senare. Så blir den negativa bilden som hon lagt fram, större och större. Och iom att mörkret blir större, så blir vi mindre och mindre. Hatet för oss själva börjar ta form. Och detta är oftast den väg, som leder många friska, missbrukare tillbaka ner i fördärvet.  Efter denna kväll, med min kusin. Dröjde det ca 2 år, innan jag skulle umgås med henne igen eller med någon vän överhuvudtaget.

 Detta var en kväll då jag bjöd ut en gammal barndomskamrat på en Park Kväll. Hon hade innan, varit min käraste och trognaste barndomskamrat, sedan 10 års ålder. Denna kamrat, var även min kusins främsta kamrat. Denna kväll, då jag och hon skulle gå ut med varandra och umgås med varandra, för första gången sedan jag kommit tillbaka. Så visade det sig att även min kusin och två av min kusins  vänner, också skulle göra oss sällskap den kvällen. Jag ville egentligen inte gå med fler den kvällen. Men detta var den första kvällen som min kamrat, hade sträckt ut en hand och tackat ja till att gå med mig och umgås med mig och jag hade saknat henne såå länge och ville så gärna återfå vår relation. Så jag bestämde mig för att följa med, trots att min kusin skulle följa med och hennes vänner. Vi skulle börja hemma hos min kusins vänner. Tyvärr blev jag en timme försenad och när jag kom dit, hade de andra börjat för länge sedan. Så jag kände mig lite stel + att nervositeten var riktigt illa inom mig. Så jag bad min vän, att göra iordning mina drinkar medan jag sminakade mig vid spegeln. Jag förklarade noggrant hur hon skulle göra dem, Vodka, Baileys och sen mjölk upp till kanten. Jag hann dricka ca 4 drinkar och sen skulle vi ge oss iväg till dansen. Väl framme, blev jag ensam. Min kamrat och min kusin gick med varandra hela kvällen. Om jag satte mig med dem eller ställde mig bredvid dem. Så gick de vidare direkt. Eller så pratade de med folk och skrattade medan jag stod en bit ifrån ensam och tittade på. De öppnade aldrig upp och gav mig en chans att bli delaktig i deras konversation. Efter några timmar så slutade det med att jag gick ut och grät runt hörnet. Sen gick jag in igen och sa åt min kusin att jag tyckte att det var oerhört dålig stil. Att om det hade varit omvänt och hon hade varit i desperat behov av att någon trodde på henne och gav henne en chans. Så hade jag varit den första som gett henne den chansen. Jag hade inte gått ut på samma fester, och ansträngt mig så här mkt för att skratta och ha kul i syftet att jag skulle känna mig utanför och ensam. Min kusin brydde sig inte ett dugg om vad jag sa och sa att jag inte betydde något för henne, så hon brydde sig inte om vad jag hade att säga till henne.  Jag gick gråtandes ut därifrån och satte mig och grät på en bänk. Då slog det mig, varför hade min kusin ens bjudit mig på hennes fest 2 år innan, om hon inte kände något för mig? Var det för att hon ville trycka ner mig som hon gjorde? Var det för att hon ville att jag skulle komma hem till henne och se att hon hade ett hem, familj och jobb. Hon hade allt som jag hade haft, innan jag föll ner i drogernas avgrund. Var det hennes syfte? Att visa mig att jag var skit och hon var mkt bättre, åtminstone enligt henne.

Väl hemma, satte jag mig och skrev ett meddelande till henne på FB. Jag skrev om vår barndom och hur mkt vi hade betytt för varandra. Och sen frågade jag henne, varför hon gjorde mig så illa som hon hade gjort desa 2 ggr som vi hade träffats?   Jag frågade om vår relation, inte var starkare än så? Jag fick dagen efter ett svar, där det stod att hon inte längre var den som hon varit innan. Nu hade hon kille, barn och jobb. Och hon hade förändrats mkt och var inte längre den som hon varit innan. Hon orkade inte med såna som mig, som jiddrade som jag gjorde, för jag sög hennes energi genom att säga åt henne det jag sa på kvällen, att hon gjorde illa mig. Och att jag hade skrivit till henne dagen efter. Och hon hade viktigare saker i sitt liv än att hålla på med sånt här, skrev hon. Sen skrev hon Relation??? Vi har inte haft en relation på 10 år! Det finns ingen relation kvar, skrev hon. Jag lever ett annat liv idag. Hej då!

Det tog oerhört hårt på mig dessa ord, ska ni veta. Jag vet inte varför hon skrev 10 år för. Det hade gått 4 år och därefter hade jag kämpat som tusan för att återfå en relation med henne. Den kampen hade pågått i 4 år. Oavsett om vi inte hade umgåtts och pratat på dessa 8 år, så hade jag min inbillska pucka trott inom mig att vi alltid var kusiner. Och att det vi hade tillsammans kunde ingen någonsin ta ifrån oss. Jag trodde att hon behövde tid att lita på mig igen. Men att hon ansåg sig vara bättre än vad jag är, det hade jag aldrig trott. Och att hon anser att jag aldrig kan bli så bra som hon är. På dessa 4 år, blev hon denna nya super människa. Jag minns att hon brukade sitta och Cama med en kille i Stockholm. Det enda som de hade gemensamt var sex. Hon brukade visa bilder på honom för mig, naken bilder och berätta sånt som de brukade göra. Jag förstod mig aldrig på det utan försökte alltid få henne att satsa på kärleken istället. Men jag tror att hennes självförtroende var för låg. Hon trodde inte att hon kunde få någon, iom hennes storlek. För det var vad hennes mamma alltid hade sagt till henne. Hon trodde nog att det enda som en kille villa ha från henne, var sex. Så det var vad hon gav dem. Strax innan jag fastnade i missbruket, så hade denna kille och hon börjat bli seriös med varandra. Så hon flyttade ner till honom i Stockholm. Hon bodde där i ca 4-5 år och flyttade sen hem igen till Sundsvall. Hon flyttade hem, när jag hade tagit steget och blivit frisk. Så hon behövde aldrig riktigt se mig i mitt forna missbruk, ändå kände hon sån avsky och avsmak för mig, det förstod jag inte.. att det var det enda som hon kände för mig.

Det tog hårt på mig, det som min kusin skrev till mig.  Att hon hade familj nu och därför gått vidare från den person hon var när vi hade umgåtts, och att i den hon var nu, hade jag ingen plats att fylla.. Det hon sa, tog mkt hårt på mig. Eller snarare, det hon skrev, hon skrev det till mig på FB. För i alla år, hade jag levt på ”rätt ” sida av livet och följt mina förpliktelser och jobbat hårt. Min kusin däremot, hon festade säkert 4 dygn i veckan och träffade olika killar på nätet varje vecka. Hon åkte hem till en kille, ibland flera och sen gick hon vidare till nästa redan nästa kväll. På kvällarna satt hon med sin dator, i sin 1a, med Cam kameran  på och hade Cam sex med främlingar. Sex var det enda som hon pratade om, sex och killars attiraljer. Hon partade med såväl alkohol som Amfetamin mm. Själv hade jag vid denna tid, aldrig prövat en drog och jag festade ca en helg i månaden när jag var barnfri och ledig från mina 3 jobb. Min kusin hade aldrig jobbat utan gick hemma och levde på kommun. Jag såg henne aldrig söka ett jobb, faktiskt. Trots att våra liv skiljde sig så mkt under de sista 6-7 åren, så var vi ändå lika nära. Vi umgicks inte varje dag och festade tillsammans. Men jag åkte hem till henne flera ggr i veckan. Och vi skrattade och pratade precis som när vi var små. Hon var mkt för att imponera. Hon skaffade sig stora hundar som fick ligga ensam i hennes kök som var till ytan ca  4-6 kvm, med ett koppel på ca 1,5 meter. Det var raser som skulle imponera, såsom Rottweiler och Grand Dan. Jag såg henne aldrg gå en promenad med dem. De låg år ut och år in på samma fläck. Hon aktiverade dem aldrig,  jag såg henne slå till dem vid ett flertal tillfällen. Och så fort det kom en karl eller någon som hon ville impa på, så visade hon dessa hundar. Det var nog deras enda syfte. Jag försökte prata med henne flera ggr men hon visste alltid bäst, när det gällde djur. Jag vet idag att jag var lika medskyldig till hur dessa djur hade det. Och jag har därför lovat mig själv, att aldrig acceptera att ett djur lider. Men för att återgå till min kusin, så stod jag kvar vid hennes sida.

Jag jobbade hårt och levde ett lugnt familje liv. Åtminstone till den dagen då mitt ex förskingrade allt jag hade och drog på mig skulder för över 200 000 kr. Hela min värld rasade. Jag blev ensam med 2 barn och dessa skulder. Strax därefter brann även vår bostad upp och vi blev hemlösa. Barnen flyttade till deras pappa medan jag försökte ordna något ställe att bo på, vilket inte var så lätt iom dessa skulder som mitt ex hade lurat på mig.  Det tog en månad, men då hade jag redan förlorat min styrka och identitet. Och  4 år senare, när jag hade kämpat för att komma tillbaka till mina barn och liv. Så behövde jag mina vänner. Ensamheten började äta på mig och att återgå till missbrukar vänner, var inget alternativ. Oavsett om det var vänner som även de, hade avslutat deras relation med drogerna. Är det aldrig tryggt, att umgås med en ex missbrukare, om man är en ex missbrukare själv. För iom att livet går upp och ner, så är risken att man omedvetet påverkar varandra mot det negativa hållet. Och innan man vet ordet av det, så sitter man med sprutan i armen båda två. Så jag satt hellre ensam, än att riskera något sådant.

Jag älskade min kusin och jag tyckte synd om henne. För jag visste att hon levde på detta vis, för att hon saknade något och var osäker. Man jag tänkte inte svika henne. Vi hade alltid funnits för varandra. Ända från vaggan, hade vi umgåtts. Även om vi tjaffsat och bråkat hgnom åren, så hittade vi alltid tillbaka till varandra. Min mamma och hennes mamma, var systrar. De tävlade mkt med varandra och min kusins mamma, använde min kusin som en spelpjäs. Hon sa ofta till min kusin att jag var mkt finare än henne  och att hon borde se ut mer som jag gjorde och vara mer som jag. Det har min kusin berättat när vi kom upp i tonåren. Min moster brukade även försöka säga det motsatta till mig. Hon kunde säga att jag var lång, ranglig, ful, onödig och pinsam.  Hon var även väldigt tävling inriktad och svårt för att se att det gick bra för andra. Hon blev hellre avundsjuk än glad för dem, oavsett vilka det var. Om min mamma köpte mig en Hund nalle,  så fick min kusin en riktig hund, direkt dagen efter. Fick jag nya vantar av min mamma, redan den nästkommande dagen, så åkte min moster och köpte en ny jacka åt min kusin. Jag brukade aldrig bry mig om min mosters beteende. Inte förrän den dagen då jag skulle få mina drömmars dröm uppfylld. Jag var 12 år och skulle äntligen få den häst som jag hade drömt om i så många år. Samma dag som min mamma sa ja, till att jag skulle få köpa mig en häst. Så åkte min moster, den nästkommande dagen och köpte en häst åt min kusin. Vilket medförde att min mamma tyckte att det räckte att min kusin hade en häst. Ville jag hålla på med en häst, så kunde jag få rida och sköta om min kusin häst någon gång om jag ville, sa min mamma. Så jag fick aldrig en häst.  

På grund av min mosters rivalitet med min mamma och alla andra kvinnor iof. Så blev det omedvetet som så, att min kusin alltid innerst inne, såg mig som en rival. Jag tvivlar absolut inte att hon älskade mig. Men hon hade svårt för att vara glad och lycklig för min skull. Men jag såg det aldrig som att detta var hennes fel. Det var hennes mamma, min mosters.  Men jag dömde henne aldrig. För jag älskade henne och hon var mitt kött och blod. När vi umgicks, hade vi så fruktansvärt roligt ihop. För båda hade samma sjuka humor och vi skrattade ofta i timmar i streck.  Dock har hon gjort klart för mig att jag inte behövs i hennes liv idag. För nu har hon en man, två barn och massor av vänner. Att hon fortfarande ser mig som en rival, är jag övertygad om. För efter den kvällen då jag skulle gå ut med min kamrat, då även min kusin och hennes vänner hakade på. Dvs den kvällen då jag gick gråtandes hem därifrån, efter att ha försökt pratat med min kuson och berätta hur mkt jag älskade henne och hur ont hennes dissande gjorde mig. Dagen efter den kvällen, fick jag veta att min kusin hade gått runt till hennes vänner (vilket är väldigt många vänner, som hon har den tjejen) Hon hade gått runt till dem och sagt att hon tyckte att det var oerhört fult av mig, att dricka mig sådär full hos vänner till henne, som jag inte kände. För så gjorde man bara inte. Själv så förstod jag inte hur jag kunde bli sådär full faktiskt som jag hade varit den kvällen. Jag ranglade inte och så, men ja jag var ganska full. Sen att jag hade börja gråta, användes emot mig som att det var ett tecken på att jag var jätte full. Men jag grät lika mkt dagen efter. Det tog nog en vecka innan jag hade slutat gråta 100 % för det som hände den kvällen. Men jag höll med om att jag var mer full än vad jag borde ha blivit på 4 drinkar med mjölk, beilys och vodka. Så jag ringde upp min kamrat och frågade hnne, hur hon hade blandat mina 4 drinkar. Då berättade hon för mig, att hon inte alls hade blandat mina drinkar. Hon hade bara gått med dem till mig. Min kusin hade tagit över detta från min kamrat och sen hade hon blandat drinkarna….utan mjölken. Hon hade blandat 50/50 med Beylis och Vodka, ingen mjölk överhuvudtaget hade funnits med i drinken.

När jag fick veta detta med blandningen av mina 4 drinkar, så kändes det som att min kusin gjorde detta medvetet. Hon ville att jag skulle bli riktigt full och hon ville att jag skulle göra bort mig. Och det förvånar mig inte heller, om hon blev frustrerad av att jag inte gjorde bort mig och att jag inte blev oerhört full. Så att hon till slutkände att hon var hon tvungen att dra iväg med min kamrat och få mig att känna mig ordentligt utanför och ensam. Så att jag skulle reagera. Och när jag sen reagerade med att bara prata med henne om hur mkt jag älskade henne och hur fel jag tyckte att hon hade gjort gentemot mig den kvällen som inte stöttade mig. Så överdrev hon om att jag hade stått o skrikit, och att jag hade gråtit för att jag var för full och Inte för att jag var ledsen. Hon ville nog att det skulle göra ont och att smärtan skulle bli för mig övermäktig. 

Denna kvällen, kände jag mig så lurad. För i alla år, under vår uppväxt, hade jag haft massor av vänner men jag hade ändå min dörr öppen för henne. Jag skulle aldrig stänga en dörr för någon. Det tror jag vem som helst skulle bekräfta. Jag tyckte om alla människor och uppskattade alla, ju fler desto roligare. Jag var ingen som stötte ut folk eller pratade illa om någon. Jag brukade säga ifrån om jag hörde någon prata illa om nån annan. Min kusin däremot hon ville absolut inte dela med sig. De egna vänner som hon hade, de hatade alla mig. Jag förstod aldrig varför de såg på mig med sån avsky. Men med åren fick jag veta saker som min kusin hade sagt till dem, att jag försökt göra illa deras djur osv. Och att de därför inte tyckte om mig. Jag insåg att detta var hennes sätt att hålla hennes vänner ifrån mig. Hon ville inte att de skulle bli vän med mig och därför skapade hon dessa lögner om mig. Och hon fortsatte långt upp i 20 års åldern. Men jag brydde mig inte om detta förr. För jag hade väldigt många vänner på denna tiden. För jag umgicks aldrig med någon särskild grupp. Jag umgicks med alla. Blev någon retad på skolan, så klev jag in. Jag umgicks mkt med min kusin, så mina vänner blev med tiden även min kusins vänner. Så gick det till när kärnan av vår grupp av vänner skapades på 7-8 stycken. När jag sen kom tillbaka i vuxen ålder, och hade varit borta i 4 år i missbruket och 2-3 år i min ensamhet. Och jag verkligen behövde min kusin och mina vänner. Så var min vänner, inte längre min vänner. De hade blivit min kusins vänner och det var bara 2 vänner av dessa ursprungliga 8 som gav mig en chans, och lät mig få deras förtroende igen. Min kusin, som jag behövde. Ville inte ha med mig att göra, för hon hade ”utvecklats”. Nu i vuxen ålder så tränar hon sina hundar och tar väldigt bra hand om dem. Och därigenom dessa hund tävlingar och utställningar, har hon många sk djurvänner. Hon minns nog inte hur det var, att vara ensam och känna att man inte räckte till och inte dög. Eller så tror hon att den avundsjuka som hon kände gentemot mig, att jag orsakat den medvetet hos henne. Och att hon nu känner att jag äntligen får uppleva det som hon mig länge önskat. Jag visste aldrig att hon hade såna känslor inför mig. Men med tanke på vad hon har gjort mot mig, när jag behövde henne som mest. SÅ måste hon verkligen ha hatat mig. Att bli dömd av de som tar betald i kassan. Att nekas vård på vårdcentralen för sin 1 åriga son, pga att de misstror hans mamma. Att hotas av anmälningar för att ens bebis slutar äta när han får tänderna. Att oavsett hur länge man varit frisk och levt ett fullgott liv med sina barn, så fortsätter man bli utpekad, hånad och dissad. Hur det är att gång på gång behöva bevisa sig själv, för sina barns skull. För hade det inte varit för barnens skull, så hade jag nog inte brytt mig lika mkt. Men jag bryr mig, för jag vill inte att mina barn ska behöva lida pga vad jag har gjort. Jag vet bla att min dotter tycker jätte synd om mig när hon ser hur folk viskar och pekar. Och jag vill inte att mina barn ska oroa sig och behöva tycka synd om mig. Jag vill att de ska se mig som en stor och stark mamma, som de kan komma till med sina problem. Att de ska känna att jag är stark och kan skydda dem och erbjuda dem trygghet när de behöver den. De ska inte oroa sig över om jag orkar med att besväras av deras problem pga att jag har det jobbigt med fördomar runt omkring mig. Därför fortsätter jag med att försöka visa folk, att jag lever ett bra liv. För då minskar surret och skvallret. Och då minskar även det som klan nå mina barns öron.

Jag kan lova att min kusin, kan nog aldrig föreställa sig hur detta känns.  Och jag kan säga, att jag vill nog aldrig heller ha tillbaka henne som en vän. För jag har sett den som hon verkligen var nu och det är ingen vacker syn. Kanske en dag om jag skulle vinna en miljon på Lotto, bli skuldfri, köpa ett hus och bil och se ut att ha status. Då kanske min omgivning börjar komma  helt plötsligt och då skulle även min kusin komma. Min kusin skulle nog inte komma för att jag vunnit på Lotto. Hon skulle nog komma för att hon såg att andra ville umgås. Då skulle jag duga och det är nog utveckling i hennes ögon. Jag trodde så mkt mer om henne, än vad hon i verkligheten var.  

Man skulle tro att sånt här larv försvinner när man blir vuxen, men det blir värre. Jag har sett en helt annan sida av människor, en sida som jag aldrig trodde existerade. Varför kan vi människor inte bara vara glada för varandra, unna varandra kärlek och förståelse. Räcka varandra en hand om någon behöver den? Varför kan vi inte bygga istället för att rasera?

Som Ni kan utläsa av ovanstående text, så känner jag mkt ilska gentemot min kusin, det erkänner jag. För jag förstår inte hur man kan leva, sida vid sida av en människa. Och inte se att människan är kapabel till ett sådant svek. Hur kunde jag tro så mkt mer om henne? Precis som mitt ex som förskingrade för mig. Hur kunde han leva vid min sida, se in i mina ögon varje dag och påstå att han älskade mig? När han samtidigt stal allt jag hade?

Ja människor är verkligen komplexa. Och ibland grunnar jag på aker som borde lämnas hän. Men ofta när jag tänker på min ensamhet och önskar att jag hade en större bekantskap eller åtminstone en vän att umgås med och ta en fika med på dagarna. Så dyker ofta dessa tankar på min kusin upp. hur det hade varit om hon hade gett mig en chans? Hade mina övriga vänner ocå hakat på då? Hade jag isf velat ha dem tillbaka?

Det ska iaf bli ett mål för mig. Att sluta älta dessa sår, och istället utvecka nya bekantskaper. Det har bara varit svårt innan, pga att jag har en liten bebis på bara ett år. Detta har gjort att jag har varit hemma med honom. Men nu när han ska börja på dagis och jag ska börja jobba mm. Så kommer jag att träffa mkt mer människor på dagarna och få ett helt annat liv. Jag har även fått kontakt med en jätte fin och jätte trevlig kille, som bor i södra delarna av vårt land. Vi får väl se vad detta leder till, jag är full av förväntan iaf. Det ska bli så kul att få träffa honom.

Tack och kram på Er allesammans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.   Min sorg började när min goa kära vän sökt...

Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det ...

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.   Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem...

Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara v...

Det som känns värst i detta liv är no9g ensamheten och utanförskapen man känner. Jag minns faktiskt både en tanke och känsla som jag hade när jag befann mig i mitt tidigare missbruk. Det kändes skönt att veta vem jag var, för en gångs skull. Jag va...