Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det kanske om Er själva? hur ni ska agera, känna och hantera någon som befinner sig i mörkret?  Skriv då gärna till mig. Jag vill hemskt gärna hjälpa om jag kan. Vi kanske kan skriva och hjälpas åt med tankar råd och tips.

Jag känner att det som jag har kommit i underfund med, under dessa år. Det vill jag hjälpa andra att komma till insikt med.

Kram på Er, och hoppas att vi ses snart igen

Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om det är de "sociala reglerna" som jag missar. Jag öppnar mig för fort och berättar för mkt om mig själv. Förr kunde jag såna där saker. Det är lite svårt att förklara. Men alla vet att med skola så får man det lättare för att uttrycka sig. Och med fler erfarenheter och med mer umgänge, desto lättare får man att uttrycka sig och att utvecklas. För det är precis vad vi gör, när vi umgås med andra människor. Vi lär och vi utvecklas av varandra. Har man då levt i ett tungt missbruk och varit avstängd i några år, så är det som att man har blivit blank. Jag vet inte om det även kan bero på den våldtäkt som jag blev utsatt för 2008. Att delar av min hjärna är blockerad, är ett faktum. Om det är därför jag har svårt för att sätta ord på saker och ting, det vet jag inte. Jag vet bara att för det som jag behövde 4 ord, för att uttrycka innan. Det kan jag behöva 8-9 ord idag, för att kunna uttrycka. Jag hoppas att detta ska bli bättre med tiden och att jag ska växa med mitt umgänge. Men problemet är, att jag inte har något umgänge. Jag har inga vänner och jag vet inte vart jag ska lära känna några heller. Jag är hemma 100 % med mina barn och jag har varit sjukskriven pga våldtäkten och det trauma som detta orsakade mig. Jag har dock sökt jobb nu, för jag vill så gärna komma ut bland folk igen. Och jag hoppas att jag får ett jobb. För jag vill börja betala alla skulder som mitt barns far, lurade mig på. Så jag kan få börja om igen. Min dröm är att få bort dessa skulder på 200 000 kr och få arbeta med ungdomar och hjälpa dem. Jag vill göra nytta för någon, göra en skillnad. Jag vill inte att en enda ungdom ska behöva må så som jag gjorde under min ungdom.

Under mina Tonår, både skar jag mig och hade kraftiga vredesutbrott. Detta pga att jag inte kunde hantera smärtan som jag bar inom mig. Jag kände mig så ensam, bortvald och övergiven. Trots att jag hade en stor familj och massor av släkt runt mig. Ensamheten gjorde att mina rop på hjälp, ekade inom mig. Och för varje Eko, så skar det djupare och djupare inom mig. Därför blev jag mer och mer destruktiv. För jag ville inte stå stilla, för då kände jag så mkt mer. Jag ville inte heller öppna upp för någon, för då kunde de även komma åt mig. Att hoppas på någon, var som att ge dem en dolk och hålla tummarna för att dolken sen inte skulle träffa mig i hjärtat. Efter att man fått tillbaka Dolken ett par gånger, rakt in i hjärtat. Så slutar man att ge bort den. Om man agerar aggressivt och hopplöst så får deras bittra och hopplösa ageranden och bemötanden en orsak. Istället för det motsatta. Man är snäll, söt och go och ändå möts man av en omgivning av vuxna som är bittra, besvikna, arga och elaka mot en. Då känns det fruktansvärt ont, om man har gett dem kärlek innan. Har man däremot mött dem med samma kalla hand som de har gett tillbaka. Så gör det inte lika ont, för då behöver det inte bero på att det är fel på en själv, att de agerar mot en på detta vis. Då kan det bero på att jag själv agerade destruktivt och aggressivt gentemot dem.  Därför var mitt beteende väldigt illa på den tiden. Jag var absolut inte medveten om detta på den tiden. Jag var nog intye medveten om mkt. Det var för rörigt och jag brydde mig bara om nuet. Tills den dagen som jag insåg att den enda som kunde förändra på mitt liv, det var jag själv. Och eftersom jag var för ung för att egentligen kunna göra så mkt. Så gick jag till skolan och bad dem om hjälp. Hjälpa att få hjälpa mig själv. Jag ska berätta mer om det i mitt nästa inlägg. Hur jag hjälpte mig själv som tonåring och hur andra kan göra, för att hjälpa sig själv eller den som de älskar.

För ca 8 år sedan, slutade jag med ett tungt missbruk. Jag lever med mina 3 barn, vi har ett bra stabilt hem, jag har fått igen körkortet, och jag kan även få en möjlighet till en fast tjänst, inom vård och omsorg. Dock är det isåfall endast ett jobb som jag tänker nöjja mig med för stunden.  Jag måste trots allt försörja mina barn och betala igen de skulder som mitt barns far, lurade mig på. Men under tiden som jag jobbar, tänker jag satsa på min dröm. Att få jobba med ungdomar, som gått vilse. Eller vuxna som hamnat i missbruk. Men helst av allt lutar jag mot ungdomarna. Jag minns själv hur det var, att vara ensam och utan Identitet. Det var absolut inte lätt, men jag klarade det. Drogerna var inte något som jag fastnade i förrän 10 år senare. Jag var 27 år när jag hamnade i den skiten. Hade jag följt upp med det som jag hittade som tonåring. Så hade jag kanske inte sjunkit så djupt ner senare. I mitt nästa Blogg inlägg ska jag berätta vad det var som hjälpte mig då och vad jag borde ha fortsatt med. Vad jag tror kan hjälpa många ungdomar som idag har det jobbigt. För många tror att om man är ensam, så finns det ingen hjälp att tillgå. Men det är fel, för allt som behövs är en själv. Den som kan hjälpa oss bäst, är oss själva. Men det gäller att vi får insikt i vad vi behöver. Kan vi inte ordna detta för oss själva, så kan vi alltid be om hjälp. Se mer i nästa inlägg.

Om man jämför med vart jag var för 8 år sedan, så har jag kommit långt.  Jag har dock lång väg kvar, innan jag når mitt slut mål.

Mitt 1a steg mot målet, var att bli frisk från drogerna, och det är jag sedan 8 år tillbaka. Inga återfall och inga snedsteg.  Jag lever 100 % som mamma åt mina barn. Jag tar inga genvägar och följer lagar och regler. Jag har tyvärr för lite av det egna umgänget. Förr, dvs innan missbruket så hade jag ca 7-8 nära vänner, som jag umgicks med för jämnan De flesta av oss träffades redan vid tidig ålder, ca 8 års ålder och vi umgicks och hade nära kontakt, tom 27 års ålder. Även under de perioder som vi inte umgicks med varandra varje dag, så visste vi att vi älskade varandra och att vi alltid fanns för varandra.

Jag föll ner i drogerna ensam som 27 åring, ja jag vet. Jag var 27 år.. fy skäms.  När jag kom tillbaka efter en mkt hård kamp, full med misslyckanden, var jag 32 år. 4-5 år hade gått och under de första 2-3 åren i min drogfrihet, höll jag mig till min ensamhet. Jag satt mest och åt godis och tittade på tvn. Gick upp i vikt och blev en aning deprimerad. Men jag var inte van med att laga mat. Jag hade tagit genvägar under de senaste 5 åren för att täcka igen alla behov på lättaste sätt. Godis hade varit min primära föda under dessa år.

 Efter ett tag började jag känna frisk. Jag hade ännu inte smakat på allmänhetens avsky, fördomar och Domslut på mig och såna som mig. Och eftersom jag kände mig som alla andra efter ca 2 år. Så började jag ta kontakt med släkt och gamla vänner.  Jag blev mkt  noga med att köpa nya fina kläder och att ha ett vackert och städat hem. Jag ville inte att folk skulle döma mig och tro att jag fortfarande brukade, för att de tyckte att jag såg ”stökig” ut.  Men tyvärr gick det inte alls så bra med mina återknynings försök. under de kommande åren fick jag tillbaka 2 av 8 vänner. Min kusin däremot, som jag låg i vaggan med, sa att vi inte längre hade någon relation med varandra. Hon sa dock inte detta förrän hon bjöd med mig på en utekväll, med hennes vänner. Jag minns att jag var såå nervös inför denna kväll. Det var min allra första ute- kväll bland vänner och vanligt folk, på många år. Jag nästan skakade och vågade knappt prata. Jag visste sen vi var mindre vilka det var, som min kusin hade bjudit med denna kvällen.  Men det var inga vänner som jag varit nära med.             Innan jag åkte hemifrån den kvällen, hade jag hållit på med flera olika ombyten innan jag till slut vågade välja en och gav mig  iväg till min kusins förfest. Jag var så noga med kläderna, för Jag ville så gärna att de skulle se på mig som en vanlig människa och inte som en fd missbrukare. Jag ville att de skulle se att jag var frisk och någon som man kunde umgås med, även i fortsättningen. Så detta var en oerhört stor kväll för mig med massor av möjligheter. Om denna kväll gick bra, så kunde jag få vänner igen och ensamheten som tärde på mig, skulle få ett slut. Detta var kvällen då jag offeciellt kom ut bland mäskligheten igen och jag ville så gärna att den kvällen skulle gå bra.

 När jag hade kommit fram till min kusins lägenhet, satt vi alla och pratade i några timmar, innan vi skulle vidare till huvudfesten. Det var en stor Pub/Dans kväll som ALLA skulle på. Alla mina gamla vänner, arbetskamrater, grannar och massor m flera skulle vara. Hemma hos min kusin var jag dock lite tyst, osäker och försiktig. Jag hade inte ännu hunnit, haft styrkan att bygga upp en drogfri personlighet. Jag mindes inte vem jag hade varit, vad jag hade tyckt om och hur jag hade sett på saker och ting. Jag kände mig ganska liten och tom. Men jag hade märkt att ju mer erfarenhet jag fick som drogfri, desto starkare blev jag. Och ju starkare jag blev, desto mer självsäker blev jag och vågade lämna ut mig själv. Dock var detta den allra första kvällen ute bland friska människor, förutom med min familj. Så erfarenheterna var inte så stor, vid detta tillfälle. Vilket resulterade i att jag var väldigt osäker. Inte alls så som jag varit innan mitt missbruk. Innan var det ofta jag som hördes , jag som kom med initiativ och jag som tog hand om den som inte vågade ta plats. Jag hjälpte dem att ”kliva fram” och att känna sig trygga. Denna gång var jag den som satt tyst och inte vågade säga så mkt. Jag var så rädd för att de skulle döma mig om jag lämnade ut, för mkt av mig själv. Så jag var väldigt försiktig. När det hade gått ett par timmar så hade min kusin fått nog av detta. Plötsligt höjde hon rösten, ganska märkbart och stirrade rakt på mig. Sen sa hon med avsky i sin röst:

 – Vad har hänt med dig!? Jag minns förr, då stod du på dig, oavsett vad folk sa och tyckte. Du stod för vad du tyckte och kunde kliva fram, inför vem som helst och vart som helst. Det spelade ingen roll om du var i underläge. Det viktiga var att du stod för det du trodde på. Du var rolig och det var fart på dig. Du var en ledare, som man la märke till´. Jag var alltid avundsjuk på dig. Men om man tittar på dig nu, så skäms jag, sa hon.  – Du ser ut som en liten mus som piper fram ett ord, då och då. Och jag skäms så oerhört av att se på dig och den du har blivit!

Detta sa min kusin till mig, inför alla hennes vänner. Jag skämdes så oerhört mkt och ville bara sjunka genom golvet. Det värsta var att jag satt bara och tittade på henne, och höll med. För hon hade rätt i allt hon sa. Jag hade tappat mitt självförtroende och tron på mig själv och det jag stod för. Men Rom byggdes inte på en dag och jag var på väg att bygga upp allt igen. Min kamp blev inte direkt lättare, av att ex min kusin fick mig att skämmas på detta sätt inför folk som jag inte kände mig trygg med. Så ska man absolut inte trycka ner dem på detta sättet. För mig kändes det som ren och skär mobbing. Hon skulle ha gett mig hennes stöd istället. Fått mig att känna att jag dög som jag var och att jag var välkommen oavsett om jag var den gamla jag, eller hade utvecklat nya drag i min personlighet. För trygghet leder till utveckling. Mobbning och utanförskap och fördomar, leder till förtryck, självhat, ångest mm. För man börjar anamma det som andra ser och tycker om en själv till slut. Och då blir självhatet större och större och en själv blir mindre och mindre. Man ska alltid ta till sig de positiva bitarna och belysa dem. För med tiden, så börjar det positiva att växa. För ju längre man tittar på det man belyst, dvs negativt eller positivt. Desto större blir den. Så tar man fram det positiva hos någon och belyser och väljer att ta till vara på dessa. Så växer det ljuset. Det Positiva, blir större och större och vi mår med detta, bättre och bättre och kan bli den som vi alltid varit inom oss. Gör vi som min kusin gjorde, och belyser det negativa och sen stirrar oss blind på detta eller ältar detta i vårt huvud senare. Så blir den negativa bilden som hon lagt fram, större och större. Och iom att mörkret blir större, så blir vi mindre och mindre. Hatet för oss själva börjar ta form. Och detta är oftast den väg, som leder många friska, missbrukare tillbaka ner i fördärvet.  Efter denna kväll, med min kusin. Dröjde det ca 2 år, innan jag skulle umgås med henne igen eller med någon vän överhuvudtaget.

 Detta var en kväll då jag bjöd ut en gammal barndomskamrat på en Park Kväll. Hon hade innan, varit min käraste och trognaste barndomskamrat, sedan 10 års ålder. Denna kamrat, var även min kusins främsta kamrat. Denna kväll, då jag och hon skulle gå ut med varandra och umgås med varandra, för första gången sedan jag kommit tillbaka. Så visade det sig att även min kusin och två av min kusins  vänner, också skulle göra oss sällskap den kvällen. Jag ville egentligen inte gå med fler den kvällen. Men detta var den första kvällen som min kamrat, hade sträckt ut en hand och tackat ja till att gå med mig och umgås med mig och jag hade saknat henne såå länge och ville så gärna återfå vår relation. Så jag bestämde mig för att följa med, trots att min kusin skulle följa med och hennes vänner. Vi skulle börja hemma hos min kusins vänner. Tyvärr blev jag en timme försenad och när jag kom dit, hade de andra börjat för länge sedan. Så jag kände mig lite stel + att nervositeten var riktigt illa inom mig. Så jag bad min vän, att göra iordning mina drinkar medan jag sminakade mig vid spegeln. Jag förklarade noggrant hur hon skulle göra dem, Vodka, Baileys och sen mjölk upp till kanten. Jag hann dricka ca 4 drinkar och sen skulle vi ge oss iväg till dansen. Väl framme, blev jag ensam. Min kamrat och min kusin gick med varandra hela kvällen. Om jag satte mig med dem eller ställde mig bredvid dem. Så gick de vidare direkt. Eller så pratade de med folk och skrattade medan jag stod en bit ifrån ensam och tittade på. De öppnade aldrig upp och gav mig en chans att bli delaktig i deras konversation. Efter några timmar så slutade det med att jag gick ut och grät runt hörnet. Sen gick jag in igen och sa åt min kusin att jag tyckte att det var oerhört dålig stil. Att om det hade varit omvänt och hon hade varit i desperat behov av att någon trodde på henne och gav henne en chans. Så hade jag varit den första som gett henne den chansen. Jag hade inte gått ut på samma fester, och ansträngt mig så här mkt för att skratta och ha kul i syftet att jag skulle känna mig utanför och ensam. Min kusin brydde sig inte ett dugg om vad jag sa och sa att jag inte betydde något för henne, så hon brydde sig inte om vad jag hade att säga till henne.  Jag gick gråtandes ut därifrån och satte mig och grät på en bänk. Då slog det mig, varför hade min kusin ens bjudit mig på hennes fest 2 år innan, om hon inte kände något för mig? Var det för att hon ville trycka ner mig som hon gjorde? Var det för att hon ville att jag skulle komma hem till henne och se att hon hade ett hem, familj och jobb. Hon hade allt som jag hade haft, innan jag föll ner i drogernas avgrund. Var det hennes syfte? Att visa mig att jag var skit och hon var mkt bättre, åtminstone enligt henne.

Väl hemma, satte jag mig och skrev ett meddelande till henne på FB. Jag skrev om vår barndom och hur mkt vi hade betytt för varandra. Och sen frågade jag henne, varför hon gjorde mig så illa som hon hade gjort desa 2 ggr som vi hade träffats?   Jag frågade om vår relation, inte var starkare än så? Jag fick dagen efter ett svar, där det stod att hon inte längre var den som hon varit innan. Nu hade hon kille, barn och jobb. Och hon hade förändrats mkt och var inte längre den som hon varit innan. Hon orkade inte med såna som mig, som jiddrade som jag gjorde, för jag sög hennes energi genom att säga åt henne det jag sa på kvällen, att hon gjorde illa mig. Och att jag hade skrivit till henne dagen efter. Och hon hade viktigare saker i sitt liv än att hålla på med sånt här, skrev hon. Sen skrev hon Relation??? Vi har inte haft en relation på 10 år! Det finns ingen relation kvar, skrev hon. Jag lever ett annat liv idag. Hej då!

Det tog oerhört hårt på mig dessa ord, ska ni veta. Jag vet inte varför hon skrev 10 år för. Det hade gått 4 år och därefter hade jag kämpat som tusan för att återfå en relation med henne. Den kampen hade pågått i 4 år. Oavsett om vi inte hade umgåtts och pratat på dessa 8 år, så hade jag min inbillska pucka trott inom mig att vi alltid var kusiner. Och att det vi hade tillsammans kunde ingen någonsin ta ifrån oss. Jag trodde att hon behövde tid att lita på mig igen. Men att hon ansåg sig vara bättre än vad jag är, det hade jag aldrig trott. Och att hon anser att jag aldrig kan bli så bra som hon är. På dessa 4 år, blev hon denna nya super människa. Jag minns att hon brukade sitta och Cama med en kille i Stockholm. Det enda som de hade gemensamt var sex. Hon brukade visa bilder på honom för mig, naken bilder och berätta sånt som de brukade göra. Jag förstod mig aldrig på det utan försökte alltid få henne att satsa på kärleken istället. Men jag tror att hennes självförtroende var för låg. Hon trodde inte att hon kunde få någon, iom hennes storlek. För det var vad hennes mamma alltid hade sagt till henne. Hon trodde nog att det enda som en kille villa ha från henne, var sex. Så det var vad hon gav dem. Strax innan jag fastnade i missbruket, så hade denna kille och hon börjat bli seriös med varandra. Så hon flyttade ner till honom i Stockholm. Hon bodde där i ca 4-5 år och flyttade sen hem igen till Sundsvall. Hon flyttade hem, när jag hade tagit steget och blivit frisk. Så hon behövde aldrig riktigt se mig i mitt forna missbruk, ändå kände hon sån avsky och avsmak för mig, det förstod jag inte.. att det var det enda som hon kände för mig.

Det tog hårt på mig, det som min kusin skrev till mig.  Att hon hade familj nu och därför gått vidare från den person hon var när vi hade umgåtts, och att i den hon var nu, hade jag ingen plats att fylla.. Det hon sa, tog mkt hårt på mig. Eller snarare, det hon skrev, hon skrev det till mig på FB. För i alla år, hade jag levt på ”rätt ” sida av livet och följt mina förpliktelser och jobbat hårt. Min kusin däremot, hon festade säkert 4 dygn i veckan och träffade olika killar på nätet varje vecka. Hon åkte hem till en kille, ibland flera och sen gick hon vidare till nästa redan nästa kväll. På kvällarna satt hon med sin dator, i sin 1a, med Cam kameran  på och hade Cam sex med främlingar. Sex var det enda som hon pratade om, sex och killars attiraljer. Hon partade med såväl alkohol som Amfetamin mm. Själv hade jag vid denna tid, aldrig prövat en drog och jag festade ca en helg i månaden när jag var barnfri och ledig från mina 3 jobb. Min kusin hade aldrig jobbat utan gick hemma och levde på kommun. Jag såg henne aldrig söka ett jobb, faktiskt. Trots att våra liv skiljde sig så mkt under de sista 6-7 åren, så var vi ändå lika nära. Vi umgicks inte varje dag och festade tillsammans. Men jag åkte hem till henne flera ggr i veckan. Och vi skrattade och pratade precis som när vi var små. Hon var mkt för att imponera. Hon skaffade sig stora hundar som fick ligga ensam i hennes kök som var till ytan ca  4-6 kvm, med ett koppel på ca 1,5 meter. Det var raser som skulle imponera, såsom Rottweiler och Grand Dan. Jag såg henne aldrg gå en promenad med dem. De låg år ut och år in på samma fläck. Hon aktiverade dem aldrig,  jag såg henne slå till dem vid ett flertal tillfällen. Och så fort det kom en karl eller någon som hon ville impa på, så visade hon dessa hundar. Det var nog deras enda syfte. Jag försökte prata med henne flera ggr men hon visste alltid bäst, när det gällde djur. Jag vet idag att jag var lika medskyldig till hur dessa djur hade det. Och jag har därför lovat mig själv, att aldrig acceptera att ett djur lider. Men för att återgå till min kusin, så stod jag kvar vid hennes sida.

Jag jobbade hårt och levde ett lugnt familje liv. Åtminstone till den dagen då mitt ex förskingrade allt jag hade och drog på mig skulder för över 200 000 kr. Hela min värld rasade. Jag blev ensam med 2 barn och dessa skulder. Strax därefter brann även vår bostad upp och vi blev hemlösa. Barnen flyttade till deras pappa medan jag försökte ordna något ställe att bo på, vilket inte var så lätt iom dessa skulder som mitt ex hade lurat på mig.  Det tog en månad, men då hade jag redan förlorat min styrka och identitet. Och  4 år senare, när jag hade kämpat för att komma tillbaka till mina barn och liv. Så behövde jag mina vänner. Ensamheten började äta på mig och att återgå till missbrukar vänner, var inget alternativ. Oavsett om det var vänner som även de, hade avslutat deras relation med drogerna. Är det aldrig tryggt, att umgås med en ex missbrukare, om man är en ex missbrukare själv. För iom att livet går upp och ner, så är risken att man omedvetet påverkar varandra mot det negativa hållet. Och innan man vet ordet av det, så sitter man med sprutan i armen båda två. Så jag satt hellre ensam, än att riskera något sådant.

Jag älskade min kusin och jag tyckte synd om henne. För jag visste att hon levde på detta vis, för att hon saknade något och var osäker. Man jag tänkte inte svika henne. Vi hade alltid funnits för varandra. Ända från vaggan, hade vi umgåtts. Även om vi tjaffsat och bråkat hgnom åren, så hittade vi alltid tillbaka till varandra. Min mamma och hennes mamma, var systrar. De tävlade mkt med varandra och min kusins mamma, använde min kusin som en spelpjäs. Hon sa ofta till min kusin att jag var mkt finare än henne  och att hon borde se ut mer som jag gjorde och vara mer som jag. Det har min kusin berättat när vi kom upp i tonåren. Min moster brukade även försöka säga det motsatta till mig. Hon kunde säga att jag var lång, ranglig, ful, onödig och pinsam.  Hon var även väldigt tävling inriktad och svårt för att se att det gick bra för andra. Hon blev hellre avundsjuk än glad för dem, oavsett vilka det var. Om min mamma köpte mig en Hund nalle,  så fick min kusin en riktig hund, direkt dagen efter. Fick jag nya vantar av min mamma, redan den nästkommande dagen, så åkte min moster och köpte en ny jacka åt min kusin. Jag brukade aldrig bry mig om min mosters beteende. Inte förrän den dagen då jag skulle få mina drömmars dröm uppfylld. Jag var 12 år och skulle äntligen få den häst som jag hade drömt om i så många år. Samma dag som min mamma sa ja, till att jag skulle få köpa mig en häst. Så åkte min moster, den nästkommande dagen och köpte en häst åt min kusin. Vilket medförde att min mamma tyckte att det räckte att min kusin hade en häst. Ville jag hålla på med en häst, så kunde jag få rida och sköta om min kusin häst någon gång om jag ville, sa min mamma. Så jag fick aldrig en häst.  

På grund av min mosters rivalitet med min mamma och alla andra kvinnor iof. Så blev det omedvetet som så, att min kusin alltid innerst inne, såg mig som en rival. Jag tvivlar absolut inte att hon älskade mig. Men hon hade svårt för att vara glad och lycklig för min skull. Men jag såg det aldrig som att detta var hennes fel. Det var hennes mamma, min mosters.  Men jag dömde henne aldrig. För jag älskade henne och hon var mitt kött och blod. När vi umgicks, hade vi så fruktansvärt roligt ihop. För båda hade samma sjuka humor och vi skrattade ofta i timmar i streck.  Dock har hon gjort klart för mig att jag inte behövs i hennes liv idag. För nu har hon en man, två barn och massor av vänner. Att hon fortfarande ser mig som en rival, är jag övertygad om. För efter den kvällen då jag skulle gå ut med min kamrat, då även min kusin och hennes vänner hakade på. Dvs den kvällen då jag gick gråtandes hem därifrån, efter att ha försökt pratat med min kuson och berätta hur mkt jag älskade henne och hur ont hennes dissande gjorde mig. Dagen efter den kvällen, fick jag veta att min kusin hade gått runt till hennes vänner (vilket är väldigt många vänner, som hon har den tjejen) Hon hade gått runt till dem och sagt att hon tyckte att det var oerhört fult av mig, att dricka mig sådär full hos vänner till henne, som jag inte kände. För så gjorde man bara inte. Själv så förstod jag inte hur jag kunde bli sådär full faktiskt som jag hade varit den kvällen. Jag ranglade inte och så, men ja jag var ganska full. Sen att jag hade börja gråta, användes emot mig som att det var ett tecken på att jag var jätte full. Men jag grät lika mkt dagen efter. Det tog nog en vecka innan jag hade slutat gråta 100 % för det som hände den kvällen. Men jag höll med om att jag var mer full än vad jag borde ha blivit på 4 drinkar med mjölk, beilys och vodka. Så jag ringde upp min kamrat och frågade hnne, hur hon hade blandat mina 4 drinkar. Då berättade hon för mig, att hon inte alls hade blandat mina drinkar. Hon hade bara gått med dem till mig. Min kusin hade tagit över detta från min kamrat och sen hade hon blandat drinkarna….utan mjölken. Hon hade blandat 50/50 med Beylis och Vodka, ingen mjölk överhuvudtaget hade funnits med i drinken.

När jag fick veta detta med blandningen av mina 4 drinkar, så kändes det som att min kusin gjorde detta medvetet. Hon ville att jag skulle bli riktigt full och hon ville att jag skulle göra bort mig. Och det förvånar mig inte heller, om hon blev frustrerad av att jag inte gjorde bort mig och att jag inte blev oerhört full. Så att hon till slutkände att hon var hon tvungen att dra iväg med min kamrat och få mig att känna mig ordentligt utanför och ensam. Så att jag skulle reagera. Och när jag sen reagerade med att bara prata med henne om hur mkt jag älskade henne och hur fel jag tyckte att hon hade gjort gentemot mig den kvällen som inte stöttade mig. Så överdrev hon om att jag hade stått o skrikit, och att jag hade gråtit för att jag var för full och Inte för att jag var ledsen. Hon ville nog att det skulle göra ont och att smärtan skulle bli för mig övermäktig. 

Denna kvällen, kände jag mig så lurad. För i alla år, under vår uppväxt, hade jag haft massor av vänner men jag hade ändå min dörr öppen för henne. Jag skulle aldrig stänga en dörr för någon. Det tror jag vem som helst skulle bekräfta. Jag tyckte om alla människor och uppskattade alla, ju fler desto roligare. Jag var ingen som stötte ut folk eller pratade illa om någon. Jag brukade säga ifrån om jag hörde någon prata illa om nån annan. Min kusin däremot hon ville absolut inte dela med sig. De egna vänner som hon hade, de hatade alla mig. Jag förstod aldrig varför de såg på mig med sån avsky. Men med åren fick jag veta saker som min kusin hade sagt till dem, att jag försökt göra illa deras djur osv. Och att de därför inte tyckte om mig. Jag insåg att detta var hennes sätt att hålla hennes vänner ifrån mig. Hon ville inte att de skulle bli vän med mig och därför skapade hon dessa lögner om mig. Och hon fortsatte långt upp i 20 års åldern. Men jag brydde mig inte om detta förr. För jag hade väldigt många vänner på denna tiden. För jag umgicks aldrig med någon särskild grupp. Jag umgicks med alla. Blev någon retad på skolan, så klev jag in. Jag umgicks mkt med min kusin, så mina vänner blev med tiden även min kusins vänner. Så gick det till när kärnan av vår grupp av vänner skapades på 7-8 stycken. När jag sen kom tillbaka i vuxen ålder, och hade varit borta i 4 år i missbruket och 2-3 år i min ensamhet. Och jag verkligen behövde min kusin och mina vänner. Så var min vänner, inte längre min vänner. De hade blivit min kusins vänner och det var bara 2 vänner av dessa ursprungliga 8 som gav mig en chans, och lät mig få deras förtroende igen. Min kusin, som jag behövde. Ville inte ha med mig att göra, för hon hade ”utvecklats”. Nu i vuxen ålder så tränar hon sina hundar och tar väldigt bra hand om dem. Och därigenom dessa hund tävlingar och utställningar, har hon många sk djurvänner. Hon minns nog inte hur det var, att vara ensam och känna att man inte räckte till och inte dög. Eller så tror hon att den avundsjuka som hon kände gentemot mig, att jag orsakat den medvetet hos henne. Och att hon nu känner att jag äntligen får uppleva det som hon mig länge önskat. Jag visste aldrig att hon hade såna känslor inför mig. Men med tanke på vad hon har gjort mot mig, när jag behövde henne som mest. SÅ måste hon verkligen ha hatat mig. Att bli dömd av de som tar betald i kassan. Att nekas vård på vårdcentralen för sin 1 åriga son, pga att de misstror hans mamma. Att hotas av anmälningar för att ens bebis slutar äta när han får tänderna. Att oavsett hur länge man varit frisk och levt ett fullgott liv med sina barn, så fortsätter man bli utpekad, hånad och dissad. Hur det är att gång på gång behöva bevisa sig själv, för sina barns skull. För hade det inte varit för barnens skull, så hade jag nog inte brytt mig lika mkt. Men jag bryr mig, för jag vill inte att mina barn ska behöva lida pga vad jag har gjort. Jag vet bla att min dotter tycker jätte synd om mig när hon ser hur folk viskar och pekar. Och jag vill inte att mina barn ska oroa sig och behöva tycka synd om mig. Jag vill att de ska se mig som en stor och stark mamma, som de kan komma till med sina problem. Att de ska känna att jag är stark och kan skydda dem och erbjuda dem trygghet när de behöver den. De ska inte oroa sig över om jag orkar med att besväras av deras problem pga att jag har det jobbigt med fördomar runt omkring mig. Därför fortsätter jag med att försöka visa folk, att jag lever ett bra liv. För då minskar surret och skvallret. Och då minskar även det som klan nå mina barns öron.

Jag kan lova att min kusin, kan nog aldrig föreställa sig hur detta känns.  Och jag kan säga, att jag vill nog aldrig heller ha tillbaka henne som en vän. För jag har sett den som hon verkligen var nu och det är ingen vacker syn. Kanske en dag om jag skulle vinna en miljon på Lotto, bli skuldfri, köpa ett hus och bil och se ut att ha status. Då kanske min omgivning börjar komma  helt plötsligt och då skulle även min kusin komma. Min kusin skulle nog inte komma för att jag vunnit på Lotto. Hon skulle nog komma för att hon såg att andra ville umgås. Då skulle jag duga och det är nog utveckling i hennes ögon. Jag trodde så mkt mer om henne, än vad hon i verkligheten var.  

Man skulle tro att sånt här larv försvinner när man blir vuxen, men det blir värre. Jag har sett en helt annan sida av människor, en sida som jag aldrig trodde existerade. Varför kan vi människor inte bara vara glada för varandra, unna varandra kärlek och förståelse. Räcka varandra en hand om någon behöver den? Varför kan vi inte bygga istället för att rasera?

Som Ni kan utläsa av ovanstående text, så känner jag mkt ilska gentemot min kusin, det erkänner jag. För jag förstår inte hur man kan leva, sida vid sida av en människa. Och inte se att människan är kapabel till ett sådant svek. Hur kunde jag tro så mkt mer om henne? Precis som mitt ex som förskingrade för mig. Hur kunde han leva vid min sida, se in i mina ögon varje dag och påstå att han älskade mig? När han samtidigt stal allt jag hade?

Ja människor är verkligen komplexa. Och ibland grunnar jag på aker som borde lämnas hän. Men ofta när jag tänker på min ensamhet och önskar att jag hade en större bekantskap eller åtminstone en vän att umgås med och ta en fika med på dagarna. Så dyker ofta dessa tankar på min kusin upp. hur det hade varit om hon hade gett mig en chans? Hade mina övriga vänner ocå hakat på då? Hade jag isf velat ha dem tillbaka?

Det ska iaf bli ett mål för mig. Att sluta älta dessa sår, och istället utvecka nya bekantskaper. Det har bara varit svårt innan, pga att jag har en liten bebis på bara ett år. Detta har gjort att jag har varit hemma med honom. Men nu när han ska börja på dagis och jag ska börja jobba mm. Så kommer jag att träffa mkt mer människor på dagarna och få ett helt annat liv. Jag har även fått kontakt med en jätte fin och jätte trevlig kille, som bor i södra delarna av vårt land. Vi får väl se vad detta leder till, jag är full av förväntan iaf. Det ska bli så kul att få träffa honom.

Tack och kram på Er allesammans.

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.

Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem jag var. Men när jag började med drogen, så visste jag helt plötsligt vem jag var….. Jag var en Knarkare!  Oavsett om det var negativt, så kändes det så mkt bättre än att vara ingenting. För det var precis så jag kände mig innan. Som ingenting. Som att jag befann mig i mitten på allt. Allt som jag en gång strävat efter och byggt upp. Som jag ansåg definiera vem jag var. Allt det var borta.

Min mamma hade lärt mig sedan mkt låg ålder, att man absolut aldrig fick dra på sig en anmärkning. Räkningar och ekonomi skulle skötas till punkt o pricka. När mitt ex försörde min ekonomi, och förskingrade 200 000 kr från mig och drog på mig anmärkningar, upp över öronen. Så kändes det som att hela mitt liv var förstört. Men jag hade iaf barnen och vårt hem kvar. Men när branden även tog allt detta, så försvann även jag. Jag försökte att återuppbygga allt. Men när jag med 2 barn, inte ens kunde få en hyreslägenhet, trots allt jag jobbat och slitit under de sista 10 åren. Så kändes återuppbyggnaden allt för svår. Jag gav upp, helt enkelt. Jag lät barnen bo hos deras far och själv drog jag mig till den närmsta trygga hamnen. Trygg…. Undrar Ni då? Hur kan missbruk, brott och våld vara en trygghet? Jo det kan faktiskt vara det. För iom att jag visste mina förväntningar och andras förväntningar och vem jag var. Så gav det mig all trygghet som jag behövde.  

Jag ska berätta hur det gick till när jag började förlora min identitet.

Jag bodde som sagt med min sambo, vår son på 1 år och min dotter på 7 år. När jag en dag fick ett telefonsamtal från min hyresvärd. Denne meddelade mig om att hyran hade förblivit obetald i nästan 8 månader. Jag frågade varför de inte hade vräkt mig och min familj, men detta kunde Gavlegårdarna inte svara på.  Jag åkte hem och började leta efter kvitton. Men jag hittade inga. Jag började även kontakta andra Gäldenärer och de sa detsamma. Jag hade inte betalat fler räkningar på nästan ett helt år. Vissa hade varit obetalda längre än så. Efter allt forskande visade det sig att de pengar som jag hade gett till min sambo, för att betala räkningarna som stod i mitt namn medan jag joibbade. Hade inte gått till räkningarna. Han hade istället spelat upp varenda krona. Och medan jag hade jobbat och han var hemma och arbetslös på dagarna. Så hade han gömt undan alla inkasson och krav som hade kommit med Posten. Efter att jag hade fått veta detta, rasade hela min värld. Jag började hänga ute mer och mer med mina vänner  och jag var oftare och oftare ute på krogen. Jag var ofta ute och reste och var jämt ute på dejter. Detta snurriga liv var egentligen inget liv för mig. Men jag ville inte stå still, jag mådde för dåligt. Min mamma tog barnen på helgerna medan jag var ute och partade.  Det jag egentligen ville ha och leva i, var rutin, familje liv och struktur. Jag ville leva med någon som jag älskade och som älskade mig och med mina/våra barn. Men det var för svårt för mig, jag klarade inte av det, för när jag mådde på detta vis, så var detta lugn, för svårt att finnas i. För då ekade ångesten och tankarna över allt som hade blivit förstört i mitt liv. Så jag flydde ut i party livet.

När jag hade levt detta party liv i ca 1-2 år  ca 2 helger i måanden, så kom branden och därefter klev jag in i drogernas värld. 

Och som jag sagt innan, så var det egentligen inte drogerna som lockade mig. Det var tryggheten i att tillhöra en grupp i samhället, som inte hade några krav på sig. Man hade inga förväntningar på sig. Ville man inte vara artig och flina, när man passerade någon. Så behövde man inte göra det. Ville jag inte sminka mig, eller klä mig i nya fina kläder, så behövde jag inte det heller. För den grupp som jag omgavs utav, de brydde sig inte om vad jag hade på mig. De brydde sig inte heller om hur jag var som person. Vi hade en sak gemensamt och därför höll vi ihop, jakten på pengar och droger. Men vi hade inga förpliktelser gentemot samhället, oss själva eller varandra.  Jag kunde inte bli sviken och sårad, för jag förväntade mig inget och hoppades inte på någon eller något.

Jag var övertygad att iom att jag hade valt denna typ av liv, så fanns det ingen återvändo. Därför var det ingen ide att fundera på saken.

Efter jag hade varit "ute" i drygt 3 år, så fick jag komma och bo hos min mamma oh syster. Jag tillbringade all tid med min familj. För att hålla mig ”frisk” tog jag min dos av Opiater varje morgon på toaletten. Detta var min mamma medveten om, och hon kunde ibland smussla åt mig lite pengar för att jag skulle kunna underhålla mig med minsta nödvändiga dos. Detta för att min mamma ville att jag skulle ha möjligheten att stanna hemma med henne och familjen.  Jag var mkt noga med att inte slösa och att inte ta så jag blev påverkad. Utan jag tog minsta möjliga, för att undvika att hamna i svår abstinens.

Efter att jag hade tillbringar ca 1-2  månader med familjen, gav jag mig ut till "gruppen" igen. Väl där ute,  kände jag att denna tiden var förbi. Det var inte längre med dem som jag hörde hemma längre. Min plats var med min familj, det var där jag hörde hemma, inte här ute. När jag hade kommit till denna insikt, vände jag mig om och gick hem till min familj igen. Hela familjen låg och sov. Jag satte mig nedanför min mammas säng och knackade henne lätt på armen, för att väcka henne. Hon blev genast rädd och trodde att något hade hänt mig, så hon flög upp ur sängen. Men när hon såg att jag satt där och att allt var lugnt, så lade hon sig ner igen och lyssnade på vad jag hade att säga. Detta var den natt, då jag för första gången sa högt inför min mamma och även för mig själv, att jag ville sluta med drogerna. Och att jag från o med den natten, skulle göraq allt i min makt för att lyckas med detta och återvända till mina barn som behövde mig.

Min mamma och familj, hade aldrig tjatat eller pressat mig. Jag antar att de visste att, när man väl befann sig i ett så tungt missbruk, som jag var i. Så tror jag inte att någon kan tjata sig till någon annans val av drogfrihet. Det insikten måste man komma till själv. Och möjligheten till denna insikt, gavs jag utav min familj. När de  lät mig vistas hemma hos min mor, denna tid och bli behandlad som mitt gamla jag. Precis som en vanlig familje medlem. Det var inga viskningar, ingen särbehandling och ingen oro. Min släkt däremot, de hade mkt svårt för min mammas val att hantera mitt missbruk på. De ansåg att min mamma skulle bryta med mig på direkten. För hennes sätt var endast en medberoendes svaghet. De ansåg att hon genom sitt sätt, underhöll mitt beroende och legaliserade det. Min mamma däremot, ansåg att om hon vände mig ryggen, som alla andra gjorde. Vem skulle då  påminna mig om vad som var viktigt här i livet? Om allt jag såg var missbruk och  misär.  Därför stannade min mamma kvar i mitt liv, även 4 av mina 5 syskon valde att stanna kvar. Men alla min mammas 7 syskon bröt med henne, för att hon valde att behålla mig i sitt liv. Jag kan säga det idag, att om min mamma hade lämnat mig. Så hade jag inte varit frisk idag. Jag hade tom kunnat vara död.  Men jag vill dock understryka att hon aldrig underhöll mitt missbruk. Undantaget någon enstaka gång som hon smög åt mig några hundringar, under de 1-2 månaderna som jag tillbringade hemma hos familjen. Jag tror att man måste avväga situationen och att det inte är ngt som har hänt innan. För en missbrukare kan lätt utnyttja familje medlemmars vilja att ha dem nära och hemma, i syftet att hålla dem trygga och säker. De utnyttjar ofta detta för att få pengar av föräldrar och familje medlemmar för att underhålla sig med droger. En missbrukare är väldigt beräknande och medveten om familjens behov att få ”ta hand om” för att lindra skuldkänslor och fasor.  Skillnaden med dessa 2 månader var dock att dtta var bara något som hände. Det var inget som planerades. Jag åkte hem till min mamma och blev kvar där. Och eftersom jag slapp ut och drifta ihop pengar och ordna droger. Så blev jag inte ”avbryten” under denna tid med familjen, utan deras värderingar, kärlek och liv kunde omedvetet påverka mig 24 tim /dygnet. Vilket medförde att jag till slut kände mig mer som en av dem och som förr,  än som de i missbrukar gänget som jag varit en del utav innan. Jag påmindes om hur det var att ha ett eget värde igen, att vara en del utav en äkta trygg och kärleksfull  gemenskap igen. Hur det var att ha någon och något, att bry sig om igen  och om hur det var att tro på något igen och känna närhet och medmänsklighet runt sig igen. Jag kände mig som en vanlig människa igen. Så när jag sen kom ut till mina polare i missbruket och det liv som jag egentligen tillhörde iom mitt val av droger. Så kände jag den drastiska skillnaden mellan dessa två liv. Och det blev genast väldigt tydligt för mig, vart jag ville leva och vart jag fortfarande hörde hemma. Jag vände mig därför om, gick hem till min mor och satte mig nedanför hennes säng. Och för första gången uttalade jag de ord, som hon så länge hade väntat på, - Mamma, jag vill bli frisk nu. Jag behöver hjälp.

Det var början på en kamp som tog ca 2 år. För även om jag ville och även om jag var motiverad, Så var jag vid denna tiden, så liten och svag och drogerna och impulserna var så mkt starkare. min Adhd Diagnos, gjorde det inte lättare för mig. Jag försökte med flera olika hem men inget fungerade. Det som fungerade bäst, var ett hem som fanns i Uppsala. Pga att det var fullt på självaste behandlingshemmet. Så fick jag komma till deras utsluss enhet. Där bodde det bara 3 andra personer och dessa personer hade bott på behandlingshemmet i ett- två år innan. Och pga god skötsel och drogfrihet, förflyttades de sedan till denna utsluss enhet. Jag fick dock komma till denna enhet direkt, pga att det var fullt på det andra. Detta var mkt bra för mig. För det är det enda hem, som jag stannade i mer än 3 dygn på. Jag stannade i hela 3 månader. Jag tror att detta berodde på att det var lugn och ro där. Det var ingen röra, inga oroligheter, inga bråkiga missbrukare som försökte klara sig undan en massa regler. Dessa killar och tjejer hade levt med regler och vant sig. De hade gjort sitt val och var strukturerade och "återanpassade". Detta färgades av sig på mig med och även jag började  följa reglerna och blev en mkt lugn och stabil tjej under dessa 3 månader. Jag köpte kläder , smink igen och började intressera mig för det yttre. Jag började skriva en Dagbok igen. På kvällarna brukade jag ringa hem till min mor och berätta med stolthet om vad jag hade gjort under den dagen. Jag kände mig så frisk, motiverad och sund. Det var ingen särskild behandling på detta ställe. Inga samtal eller möten. Vi skulle bara vara och befinna oss i nuet och oss i oss själva. Vilket fungerade oerhört bra iom det lugn som fanns runt mig.Men när 3 månader hade gått, så öppnades det upp en plats på det ordinarie behandlingshemmet, som hette Husinge i Uppsala. Därmed bestämdes det att jag skulle bli överflyttade dit, eftersom utslussen  egentligen var, för dem som snart skulle få flytta till ett eget boende. Och jag var inte framme där ännu. Dock tror jag idag, att om jag hade fått stannat kvar där i några ytterligare månader, på denna enhet. Så hade jag nog klarat av att komma till ett eget boende mkt bra.  Men oavsett om lugnet på denna enhet var bra för mig, var det ingen som brydde sig om. Jag skickades därför upp till Husinge behandlingshem och blev kvar där i endast 3-4 dygn. Röran, oron med en massa missbrukare som gömde droger , bråkade och ritade flykt planer och överallt satt det missbrukare som drogromantiserade. Allt detta startade snabbt  upp mina egna impulser. Det räckte med att en kille kom in på mitt rum en kväll, med en väska full av droger. Han frågade vad jag ville ha och jag fick ta vad jag ville. From det valet, var det kört! Dagen efter skullehela behandlingshemmet åka in till stan och shoppa. Det hela slutade med att Polisen haffade mig inne i en butik, med en väska full av stöldgods och påtänd upp till öronen. När jag sen släpptes efter ca 3 dygn i cellen, virrade jag runt i Stockholm i nån vecka och umgicks med människor som jag inte hade en aning om vilka de var. Innan jag hittade hem till Sundsvall igen. Inte heller denna gång, lyckades ´jag med det jag ville mest i hela vida världen.

Jag försökte säkert med 5-6 olika behandlingar och olika behandlingshem. Men jag kom alltid hem efter några dagar. De försökte tom skicka mig ner till Skåne, från Sundsvall. För de hoppades att avståndet skulle få mig att stanna. Men efter 2 dygn, stod jag hemma på bron igen. Jag svek mig själv gång på gång. För jag ville inget hellre än att bli frisk. Det var bara det att dessa jäkla impulser blev så himla starka och övertygande´för mig. Så jag fortsatte hela tiden att förstöra för mig själv.

Till slut erbjöds jag att få prova en medicinsk behandling. Lärkarna sa att denna behandling som jag erbjöds, hade haft positiv verkan på att "sakta" ner även impulserna på oss med adhd. Då jag hade prövat alla andra möjligheter som min kommun hade att erbjuda mig. Så var detta det enda alternativ som återstod.

Det hela började med att jag fick göra urin prov i 3 månader och "bevisa" att jag endast brukade opiater. Eftersom om man blandade denna medicinska behandling med andra droger, såsom bensodiazepiner och liknande. Så kunde man dö. Därför fick man bara erbjudas denna behandling om man kunde bevisa med hjälpa av urin prov, att man endast var beroende av Opiater. Efter ca 3 månader av dessa urin prover, så lades man in för avgiftning i 1 vecka på sjukhus. Därefter började Landstinget att sätta in denna medicnska behandling. Behandlingen avsåg en medicin som hette Metadon. Om man ger an vanlig människa Metadon, så blir det en drog. De blir påverkade och beroende, precis som med heroin och övriga Opiater. Ger man Metadon till en Opiat missbrukare, så blir effekten densamma. Men om man gör såsom Landstinget och experterna hade kommit på. Dvs att man ger en Opiat missbrukare nån mg  med Metadon, per dygn och efter några dygn så ökar man väldigt sakt. Så vänjes kroppen med Metadonet och man blir inte påverkad på samma sätt. Därför fick man skrivas in och ligga på sjukhus i över 1 månad och sakta doseras med Metadonet som gradvis ökades var 3e dygn. Varför ge Metadon, tänker Ni då?

En opiat missbrukare som missbrukat Opiater i mer än 3-4 år. Jag är osäker på antalet år. Men en sån människa, tappar möjligheten att tillverka egna  seratonin, dopamin och endorfiner. Men med hjälp av Metadonet, så får hjärnan tillgång till dessa ämnen igen och kan känna lycka och glädje igen. Man blir som en tom robot annars och som en sån robot, är det svårt att hålla sig glad och motiverad att leva ett liv. Många blir så deprimerade att de tar livet av sig. Eller så återgår de till missbruket för där kände de åtminstone något.

Experter kom dock på att med sk läkesubstutuionerad behandling såsom Metadon, så får vi tillgång till dessa ämnen igen och vi får det lättare för att leva ett liv och bygga efter våra drömmar. Dessutom blockerar Metadonet suget efter Opiater. Vilket gör att vi inte vill ha droger. Vi får genom denna medicin, en möjlighet till ett liv.

Experter som är väldigt väl utbildade, läkare politiker mm håller med om detta. Medan många som tror sig vara exprter kallar detta för lagligt knark. Det är inte knark för oss! Tror dessa människor, verkligen att vi skulle få köra bil på denna medicin i så fall? Om vi blev påverkade av den? Så hårda som Transportstyrelsen är med alla diagnoser idag. Man får knappt köra bil om man har adhd, tror de att vi skulle få bo med våra barn och köra bil, jobba med känsliga saker. Om Vi gick runt och var påverkade hela dagarna? Nej nej, så mkt skulle de aldrig blunda för något.

Men visst kan jag förstå att vissa människor ser på denna medicin med dessa ögon ibland. Särskilt när de ser missbrukare som får denna behandling och som köper extra Metadon på den svarta marknaden och dricker eller slår i sig, för att bli påverkade. För då blir man påverkad. So jag sa här ovan, så är nyckeln att ta en kropp som är van massor av opiater per dag. Kanske tom 2-400 mg Opiater per dygn och sen vänja den kroppen med en mindre mängd, ex 120 mg Metadon. Och den mängden Metadon, ges ca 5 mg var 4e dygn. Då ökas dosen så sakta så man märker inte av den och kroppen och hjärnan vänjer sig att leva med den dos man ges. Man blir alltså inte påverkad. Men om en som har metadon inställt av läkare. Även köper sig en flaska med 100 mg Metadonb extra på den svarta marknaden och sen smäller i sig hela. Klart som fan att han blir påverkad. Vi är inte annorlunda än andra människor. För nyckeln är den gradvisa ökningen. Hoppar man över den ocg smäller i sig en större mängd, så blir alla människor påverkade av Metadonet, även vi. Jag tror att när man ser dessa människor som ingår i vår behandling och att de sitter påverkade på stan. Då blir folk förbannade och dömmer ut hela behandlingen. Men det är inte behandlingen som det är fel på. Det är de som beslutar och bestämmer som inte prioterar övriga bitar. På 9 av 10 orter så erbjuds dessa patienter endast medicin och kontroll. Dvs de ges medicinen och man tar urinprov. Men man erbjuds inget stöd, ingen behandling, ingen kontakt som man kan få prata med.

Jag var bara ute i missbruket i ca 4 år totalt. Och jag trillade dit, väldigt sent. Jag vare nog 27 år gammal, när jag föll. När jag sen kom tillbaka och skulle leva igen och återuppbygga mig själv och mitt liv. Så var jag tom. Jag visste inte vem jag var. Jag kände inte igen någon musik som gick på tvn el radion. Inga skådespelare, filmer eller Politiker. Jag visste inte vad jag tyckte om för mat eller färger. Jag hade modet kvar i mig, som fanns när jag började med drogerna. Dvs jag klädde mig ca 10 år bak i tiden. Jag kände mig helt vilsen i klädaffärerna. Innan hade jag varit danslärare och uppträtt väldigt mkt och var ganska duktig på det. Jag hade en rytmen som var medfödd i kroppen. Men efter missbruket, hade jag inget kvar. Jag kunde inte ta ett enda steg till rytmen längre. Allt var borta. Jag är såå orytmisk och klumpig. Jag kan inte träna mig tillbaka heller, för vad jag än gör så hittar jag aldrig tillbaka till rytmen. Jag tror inte att folk kan förstå, hur det är att "vakna" upp i en värld och inte veta något. För allt jag hade läört mig, var borta. Innan var jag väldigt bra på att uttrycka mig. Jag har alltid haft mkt tankar och funderat mkt. Jag var oerhört duktig på att skriva och prata. Men efter missbruket, så är min grammatik helt borta. Om jag kunde uttrycka mig muntligt i 10 000 ord, innan missbruket. Så hade jag kanske 1000 ord kvar i mitt förråd när jag kom ut från missbruket. Och många av oss, har inte så stort umgänge så vår vokabulär tränas inte upp så lätt igen. Och detta kan jag bli mkt frustrerad på. Att tankar , kunskap och värderingar växer och upptäcks hela tiden. Men jag har inte det vokabulära för att kunna uttrycka allt som jag vill säga. Så jag uttrycker mig med mkt enkla ord och gester. Vilket gör att en del dömer ut en, för att man inte kan alla klatschiga ord och fraser. Vilket gör att vi börjar känna oss mer och mer utanför, oavsett hur mkt vi försöker. Det är svårt att återfå gamla vänner och bekanta. Många har svårt att lita på en igen, andra har fullt upp med sina egna liv och dessutom så har ens självkänsla sjunkit så lågt. Så man vågar inte ta kontakt och lämna ut sig till att söka nya kontakter i livet. Därför blir vi ofta väldigt ensamma när vi väl tagit steget ifrån drogerna. Detta brukar kunna bli lite bättre efter 4-5 år, men dock endast en aning bättre. Och det är inte många som orkar igenom dessa första 4-5 åren i ensamhet. En ensamhet då man ältar en massa som man har gjort och förstört för sig själv och andra. Så många går ut till "gruppen" igen, bara för att få ha nån att prata med. För att slippa ensamheten, men det leder 9 av 10 ggr til att man tar ett återfall. Det är aldrig bra att återgå till sina gamla vänner från missbruket, oavsett hur frisk och stabil som man känner sig.   Jag tycker inte heller att en fd missbrukare, ska umgås med fd missbrukare privat. Risken finns alltid att man hamnar i en ned period i sitt liv, och man riskerar då att lockas ned utav varandra.

Samtidigt har jag märkt att om man bara omger sig med vanliga "svenssons" dvs icke fd missbrukare. Så börjar man dömma sig själv. För man börjar se på världen som de gör och priotera livet som de gör. De vill ha ex hus, resor med barnen, bil, företag osv. Medan många av oss som kommer från ett tungt missbruk, har mkt att återuppbygga.  Vi kanske inte får ta lån, köpa bil eller har skulder att betala så vi inte kan köpa nytt och fint åt oss själva och våra barn. _Vi kämpar minst lika hårt som alla andra för att få komma upp på 0 igen, men det kan ta oss, som står helt själva ca 10-15 år. Och samtidigt som man hela tiden lever och ser vad andra har och vad vi hade kunnat haft. Så märker och känner man av utanförskapen, så mkt mer om man omger sig med sk "friska" vanliga människor som inte har något förflutet inom missbruket. Vilket gör att man med tiden börjar känna sig sämre, mindre och utanför. Detta leder sen till att vår självkänsla och självförtroende sjunker, och ångesten ökar. Vilet som i sin tur kan öka risken för återfall. Medan om man Omger sig med nån enstaka, som kommer från samma bakgrund som en själv. Så känner man sig inte lika utanför och ensam. Så det går inte att säga vad man bör göra, varje individ måste bestämma och känna själv vad som är bäst för denna.

Jag kan berätta en till sak. De första 5-6 åren efter missbruket, bodde jag på en annan ort. En rot där jag kände folk och några visste väl vem jag var men inte så många, Där stod jag ensam men strark. Dömde någon mig, så blev jag bara arg och det sporrade mig.  När jag sen flyttade hem till min barndomsort. Där ALLA visste vem jag var och vad jag hade gjort. Och där jag brydde mig om, vad folk tyckte om mig. Eftersom jag hade en historia med dem, de hade känt mig sen jag var barn. Efter att ha bott på denna ort i några månader, så började min stolthet sjunka. Den stolthet jag kände över den styrka jag bar och den kamp jag hade vunnit, gick över mer o mer till skam. Ju mer jag såg deras blickar, viskningar och kommentarer. Så började jag att spegla mig själv i deras ögon och det dröjjde inte länge förrän jag kände mig som en usel knarkare. Allt jag hade byggt upp, att jag var en bra mamma, fått körkortet, försökte bli skuldfri, fått tillbaka några vänner och fått ett bra liv med mina barn. Glädjen och stoltheten över detta minskade och istället började jag klandra mig själv, för att jag inte hade det som andra hade i min ålder. Ett fint hus, en bil, åkte på resor med sina barn, fina klääder och nya vackra naglar. Och ju mer jag såg att de hade och inte jag, desto sämre kände jag mig själv.  Så frågan är om det verkligen är så bra, att bo på en ort med gamla rötter om man har min historia. För jag var en sån som alltid stått på mig och aldrig låtit någon säga till mig vem jag var. Men som sagt, tog det inte lång tid innan jag kände mig lika liten som en mus i andras ögon. Varje avslag, eller varje gång som en vän avbokade, varje gång en fam medlem sa nej, eller varje vecka/månad som gick utan främmande. Blev i mitt huvud pga att jag var en fd knarkare och inte bra nog. Vad orsaken i verkligheten var, spelade ingen roll. För i mitt huvud var det så det var. Vilket medförde att jag blev tystare och tystare. Vågade inte yttra mig på samma sätträdd för att sticka ut. Förr var det vad jag ville. Jag ville vara annorlunda och tillhöra en minoritet. Jag ville stå upp för det jag trodde på oavsett vad jag fick för skit tillbaka. Och iom att jag svek allt som jag en gång varit och haft som min främsta egenskap och det som jag varit oerhört stolt och stark för. Fick mig att känna mig ännu mer tom och ensam.

Och för att återgå till behandlingsformen med substitionerad medicin behandling med bla metadon. Så säger väl det sig själv. Vi kan inte ge en medicin och tro att människor som går igenom allt som jag ovan berättat plus mkt mer. Ska klara resten själv. Det behövs mer stöd i hemmer, i samhället och i livet. Hjälp oss att hitta igen den vi är, hjälp oss att ta reda på vad vi tycker om, inte tycker om och vad vi vill.