Jag vet inte vad jag ska känna inför allt som pågår runt mig. Jag menar, jag har varit frisk från mitt missbruk i många år nu. Jag lever i en liten by, på några hundra invånare. Så alla, ja jag menar ALLA. Vet vem jag är och vad jag har gjort. Men de vet även att jag har varit frisk i x-antal år och levt med mina barn. Ändå är det fortfarande många som misstror, tvivlar och viskar om mig, när jag kommer och går.

Igår när jag var på affären, skulle jag handla åt både mig själv och till min mamma. Så jag lade upp mina varor på rullbandet, tog ett cigg paket i min hand, samtidigt som jag höll i 2 olika betalkort. Sen tog jag betalkort nr 1 och betalade varorna. Samtidigt höll jag cigg paketet i andra handen, tillsammans med det andra betal kortet. När helt plötsligt kassören stannar upp och spänner ögonen i mig.

-Hörru, ryter han åt mig.

-Ska du inte betala för de där, som du gömmer under plånboken oxå!

Och sen pekar han på Cigaretterna.

Jag tittar på honom frågande.

-Menar du dessa?

Frågar jag och håller fram ciggen tillsammans med betal kortet i min hand.

- JA! svarar han mig.

- Som du ser, herr kassör, svarade jag. Så har jag ett betalkort till i min hand. Jag ska handla åt min mamma samtidigt, så därför vill jag betala mina varor först och därefter tar jag min morsas varor och betalar med hennes kort. Så ta det lugnt och vänta tills folk är färdig innan du börjar misstro dem.

 (Jag menar, det var ju en väldans lång kö, bakom mig. Jag skämdes så jag ville sjunka genom golvet. Men jag vägrade låta denna snorunge sätta sig på mig. Så jag stod på mig, vek inte med blicken och fortsatte med betalningen. Sen vände jag mig om, och gick ut därifrån.)

Förr om åren hade jag stått där och bett om ursäkt och sett blyg och pinsam ut. Men sånt har jag fått nog av. Jag tänker inte låta folk behandla mig som skit. Jag var inte så förr, och jag ska inte vara en sån i min framtid heller. För det enda som det leder till. Är att jag börjar tvivla på min egna förmåga, mitt egna värde och sen kommer depressionerna som samtidigt ersätter min självkänsla och självförtroende. -det blir inga små konsekvenser av att låta folk sätta sig på en. För det menar jag inte, att man ska vara otrevlig och oförskämd, när man svarar för sig. Snarare tvärtom. vinnaren är den som går därifrån med en rak rygg och fortfarande har respekten med sig därifrån. Det har man om man kan bete sig. Då ser den andre parten ännu dummare ut, dvs den som har ifrågsatt.

Reagerar man med mer artighet, respekt och förståelse, för den som hoppar på en. Än vad den som har ifrågsatt en, har gett dig. Så ser han dum ut och du går därifrån med en vinst i handväskan. Och det får dig att må såå mkt bättre, än om du ställer dig och gapar och skriker om dina rättigheter.

Jag har blivit mkt fel behandlad under mina år som drogfri. Den gång som tog som mest på mig, var nog när jag besökte vårdcentralen på min ort.

Min son var bara några månader och hade slutat äta. Så jag gick till min VCD och frågade vad det kunde bero på. Barnskötaren tittade på min son i 1 minut och sen vände hon sig till mig och spände ögonen i mig. Och sen kastade hon ur sig det ena efter det andra:

- Ger du honom gammal mat?

- Glömmer du bort, att ge honom mat?

- Har du mkt folk och spring hemma hos dig?

- Är du ute mkt på krogen och ränner på nätterna?

- Hur länge har du varit drogfri?

- hur ofta gör du urinprov?

Jag tittade på henne, började gråta och gick därifrån.

Nästa dag, gick tillbaka till denna Vcd och pratade med barnsköterskans Chef. Jag frågade denna, om inte de borde kolla ev tänderna på pojken, och utesluta alla fysiska orsaker. Göra flera vägningar med några dagars mellan rum, dvs en utredning och sen låta ev en läkare titta på honom? Innan De börjar ifrågasätta mitt leverne? För det visade sig redan nästa dag, att det var flera tänder på väg upp, samtidigt på honom. Han fick sina första 4 tänder, redan som 3 månaders gammal bebis. Och det var därför som han inte ville äta.

Chefen såg till så att jag fick byta barnskötare, och nästa kvinna försöker verkligen ge mig den respekt som jag förtjänar. Visst måste de hålla koll, så att jag lever ett bra liv. Det är deras skyldighet. Och jag vet att jag tillhör risk grupperna. Men det är därför ännu mer viktigt, att de gör detta med respekt, ödmjukhet och förståelse. Om de ska misstro allt jag säger, så är det ingen ide att de frågar. För då har de redan dömt mig. Då känns det istället som att de bara väntar på något som de kan använda, för att få ringa i klockan.

Jag hade en oerhört tur i oturen, så att säga. Att min son och jag, låg inlagd på Sundsvalls sjukhus, under de två första månaderna av hans liv. För de granskade mig, dag som natt. Och jag fick oerhört goda referenser därifrån. De kontaktade tom Vårdcentralen och kommunen, när jag fick alla dessa anmälningar på mig. Och berättade att de ansåg att jag var en oerhört mjuk, varm, ansvarsfull och god mor åt mina barn. Att de inte hade sett tecken på något annat, under hela den tid som jag hade vistas på deras barn avdelning, dygnet runt i 2 månader. Deras betyg på mig, har hjälpt mig avsevärt. Jag tycker synd om de som kommer från det jag kommer ifrån. Får barn och som inte har någon som kan gå i god för dem. För tyvärr väger inte vi tungt i dessa frågor.

2 a gången som jag kom till min Vårdcentral med min son. Så var orsaken att han dagarna innan, hade haft ett astma anfall. Han fick inte åt sig luften, när vi befann oss hemma hos en bekant som hade 4 hundar. Ambulansen kom och vi åkte in till sjukhuset. Men eftersom min son, var så himla liten. Så fick läkarna gå efter, vad jag berättade om hans andning, reaktioner osv. De gav honom diagnosen Astma och Pälsdjurs allergi.

När jag sen kom till Vårdcentralen, så var de väl medvetna om att läkarna gör dessa bedömningar utifrån föräldrarnas berättelser. Därför ifrågasatte de läkarnas diagnos. De trodde absolut inte på att han hade varken astma eller allergi. utan jag hade bara inbillat mig alltihopa.

Efter att jag hade kommit hem ifrån Vårdcentralen, denna gång. Kontaktade jag sjukhuset och bad om att få komma in och göra ett blodprov på honom. För jag ville få på papper att han hade denna allergi. Läkarna bokade därför in ett sådant prov, inför näst kommande vecka. Dock varnade de mig samtidigt, för att han förmodligen var för ung och att det därför inte skulle synas på ett sådant prov förrän om ett år eller två. Men jag bad om att få göra ett försök ändå.

Näst kommande dag ringde en kvinna från kommunen. De sa att de ville få ett skriftligt intyg ifrån en läkare om att min son hade fått denna Diagnos. Jag kontaktade därför Vårdcentralen, eftersom jag tänkte att de bara behövde gå in i hans journal och titta på vad sjukhus läkaren hade skrivit om honom. Därefter kunde Vårdcentralens läkare skriva ett intyg om att sjukhus läkrna hade gett honom, denna diagnos och en inhalator samt Allergi mediciner.

När jag kom till Vårdcentralen, så fick jag först gå in till barnskötaren, som tidigare hade ifrågasatt mig. Hon hånade mig och ansåg att jag inte skulle ha kommit och bett om detta intyg. Jag svarade henne, att jag inte brydde mig om vad hon tyckte. Jag ville träffa läkaren, för han var den enda som kunde komma in i min sons journal och se vad andra läkare hade sagt om honom.

Barnskötaren gick ut ur rummet för att prata med läkaren. strax därefter kom en utländsk läkare in i rummet och tittade lite misstroende på mig. Han frågade mig vad jag ville och jag förklarade att jag behövde ett intyg på min sons tillstånd. Jag sa till honom, att jag var mer än väl medveten om att det var andra läkare som hade gett honom denna diagnos, men att jag undrade om han därför, kunde gå in i journalen och läsa vad de hade skrivit om honom. Läkaren stirrade på mig med en hånande och elak blick och sa:

- NEJ! Det kan jag inte göra!

Jag svarade honom:

- Jo men jag ringde till sjukhuset och de har fullt idag. Därför uppmanade de mig att jag skulle gå hit, eftersom Ni kan se hans journal.

Då hånskrattade läkaren åt mig ännu mer. Sen gick han in i datorn och tog fram en bild och bad mig läsa. Då stod det på bilden att min son skulle få göra detta blodprov, under nästkommande vecka. Och därför menade läkaren på att jag försökte lura honom. Han trodde att jag försökte komma till honom och få ett intyg på min sons diagnos, INNAN han hade hunnit göra detta blodprov. Så att jag skulle få en diagnos på ett papper, som kanske inte fanns och som dessa blodprov isf skulle visa. Att jag därför försökte göra detta INNAN, dessa blodprov.

Jag sa till läkaren att det var jag som hade begärt dessa blodprov, och att även om de skulle visa på att min son inte har allergi/astma. Så kan han ändå ha det. Bara det att han var för liten, för att detta isf skulle kunna visas på ett blodprov. Jag försökte förklara för honom att det var för min skull, dessa prover skulle tas. Inte läkaren som behövde bekräftelse på den diagnos som de hade gett min son. Det var jag, men Läkaren på VCD trodde mig inte.

Jag lutade ner mitt huvud mot min sons huvud, skakade på huvudet och pratade tyst för mig själv:

- Jag tror jag blir tokig. Är alla i hela världen galna?

Genast flög läkaren upp ur stolen, rusade mot dörren och började skrika åt mig och min son, som jag höll i min famn:

- Ut! Ut ifrån mitt rum, skrek han.

- Du ska inte komma hit och säga att jag är galen, skrek han.

- Du får aldrig mer komma i närheten av mig, såna som du vill jag inte veta av, Ut härifrån, skrek han.

Jag började genast att gråta och försöka förklara mig:

- Jag ber så hemskt mkt om ursäkt, men jag mår inge bra. Jag blir ifrågasatt av alla och misstrodd. Samtidigt som jag är jätte rädd och orolig för min son som ibland inte kan andas. Och när jag kommer till Er, så tror ni att jag hittar på och ljuger för Er. Det är absolut inte lätt att sitta i denna beroendeställning och samtidigt alltid bli behandlad som en  obetydlig lögnare.

Läkaren tittade på mig och började hånskratta åt mig:

- Ha, tror du att jag går på de där låtsas tårarna! UT HÄRIFRÅN NU!!

Jag skyndade mig med att försöka klä på min son. Samtidigt som jag grät och tårarna sprutade. Jag halv sprang genom väntrummet och där stod alla upp och tittade på mig. De hade hört när läkaren skrek för fulla lungor åt mig. Antingen stod de helt häpna och tittade på mig medan jag kom gråtandes med pojken i famnen. Eller så stod de och viskade och pekade mot mig. Jag sprang och gömde mig i ett hörn, där ingen såg mig. Sen försökte jag samla mig, för min sons skull. Och sedan gå ut med rak rygg från Vårdcentralen. Men efter att jag hade tagit ett par steg. Så bröt jag ihop igen och fick rusa ut från lokalen. Jag minns hur jag grät, hela vägen hem.

Det kanske är svårt för Er att förstå, jag ska därför försöka förklara För er så gott jag kan. hur det är att komma ifrån ett missbruk.

Jag var en stolt och driven människa innan. Jag hatade orättvisor. Såg jag någon som blev mobbad eller orättvist behandlad och som inte kunde stå upp mot sina Demoner. Så hade jag aldrig problem med att kliva in och hjälpa. Detta gjorde att jag hade massor av vänner i alla möjliga grupper.

sista åren, innan jag började med drogerna. Började jag bli lite vilsen. Orsaken kommer jag berätta om lite längre fram, men jag kan berätta hur det kändes. Jag började springa mer och mer på krogen. Använde mig mer och mer av min mor, som barnvakt. ju mer jag flängde, reste och härjade. Desto mer och mer, förlorade jag mitt fotfäste.

När jag sen gav mig in i drogen. Så kan man se det som att man ritar en gubbe, skriver alla känslor och personliga egenskaper som denna gubbe hade när han började. alla dessa privata egenskaper, smak, minnen och känslor finns runt ens kärna. Kärnan är det oskyldiga lilla barnet, som alla vi människor bär inom oss. Barnet är blygt, oskyldigt, nyfiken, godtrogen och osäker. Det är känslorna, minnena och ens personliga egenskaper som avgör vem man är som människa. Och dessa har man erfarit och fått genom det liv och erfarenheter som man haft i livet.

 Allt mer som drogen får fäste i en. Så tar den över alla dessa känslor och egenskaper. De ursprungliga, kastar han bort och sen är det drogen som försvarar ens oskyldiga lilla barn som finns kvar inom en. Det är Drogen som bestämmer vad man ska känna, tycka och göra. Så när man sen slutar med drogerna. När man plockar bort drogen från denna gubbe. Så står bara gubben kvar, ensam med det oskyldiga lilla barnet längst ut. Inget som försvarar den och inga minnen om hur man ska hantera saker och ting. Många har tom förlorat sina minnen om faktiska händelser, människor och erfarenheter. Jag minns ca 20 % av alla människor som hejjar på mig när jag går förbi. i de flesta fallen, så känner jag igen dem och vet att jag känner dem väl. Men jag har inte ett enda minne, om varför jag känner dem och vad vi har gjort tillsammans. Jag vet oftast inte ens vad de heter, bor osv. Läkarna säger att det är blockeringen sen våldtäkten som skapat denna minnesförlust. Hjärnan har blockerat en viss del, för att skydda mig från minnen under våldtäkten. Mina barn har fått väckt mig, mitt i natten flera ggr. De har då berättat att jag har legat och skrikit i sömnen, berättat om allt som mannen hade gjort med mig under våldtäkten. Så tydligen finns minnena kvar, från när jag låg och stirrade ut i tomma intet. Jag har bara inte tillgång till dem.

Detta har iaf gjort så att jag inte ser min historia så tydligt. Jag ser inget särskilt om jag försöker minnas mitt liv och vem jag är.

Så när vi kommer ifrån ett missbruk och har plockat bort drogen. Så är det detta barn som får ta emot alla smällar. Första två åren, brukar vi kunna hålla stånd från smärtan. Genom att inte riktigt ta till oss, vad vi egentligen har gjort mot våra liv. Många försöker hålla sig sysselsatta, med att umgås med folk, gå på stan eller följa samma rutiner som de gjorde i missbruket förutom att använda sig av drogen. Men i övrigt lever de med samma folk och i samma miljöer. De som gör på detta vis, brukar inte klara sig i längde. Det funkar inte att ha drogen så nära. För när vi mår dåligt och faller, kan ett snabbt beslut förstöra allt. Därför väljer många att vara ensamma. Eller de väljer att försöka hålla sig med vanlöiga gamla vänner och Svenssons. Men tyvärr har vi inte många såna kvar i våra liv. Därför sitter vi oftast ensamma. Och efter ca 2 år, brukar denna ensamhet och grubblande tankar i den tysta tillvaro som vi har befunnit oss i. Då brukar den börjar komma åt oss. Och när den börjar komma åt oss, så faller allt. För vi har en tuff och hård yta, från missbruks tiden. Men bakom den, finns oftast inget. Eftersom vi slängde bort allt som vi hade lärt och tränat på under våra liv. När drogen tog dess plats. Så när ytan passerats, så går allt rakt in i oss.

Alla missförstånd, alla blickar, allt vi förstört och förlorat. Börjar göra ont och gnaga i oss. Och eftersom vi är ensam, ofta. Så har vi ingen som kan bygga upp vår självkänsla, påminna oss om vad som är bra med oss. Så efter en tid, börjar vi döma oss själva. Då börjar självkänslan, självförtroendet och tron på oss själva och vem vi är. Att förfalla. Depressionerna tar över, panikattackerna stegrar och tar över. Snart vet man inte skillnad på vare sig dag som natt. Många lägger in sig på psyk, av och till. Andra går tillbaka till drogerna. En del, endast några få av oss. Har en familj som de kan vända sig till. Som stöttar dem genom dessa mörka tankar. Och även om jag och min mor har haft en svår relation. Så kan jag säga det, att jag vore inte här idag om jag inte hade henne.

Jag har gått igenom allt detta mörka och nu har jag börjat skåda ljuset igen. Jag har fått träna mig att tänka positivt. Och att se vad jag vill med mitt liv. Göra planer, stora som små och sen ta ett steg i taget. På så sätt har jag byggt upp en tro på att det faktiskt är möjligt, att ta sig härifrån. Ifrån det dåliga måendet som omger en. Visst önskar jag att jag hade mina gamla vänner. Tyvärr har jag bara 2 av 50 stycken kvar i mitt liv. Många valde att inte förlåta mig. Jag respekterar detta, även om jag saknar dem och önskar att de hade valt mig istället för det val som de faktiskt gjorde. Men jag inser att jag bara mår dåligt om jag ska sitta och sakna, och klandra dem eller mig för hur allt har blivit i vår relation mot varandra. Det är bättre att jag skapar mig nya relationer, vänner och minnen.

Tack för idag, nu ska jag ta min lilla son som börjar vilja leka med mig. Hoppas Er dag blir bra. Kram på Er Alla, så ses vi snart igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.   Min sorg började när min goa kära vän sökt...

Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det ...

Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om de...

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.   Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem...

Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara v...