Det som känns värst i detta liv är no9g ensamheten och utanförskapen man känner.

Jag minns faktiskt både en tanke och känsla som jag hade när jag befann mig i mitt tidigare missbruk. Det kändes skönt att veta vem jag var, för en gångs skull. Jag var en knarkare och jag visste precis vart jag hörde hemma och vilka som var min sk familj. Den känslan hade jag aldrig tidigare känt. Tryggheten i att veta vart man hörde hemma och vem man var. Jag kände mig inte längre vilsen, som jag hade gjort innan. Innan hade jag hela tiden följt framtiden och mina mål. Men jag hade aldrig en känsla om vem jag var, om jag stod still. För jag stod aldrig still, jag riktade alltid in mig på något nytt, nytt och nytt. Detta var nog min ADHD som drev mig framåt tillsammans med min vilja att visa alla som behandlade mig så illa i barndomen och som sa att jag aldrig skulle bli något, att jag kunde och skulle bli något.

Detsamma gällde övriga bitar i livet. Jag behövde inte fundera över vänner, räkningar, familj osv. Det enda som jag behövde bry mig om, var drogen. De flesta missbrukarna har sagt till mig, att jag var oerhört annorlunda och otrevlig. När jag befann mig i mitt missbruk. Jag tror att det berodde på att när jag inte längre behövde leta efter stöd, kärlek, trygghet och en plats och mål i livet. Så behövde jag inte heller slösa energi och kraft på att vara trevlig. Det enda jag slösade tid på, var att göra schyssta dealer och ärlighet. För annars hade jag inte blivit långlivad. Men inte för att jag brydde mig om någon annan. Jag minns att jag njöt av att bara bry mig om mig själv. Inte bry mig om vad andra skulle tycka eller tänka om det jag sa eller gjorde.

*under hela mitt tidigare liv, i min barndom. SÅ hade jag hört min familj och släkt sitta och prata högt om hur jobbig, pinsam och hemsk jag var, iom min ADHD. De tyckte så synd om min mamma. Mig skällde de på hela tiden och jag förstod ingenting. Jag försökte ex dansa med olika prydnader, inför min mamma och mostrar. För jag ville att de skulle tycka att jag var rolig. Att de skulle tycka om mig, och bry sig om mig. Men det enda de gjorde, var att prata med skit om hur jag skämde ut mig själv och min mamma. Att jag stökade på och förstörde saker i mina danser och upptåg. Jag minns att höra de alla, sitta och prata om hur hemsk jag var. Det gjorde så ont. Jag kände mig så värdelös och ensam. Hade jag inte haft min morfar, så hade jag nog sökt mig till drogerna, mkt tidigare än vad jag faktiskt gjorde. Min morfar brukade lägga sin arm om mig och gå fram till mina mostrar och mamma, sen skällde han ut dem efter noter. Att ingen skulle sitta och prata skit om hans jänta, för då jäklar.

att han gjorde så, och att han brukade prata med mig, mysa med mig och ge mig tid. 'Betydde så mkt. Ingen annan gjorde det. Han motverade mig till såå mkt och det höll i sig tills jag blev 27 år. Då föll jag och då föll jag ordentligt.

Men det känns som att jag i alla år, försökte blidka min mamma och min familj. Oavsett om de såg eller uppskattade det. Så minns jag att jag städade, diskade, satt barnvakt, gick och handlade. Ja jag gjorde allt som man bad mig om. För jag ville så gärna att de skulle tycka om mig. Detta fortsatte senare när jag blev äldre. Alltid när jag pratade med någon i min släkt, så pratade jag med en muk röst och vågade aldrig riktigt stå för vad jag tyckte. För jag ville så gärna att de skulle tycka om mig. Mot mina vänner var jag helt annorlunda. Där stod jag på mig och för det jag trodde på. Ingen vågade sätta sig på mig eller nån annan, när jag var nära. För då klev jag in och sa ifrån. Oavsett om det var några jag kände eller inte. För jag hatade orättvisor och elakheter. Jag minns hur jag själv hade känt mig mobbad och utstött i min egna familj. Jag vägrade se andra lida.

Jag jobbade hårt, med flera arbeten för att få ihop stora löner. Jag hade inga skulder och köpte dyra och fina grejjer och kläder. Jag ville visa alla att jag visst var någon. Jag var inte den där lilla obetydliga skiten som alla satt och tyckte var pinsam och dum i huvudet ochg framförallt värdelös.

Så när mitt ex förskingrade alla mina pengar, så jag fick skulder på 200 000 kr. Så rasade hela mitt jag. Åtminstone den som jag försökte låtsas vara utåt. Nu hade jag skulder, och inga pengar. Hela den identitet som jag höll upp, så hårt i alla år. För att intala mig om att jag inte var så skit, som alla hade sagt att jag var under min uppväxt. Den var pajj, så nu hade jag inget som kunde övertala mig om att jag var bra som den jag faktiskt var. Utan pengar och anseende, så var jag inget längre. Så jag började härja mkt och springa på krogen, därefter blev det värre och värre. Till slut blev det droger.

Och därför var det så skönt att få känna den känslan. att jag för första gången på mkt länge, visste vem jag var igen. Visst det kanske inte var lika bra som den där tjejen jag varit innan. Dvs hon  som hade haft mkt pengar, fina kläder och ett fint hem. Hon som for med familjen på flera resor per år, Jobbade och var ärlig, hjälpte de som for illa och kämpade mot orättvisor. Men detkändes ändå bättre med att vara en missbrukare. För nu behövde jag inte lägga en massa energi på en massa såna saker som att vara trevlig, och klara av tusen saker såsom familj, barn, 4 jobb, och samtidigt ställa upp för alla mina 4 syskon och min ensamstående mor. Jag slapp allt detta och ändå hade jag en idintitet som sa vart jag hörde hemma och vem jag var. Jag var en knarkare!

Jag vet att det säkerligen låter korkat, i era öron. Men så var det och så kände jag det. Så nu dvs efter mitt missbruk. Har jag det oerhört svårt med att hitta mig själv igen. Vem är jag utan pengar, utan jobb, och utan missbruket? Jag känner mig oerhört vilsen, det är tur att jag har mina barn. Men jag hade önskat att jag även hade en mamma som förstod mig. En mamma som tänkte på vad fan hon säger. Ni förstår att min mamma. Ja jag älskar henne, självklart. Men jag bär på många onda minnen om allt hon gjort mot mig och allt hon har sagt. Hon säger än idag att hon inte är min mamma. Hon tycker att jag är vuxen och ska inte behöva en mamma. Det är dags föär henne att få njuta av livet, säger hon. Så när hon, är den enda jag har att luta mig mot. När jag mår dåligt, känner mig ensam och vilsen. Och samtidigt så ser jag i hennes ögon och hör i allt som hon säger. Att hon inte vill ha mig och min son hos sig. Jag kan sitta och må dåligt, känna mig ensam och onödig i denna värld. Och helt plötsligt så kläcker hon ur sig att hon inte fått sovit något och att hon har så mkt att städa. Så hon orkar inte leva mer, heller. Samtidigt står min 1 åriga son och leker med grejjerna på soffan. Då vet jag att hon menar att jag och min son är i vägen. Vi stökar till och gör så att hon inte kan lägga sig. Så då mår man knappast bättre, när ens egna mamma inte orkar med en. Men så har det egentligen varit under hela ens liv. Visst, hon gör jätte mkt för mig. Hon följer med mig o tar en fika 1 gång var e månad. Hon är barnvakt ca 3 timmar, varannan vecka. Hon har hjälpt mig om det är något som inte funkat i mitt liv. Så jag är oerhört tacksam att jag har henne och jag älskar henne, såå mkt. Det har jag alltid gjort. Det är bara det att hon samtidigt får mig att känna mig så oönskad och i vägen. Frågare jag om hon kan sitta med mig en stund, för jag inte vill sitta ensam ett tag. Så suckar hon och det känns som att hon sitter och räknar på fingrarna när hon ska få gå iväg och göra sitt. När jag försöker berätta för henne hur hon får mig att må. Hur det känns att den enda jag har att luta mig emot, känns som att hon hatar mig. Samtidigt som jag har förlorat allt annat som jag valde bort iom mitt missbruk. Ex de som inte ville förlåta mig eller de som inte kan se mig för den jag är idag. Så känns det så oerhört tungt att inte heller min mamma, vill vara på samma ställe som jag.

Innan jag flyttade hem till samma ort som min familj. Så mådde jag inte så här och kände mig inte så här värdelös. Den känslan kom mer och mer, efter att jag hade flyttat hit. För det är min familj som ger mig denna känslan. Det är värre att vara ensam, när man har massor med folk runt sig. Än att vara helt ensam och ingen är runt sig. Det är värre med alternativ nr 1. För då vet man att folket har valt bort en.

Ja jag kanske sitter och tycker mkt synd om mig själv ikväll. Men det är väl en sån kväll i kväll. I morgon ska jag hämta nya tag. Kanske titta på en lägenhet på en annan ort. Så jag kan börja om nån annanstans. Men jag vill isf hitta ett jobb där jag ska bo. Jag vill ju jobba på ett hem för ungdomar. Ex ett HVB hem för tonåringar upp till 20 års åldern. Jag vet att jag skulle kunna göra en oerhörd nytta på ett sånt ställe. För jag vet vad många av dem känner och saknar. Det är därför jag planerar denna utbildning till hösten, till behandlingspedagog.

Men helst hade jag velat fått ett jobb direkt. Så att jag kan få börja mitt liv. Jag har byggt upp grejj på grejj och nu är tiden inne för det jobb jag ska jobba med. För resten av mitt liv och identifiera mig med.

Godnatt på Er alla. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.   Min sorg började när min goa kära vän sökt...

Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det ...

Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om de...

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.   Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem...

Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara v...