Idag har det varit en jävligt bra dag faktiskt. Oftast brukar dagarna bli lite ensam, då jag oftast tillbringar dem med min son, som bara är 1 år. Visst njuter jag av tiden jag har med honom, självklart. Men visst skulle det vara roligt om man hade någon vuxen att dela sin tid med.

Men jag har varit singel så länge nu, så jag minns inte hur man gör för att träffa någon. Även om jag skulle ta mig för att gå ut på krogen, nån kväll så skulle jag inte veta hur jag skulle bete mig. Sen har jag ju även den där satans ångesten, som jagar mig. Svårt att släppa in någon igen. 

Min sons far då? tänker Ni. Ja min sons far och jag, var bästa vänner från 16 års åldern. Han var kär i mig redan då, men jag kunde bara se honom som min vän. När vi sedan växte upp, så förlorade vi båda kontakten med varandra. Men för ca 3 år sedan, fick jag ett mail ifrån honom. Han skrev och berättade att han hade flyttat till Dalarna och att han hade sett mig på FB och att även jag hade flyttat till Dalarna. Så vi bestämde oss för att återuppta kontakten. Det ena ledde till det andra och efter ett par månader var jag gravid. Men tyvärr funkade vi inte som annat än vänner. Så fort det blev andra känslor med i bilden, så blev han oerhört aggressiv, osäker och Dominant. För att inte tala om hans svartsjuka. Den var oerhört krävande och allt stegrade med sådan fart. Så jag hade inte många andra val, än att avbryta relationen, efter bara ett par månader. När jag senare födde min son, så valde han att inte finnas med i bilden. Han är den enda man, som jag har vågat närma mig, efter den våldtäkt som jag blev utsatt för i 2008.

Våldtäkten ja, ja den har satt sina spår. Jag var hemma hos en äldre, manlig vän och hälsade på. Jag hade känt honom i många år. Jag minns att jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk. Så jag frågade honom efter ett par huvudvärks tabletter och sen skulle jag lägga mig en timme på soffan i hans vardagsrum. Jag tänkte att jag skulle ligga och vila där, medan alvedonen skulle fungera. Jag somnade till och när jag vaknade till, så ligger han ovanpå mig. Han hade slitit av mig alla kläder, och låg ovanpå mig och slickade på mina bröst. Jag minns hur det skrek i huvudet på mig.. HAN VÅLDTAR MIG! Sen slocknade jag. Jag försvann in i mörkret. Det var som att släcka en lampa, så snabbt försvann jag.

Nästa gång som jag vaknade så var rummet alldeles svart. Tvn var avstängd och jag såg mannen sitta i fåtöljen som stod näst intill soffan, som jag låg på. Med ryggen vänd åt mitt håll. Jag såg mina kläder ligga på golvet och frågade honom om mitt minne stämde. Hade han hållit på med mig, medan jag hade legat där? Frågade jag honom. Han svarade att det hade han. Jag började grina och försökte ta mig upp från soffan för att få på mig kläderna. Medan jag grät och mumlade, hur i helvete kunde du göra något sådant mot mig!! Mumlade, sluddrade och skrek jag samtidigt. Jag hörde att han svarade mig, du hade ju ögonen öppna, så jag trodde jag fick, svarade han mig.

Jag vinglade fram mot ytterdörren, tog mig till sjukhuset och  väl framme, slockande jag igen. Jag vaknade efter tre dygn och fick veta av Polisen, vad 2 av vittnena hade berättat för dem.

Det visade sig att jag hade legat på mannens soffa, under 5 dygn. Det hade varit flera stycken som hade sett mig, ligga naken på hans soffa. När de hade frågat varför jag hade legat naken på soffan, så hade han skyndat sig fram och dragit en filt över mitt huvud. Vittnena berättade att jag hade lagt och stirrat, rakt ut i tomma intet. Jag hade inte varit kontaktbar. Läkarna tror i efterhand att min hjärna hade slagit ifrån, i ett försök att skydda mig själv. Det var en för svår chock, när jag insåg att jag höll på att bli våldtagen. Så för att skydda sig själv hade min hjärna stängt av mitt medvetande. Jag hade legat och stirrat, rakt ut som ett tomt skal. Då förstod jag att det var det, som mannen hade menat när han svarade mig. Att jag hade ju haft ögonen öppna.

Efter några dygn, hade mannen blivit mer och mer nervös. Han hade blivit rädd att jag aldrig skulle vakna till liv. Så han hade satt sprutor i min nacke, fyllda med sömnmedel, för att söva ner mig. Jag hade sovit i ett par dygn och det var troligen därför som jag vaknade ur det där koma liknande tillståndet. Men eftersom jag hade haft så mkt sömnmedel i kroppen, så hade jag ramlat ihop igen, efter jag hade lyckats tagit mig till sjukhuset. Min nacke var full med sprutmärken, blåningar och svullnader. Han hade sprutat lösningen utanför, så jag hade fått en infektion bak i nacken, under huden. Det såg hemskt ut. Så här i efterhand är jag glad att han inte gav mig en överdos. För det hade inte varit någon som hade trott annat än att jag hade gjort det mot mig själv isf. Ingen hade misstänkt något annat.

iom att jag hade lämnat mannens lägenhet, så stack han. Han blev rädd för att torska för våldtäkten och frihetsberövningen. Så han höll sig gömd i vår stad, i ca 6 månader. Under tiden höll han på att spara ihop pengar för att kunna fly till Thailand. Efter 6 månader flydde han och höll sig gömd i Thailand i ca 5 år, innan han kom hem igen. Han hade inget val, han var tvungen att komma hem för att förnya sitt pass. Direkt när han kom till Sverige, så knep polisen honom. Men eftersom han hade haft mig i sitt hem i så många dygn och tvättat mig, så noggrant plus all tid som hade förflutit. Så fanns det inga spår kvar på våldtäkten och jag kunde inte bevisa att han hade satt sprutorna på mig, så han gick fri. Men jag tycker att det var oerhört fel av snutarna. Jag gissar att de inte brydde sig iom att jag var en fd missbrukare, själv. Man har inte så mkt priotering då. För i mina ögon så borde de ha tagit, själva flykten till Thailand som ett erkännande. Plus att vittnena hade berättat att de hade sett mig ligga så där, i flera dygn. Jag hade inte varit vaken en enda gång och han hade gett dem alla möjliga olika förklaringar. -han hade sagt att jag hade tagit både det ena och det andra, till dem. Och att jag därför låg väck. Men det enda polisen hittade i mitt blod var en jävla massa sömntabletter. Så vad låg jag och stirrade på då? Varför slog min hjärna av?

hur som helst så är detta något som jag försöker leva med. Men jag har hjaft det svårt för att kunna slappna av och lära känna en ny man. Jag har dragoit mig undan, fått ångest och svårt att släppa någon inpå mig. Jag försöker verkligen jobba med detta. För jag vill inte leva ensam i hela mitt liv. Jag hoppas på att jag en dag, kan träffa en man som kan få mig att känna mig trygg. Någon som vill mysa, ta hand om mig och månar om mig. Så jag kan göra detsamma för honom. Jag är iof bisexuell, men jag har bara träffat en kvinna som jag blev kär i och vart tillsammans med. Annars har jag hållt mig till män. Det har varit enklare så. Men visst, skulle jag träffa en kvinna som fick mitt hjärta att slå dubbel slag och jag kände glädjen och hoppet spira inom mig. Så skulle jag självklart ge hon en chans.

Jag får ta en dag i taget och börja med att ge mig ut bland folk igen. Annars kommer jag definitivt bli ensam resten av mitt liv. Om jag inte vågar mig ut igen. Men här i Sundsvall, så är det oftast krogen som man går ut på. Krogen ja, ja det är ju inget vidare ställe att hitta något seriöst på. Men det kanske går, om man inte dricker sig plakat full.

Kram på Er alla, jag ska skriva mer i morron. Just nu är jag så trött i huvudet så det blev bara det här. kände att jag ville skriva lite om det och jag kommer även försöka berätta lite mer om vem jag är och vart jag kommer ifrån. Men det får bli lite längre fram.

 

Louise

1 april 2014 17:46

JÄVLA GUBBJÄVEL!! Förlåt men jag blir bara så jävla arg på sånna skitstövlar! Hur faan kan man göra något sådant!? Jag önskar dig lycka i framtiden ❤❤❤❤❤❤

Santh

1 april 2014 21:22

Hej Louise, ja jag håller med dig helt och fullt. Folk fattar inte vilket lidande som de orsakar andra. Det är inte något som går över, efter ett par tårar. Det är sår som hela tiden rivs upp, av känslor, minnen och händelser. Bara för att man tagit sig igenom något, så är det inte för den sakens skull över. Man lär sig bara att leva med det, tills att smärtan triggas igen. Den får kraft ifrån andra smärtsamma händelser som sker under livets gång. Då måste man börja om igen, med att sörja, jobba och förlika sig med allt än en gång.
Tack för dina ord och för att du kikade in på min blogg. Jag är lite ny på detta och anar att jag skriver lite väl långa inlägg, hihi. Men jag antar att jag har mkt som vill ut:-) Sköt om dig och det som är viktigt för dig.

 

Annie

26 maj 2014 17:46

Vilket svin och monster!!
Hur kan man bara göra nåt sånt mot en annan människa ..

Önskar dig lycka och värme i framtiden!

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.   Min sorg började när min goa kära vän sökt...

Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det ...

Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om de...

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.   Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem...

Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara v...