Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.

Min sorg började när min goa kära vän sökte hjälp ifrån det Laro program som hon tillhörde.

Detta var en mkt ödmjuk enkel och vacker tjej. Hon växte upp med en jätte fin familj och hon gick Teater gymnasiet. Jag minns hur hon brukade sitta på gräsmattan på skolan, tillsammans med alla de andra Teater eleverna och gjorde olika imitationer och gester. Hon var alltid mjuk och snäll och visste vem hon var. Vi tappade kontakten med varandra efter gymnasite. Nästa gång vi träffade var ca 10 år senare i missbruket. Jag hade fullit och när jag kom till en kvart på stan, så satt hon där. Djupt nergången och det visade sig att hon hade fastnat i missbruket redan som tonåring.

Hon var väldigt destruktiv i sitt missbruk, men hon fick komma till Laro programmet och hon kämpade hårt för att klara det. Men tyvärr hade hon även ett Benzo missbruk, vilket Metadon inte hjälper emot. Hon gick därför till sin läkare och berättade att medicinen (Metadonet) inte var nog, hon kunde inte hålla sig ifrån Benzodizepinerna. Hon grät och bad på sina bara knän om att få hjälp att bryta detta sidomissbruk. Läkarna lovade henne en ny behandling vi sidan utav sitt Metadon behandling, skulle hon få påbörja detta nya kommande program emot Benso missbruk, som låkaren pratade så gott om. Detta program skulle börja inom 3 månader och hon skulle få en plats direkt vid detta nya program starten. Min vännina väntade hoppfullt, man såg glädjen runt henne igen. Men månaderna gick och hon fick ingen hjälp. Hon hade hållit sig ifrån dessa Benzo men nu började det bli svårt för henne. Så hon beställde en ny tid med läkaren och gick och frågade denne, när hon skulle få påbörja denna nya behandling för sitt benso begär

LÄkaren förklarade att det skulle ta lite längre tid, men om ca 2 månader skulle hon äntligen få hjälp. Dessa 2 månader gick och hon träffade läkaren igen och frågade när hon skulle f¨hjälpen som hon behövde. Läkaren berättade då att det inte skulle bli ngt nytt program som hjälpte benzo beroende. Så tyvärr fick min vännina klara sig själv. Min väninna grät och blev helt förstörd. Efter ca 1-2 veckor åkte hon dit på ett återfall. Läkaren kallade in henne på kontoret och skrev ut min vännina ifrån Metadon programmet. Min vännina grät och den lilla gnista som fanns i henne, blev alldeles mörk.

Hon började drifta och missbruka igen. Hon fick bo hos vår gemensamma bekant, dvs hennes ex kille sen 10 år tillbaka och som oxå tillhörde Mteadon programmet. Efter ca 1 månad från att hon blivit utkastad ur programmet, så var hon hemma hos sitt ex. Han låg och sov i fåtäljen framför tvn. När han vaknade såg han att hon hade kurat ihop sig i sängen, med sitt ansikte vänt emot väggen. Han klev upp och tänkte att hon skulle få sova, eftersom hon inte hade mått så bra. Så han klev upp och började städa. Efter att han hade plockat undan lite, så öppnar han skåpet och ser att flera av hans Metadon flaskor var tomma. Han skyndade sig fram till min väninna på sängen, och vände henne om.

Hans värsta fasa hade inträffat, han fick inte åt sig luften och paniken spred sig. Han skyndade sig och ringde Ambulansen som kom dit på bara 10 minuter. Han satt med inne i rummet, eftersom de bara bodde i en etta. Personalen hade inte haft tid att ta hand om honom så han stod bredvid och såg allt som de gjorde med hans älskade fd flickvän sen 10 år tillbaka. Han såg henne ligga där alldeles blå och vit i ansiktet. Han såg på medan Ambulans männen skar upp hennes hals för att sätta in ett rör så att hon skulle få åt sig luft. De höll på med henne i 17 min innan hon förklarades död.

Min väninna hade tagit sitt liv. Deyt var uppenbart för oss alla, att hon inte skulle klara sig länge till. Varför var inte det uppenbart för läakrna? hur kunde de skriva ut henne från programmet i detta skick? Min vännina brukade alltid ta allt med Sprutor, men denna gång hade hon hällt i sig allt via munnen och ställt undan allt så inget skulle märkas. Hon hade vänt sig mot väggen, för att  skydda vännen som sov i fåtöljen. Så att denne inte skulle mötas utav hennes livlösa uttryck, när han vaknade.

Hon orkade inte mer, hon gav upp. Jag önskar att jag hade gjort något mer för henne. Jag önskar så att hon fanns med oss idag. 

Den manliga vännen, som var min bästa vän genom tiderna. Han som hade sovit i fåtöljen. Han ingick som sagt i Metadon programmet. Han hade skött sig i flera år, hade lgh och jobb. Det var ett sånt jobb som man får av kommun och arbetsförmedlingen när man varit frisk i minst 1 eller två år. Och om man tar ett enda återfall, ett enda positivt prov. Så tappar man jobbet direkt.

Han levde ett stabilt liv. Men efter han hade varit med om detta traumatiska, rasade han. Ingen hjälpte honom, han fick inget samtalsstöd, ingen hjälp inget överhuvudtaget. Efter ett par månader fick han ett prositivt urinprov och han förlorade jobbet genast. Och eftersom jobbet var det enda som hade hållit honom i någorlunda skick. Eftersom han var iom jobbet tvungen att tänka på vad han gjorde om dagarna. Man kan nog säga att jobbet var det som höll honom vid liv. Men efter ett positivt prov, förlorade han detta och allt gick utförs. Efter ytterliggare 6 månader, kände jag knappt igen min vän. Han tog metadonen med sprutor och han tog allt han kom över. Folk har berättat att iblanddrog han ut sitt egna blod och det var gele aktigt. Det flöt inte ens, pga allt han injicerade i sina ådror. Efter ca 8 månader från väninnans/Ex flickvännens död. Hamnade han på sjukhuset. Han var fortfarande inskriven på Laroprogrammet. D vågade inte skirva ut honom ifall han skulle göra samma sak som sin fd flickvän och ta sitt egna liv. Men vid detta besök, var det Ambulansen som kom in med honom. Personalen tog prover på honom och sen vände de sig mot min vän och sa till honom att med dessa provsvar, så borde han inte varit vid liv. Han borde varit borta för länge sen.

Min vän blev därefter utskriven och åkte hem igen. Ingen åtgärd togs och ingen utredning startades utav hans hälsotillstånd. 

Ca 1,5 mån senare, hittade de honom död i sin egna säng. Han hade haft en kamrat hemma hos sig vid döds tillfället, som berättade att han hade vaknat på morgonen av att vår gemensamma vän inte hade fått åt sig luften. Sen hade han dött. Undersökningarna visade att han hade LungÖdem samt flertalet med Proppar i lungorna och att det var det som tog hans liv. Han dog ca  9 månader efter att hans fd flickvän hade tagit sitt liv.  Hjärtat hade fått jobbat så hårt för att orka pumpa detta tjocka tunga blod genom hans kropp.

Ännu en gång tog sjukpersonalen livet av en vän. De nonchalerade hans hälsotillstånd och lät han åka hem. Den nedgång som man såg på denna välutbildade, fina, ödmjuka och generösa man på dessa 9 månader, var så fruktansvärd. Och 7 dar i veckan besökte han sjukhuet inför sitt Metadon intag. Så trots provsvaren, samt att personalen träffade och pratade med honom dagligen, de såg hans förfall, de visste hans mående efter detta med flickvännen, ändå så gjordes inget.

Inga andra enheter eller kommunala avdelningar gjorde ngt heller, eftersom de ansåg att Laro behandlingens personal hade koll på honom. De förlitar sig på att den ena gör det andra, när det egentligen är som så, att ingen gör nåpt och flera inskrivna dör.

Jag saknar dessa vänner såå mkt. Detta är två dödsfall som man hade kunnat undvika. Dessa två var starten på en fruktansvärt mörk Era. Sedan min vän här ovan slöt sina ögon, har ytterliggare 11 vänner dött sedan Mars 2013. Och i en så pass liten stad som vår, är dessa siffror fruktansvärt höga. Vad beror det på? Att vi hör fått de högsta procenten på död bland missbrukarna, de sista åren? Vi ligger högre än Stockholm och Göteborg.

Flertalet av dessa dödfall, har tillhört Laro programmet.

Och min egna slutsats är att iom att man tillhör Laro programmet. Så slappnar alla övriga avdelningar inom sjukvård och kommun av och hänvisar till att de har det stöd och hjälp som de behöver, iom att de är inskriva i Laro programmet. Och att kommun och övriga avdelningar inom sjukvården, då inte behöver beblanda sig på samma vis. Allt överlåts åt Laro behandlingen. Men de är psyk avdelningen och de delar endast ut en medicin och gör urion prover. Inskrivna i Larobehandlingen och som han övriga diagnoser såsom Diabetes osv. De får många ggr sköta dessa diagnoser genom Larobehandlingen. De övriga läkarna som ex Diabetesläkare osv överlåter allt ansvar för hälsa och medicinering, prover och ha koll på sjukdomsförlopp osv, överlåts på Laro behandlinge Personal. Som ofta är helt underbemmanade och glömmer 50 % av det som vi måste göra. Söker en Laro patient hjälp för sitt mående, så hänvisas man till sin Laro behandling. Söker man hjälp från kommunen och stöd, så hänvisas man till Laro behandling. En Laro behandilng utan resurser och utbildning inom dessa områden. Varför ska Laro pat utelämtas helt åt dessa. Även Laro Personalen anser att detta är fel, de hinner inte ha koll på allt och mkt slinker mellan fingrarna. De har endast resurser beviljade för medicin utdelning samt provtagning.

Jag tror att detta är en av de orsaker till att dödsfallen är så höga i Västernorrland.

Även att kommunen inte gör något förrän det gått utför för en patient. Då kliver dessa in och skickar dem till en drogbehandling som finns i Ljustadalen. Men det enda som händer när man som Laro pat hamnar på denna drogbehandling är att man känner att man har gått tio år bak i tiden och är på samma pkats som innan.

När man skrivs in på en *LARO enhet är alla så lyckliga. De tror att de nått sitt mål och kommer bli frisk och leva sunda lyckliga liv. De är fulla av hopp och drömmar. Men när de levt i programmet ett tag så avtar drogens effekter och drogbeteendet. Vilket gör oss väldigt sårbara och allt går rakt in i oss. Innan var drogen vårt enda försvar, inget kunde penetrera denna. Nu utan denna, så känner vi oss som försvarslösa ankungar i ett skott sikte och det värsta är att det verkar vara laglig jakt på oss. Man får spotta, och behandla oss som skit, för att vi levt det liv vi levt och gjort de val vi gjort. Men de valen gjordes inte utav oss, de gjorde av oss men vi var styrda av drogerna och försvaren. Drogens Överlevnadsinstinkt är vad som tar över och det är denna som styr oss, tills den dagen vi blir drogfria. Förutom skammen o skulden vi känner över vad vi gjortnmot oss själva, våra liv och våra anhöriga och de vi älskar. Så vet flera av oss, inte hur man lever i ett friskt samhälle, hur lagar man mat? hur pratar man med vanligt folk och vad pratar man om? Vad är laglig humor och vad är inte det? Hur sköter man papper, ekonomi och myndighetskontakter.?Allt bara snurrar och flera av oss jobbar för fullt för att vi vill att vår utsida ska se så Svensson aktig ut som möjligt, så att vi ska bli sedda och behandlade som en vanlig människa igen. Så att gamla vänner såsom nya, ska vilja vara med oss och se oss som de såg oss innan.

När jag blev frisk dvs kom in i programmet, så trodde jag att jag var i mål, jag började ta kontakt med gamla barndomskamrater igen och frågade om vi skulle hitta på något tillsammans. De flesta svarade lite artigt att de hade fullt upp men att de var glada över att jag ringde och andra la på luren. Jag var inte medveten om att de såg på mig som de gjorde, jag var naiv. Jag hade innan ärligt trott, att deras domar handlade om att jag var i ett aktivt missbruk och att när jag tog mig ur det, så skulle de se på mig igen och respektera mig. Men jag insåg ganska snabbt att jag varit naiv, det handlade inte bara om drogerna. Det handlade om att bli socialt accepterad steg för steg, och sådant tar många många år. Så de första 2-4 åren satt jag helt ensam, ett tag orkade jag inte med min ensamhet och att sitta ensam med mina adhd tankar om vad jag förstört och skadat, vilket ledde mig tillbaka till gamla vänner som oxå var på sin egna väg ifrån sina missbruk. Men jag insåg snabbt att det inte var en bra ide. Att umgås med dem som är på samma väg som jag och som har haft ett missbruk, kan ofta leda till återfall. För när den ena faller, så påverkas gärna de övriga i bekantskapen och en efter en faller man. När jag insåg detta så bröt jag upp och återgick in i min ensamhet. Efter nått år valde jag tom att flytta ifrån min hemstad, till en ny. För jag hoppades på att jag skulle bli sedd som en vanlig människa, eftersom där i den nya staden var det ingen som kände mig.

Mycket riktigt, jag blev starkare av att få respekten av folk´. att ha folk som hejjade och var intresserade utav vem jag var och vart jag kom ifrån, gjorde att jag sakta började känna mig som en hel individ igen. Jag började tom att återfå respekten för mig själv igen. Jag insåg varför jag känt mig så liten, värdelös och ensam på hemmaplan i flera år och nu på en 1/3 av tiden, hade jag blivit nästan en hel människa som visste vad jag tyckte om, stod för det och våghade chansa på mode, inredning osv. Jag var inte lika rädd att säga fel och göra fel saker o att bli dömd för att vara en simpel missbrukare och hopplöst fall.  Jag insåg att jag hade speglat mig i mina hemkvarters syn på mig och jag hade saktat tagit över deras syn och domar på mig som mina egna. vilket ledde till att min självkänsla och självförtroende och värde var i botten men nu var den äntligen på väg upp.

Efter nått år på den nya orten blev jag pga familjeförhållanden tvungen att flytta hem igen till min familjs stad. Från början gick allt bra, jag var stark och lycklig, jag visste vem jag var och vad jag ville. Tyvärr blev det ofta bråk i familjen eftersom jag var så olik dem. Jag sa vad jag tyckte och när jag ville säga det. Vilket inte var accepterat i min familj. Så jag började bli mer och mer ett obekvämt ämne i min familj, vilket sakta började tära på mig. Efter ett år var jag på samma plats som jag hade varit innan. Jag hade ångest, mardrömmar och bad om ursäkt för allt. Jag bor fortfarande kvar i min hemby, visst har det även varit positivt. Tack vare att jag har flyttat hem så har många fått upp ögonen för att jag faktiskt lever ett 100% friskt liv. Men jag känner att jag borde för mina barns skull, flytta härifrån, även för min egna skull. Jag har fått jobb och lever helt självförsörjande. Jag har även körkort och bil idag.

Jag vet att jag är där jag är idag tack vare min egna överlevnadsinstinkt och min familj. Jag vet tyvärr många som inte klarar av den ensamhet som jag genomled och som söker upp gamla kvarter och vänner bara för att få slippa vara ensam en stund. Men tyvärr så leder det ena ofta till det andra och när man väl har försökt bli frisk och sen faller tillbaka. Så är det ofta som så att det misslyckandet, gör att man kör ännu hårdnare med drogerna. För att man vill glömma smärtan och ångesten över att man gav upp, svek sig själv och de man älskar. Vilket ofts leder till döden. Därför är det så himla viktigt att när man kommer till ett LARO program så måste det finnas stöd och hjälp, innan man faller. För det är då man har hopp, vilja och drömmar om framtiden. Och de ska man använda sig utav för att hjälpa dessa människor att klara av att bygga sig en idintitet och ett liv i samhället. De behöver stöd i att vänja sig ha kul som en frisk individ, att gå och handla och sjköta ekonomi, sköta myndighetskontakter osv. Många behöver struktur och rutiner och särskilt för stunder som känns extra tunga. Vem ringer jag om jag mår så illa och är på väg att ta ett återfall? Vart går jag om jag behöver prata med någon?Ska man helt plötsligt bli mamma/pappa igen åt sina barn som man inte träffat eller levt med på 10 år, hur gör jag det? Hur är jag en bra förälder? Hur pratar jag med mina barn?

Som det är nu, så får dessa som ingår i LARO programmet i Västernorrland ingen hjälp o stöd förrän de fallit. Och då kastas de in i ett drogbehandlingsprogramm i Ljustadalen men aktiva missbrukare. Vilket orsakar att kontakterna förnyas med gamla langare och vänner och desssutom så känner de flesta att de är tillbaka där de började och då kan vägen tillbaka upp på kullen, många ggr kännas för mäktigt och man stannar kvar där man blivit placerad. dvs i återfallen och drogernas våld.

Hjälp dessa människor INNAN de faller!!

Hej jag vill gärna hjälpa andra människor. Är det så att Ni känner någon som har ett missbruk, är på väg in i ett missbruk eller kommer ifrån ett missbruk. Eller om det är någon som mår dåligt och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem? Eller handlar det kanske om Er själva? hur ni ska agera, känna och hantera någon som befinner sig i mörkret?  Skriv då gärna till mig. Jag vill hemskt gärna hjälpa om jag kan. Vi kanske kan skriva och hjälpas åt med tankar råd och tips.

Jag känner att det som jag har kommit i underfund med, under dessa år. Det vill jag hjälpa andra att komma till insikt med.

Kram på Er, och hoppas att vi ses snart igen

Hej jag har suttit och funderat. Jag mår jätte bra över det liv jag har byggt för mig och mina barn. Men ensamheten är svår. Jag har aldrig innan haft problem med att skaffa och behålla vänner. Men idag har jag jätte svårt för det. Jag vet inte om det är de "sociala reglerna" som jag missar. Jag öppnar mig för fort och berättar för mkt om mig själv. Förr kunde jag såna där saker. Det är lite svårt att förklara. Men alla vet att med skola så får man det lättare för att uttrycka sig. Och med fler erfarenheter och med mer umgänge, desto lättare får man att uttrycka sig och att utvecklas. För det är precis vad vi gör, när vi umgås med andra människor. Vi lär och vi utvecklas av varandra. Har man då levt i ett tungt missbruk och varit avstängd i några år, så är det som att man har blivit blank. Jag vet inte om det även kan bero på den våldtäkt som jag blev utsatt för 2008. Att delar av min hjärna är blockerad, är ett faktum. Om det är därför jag har svårt för att sätta ord på saker och ting, det vet jag inte. Jag vet bara att för det som jag behövde 4 ord, för att uttrycka innan. Det kan jag behöva 8-9 ord idag, för att kunna uttrycka. Jag hoppas att detta ska bli bättre med tiden och att jag ska växa med mitt umgänge. Men problemet är, att jag inte har något umgänge. Jag har inga vänner och jag vet inte vart jag ska lära känna några heller. Jag är hemma 100 % med mina barn och jag har varit sjukskriven pga våldtäkten och det trauma som detta orsakade mig. Jag har dock sökt jobb nu, för jag vill så gärna komma ut bland folk igen. Och jag hoppas att jag får ett jobb. För jag vill börja betala alla skulder som mitt barns far, lurade mig på. Så jag kan få börja om igen. Min dröm är att få bort dessa skulder på 200 000 kr och få arbeta med ungdomar och hjälpa dem. Jag vill göra nytta för någon, göra en skillnad. Jag vill inte att en enda ungdom ska behöva må så som jag gjorde under min ungdom.

Under mina Tonår, både skar jag mig och hade kraftiga vredesutbrott. Detta pga att jag inte kunde hantera smärtan som jag bar inom mig. Jag kände mig så ensam, bortvald och övergiven. Trots att jag hade en stor familj och massor av släkt runt mig. Ensamheten gjorde att mina rop på hjälp, ekade inom mig. Och för varje Eko, så skar det djupare och djupare inom mig. Därför blev jag mer och mer destruktiv. För jag ville inte stå stilla, för då kände jag så mkt mer. Jag ville inte heller öppna upp för någon, för då kunde de även komma åt mig. Att hoppas på någon, var som att ge dem en dolk och hålla tummarna för att dolken sen inte skulle träffa mig i hjärtat. Efter att man fått tillbaka Dolken ett par gånger, rakt in i hjärtat. Så slutar man att ge bort den. Om man agerar aggressivt och hopplöst så får deras bittra och hopplösa ageranden och bemötanden en orsak. Istället för det motsatta. Man är snäll, söt och go och ändå möts man av en omgivning av vuxna som är bittra, besvikna, arga och elaka mot en. Då känns det fruktansvärt ont, om man har gett dem kärlek innan. Har man däremot mött dem med samma kalla hand som de har gett tillbaka. Så gör det inte lika ont, för då behöver det inte bero på att det är fel på en själv, att de agerar mot en på detta vis. Då kan det bero på att jag själv agerade destruktivt och aggressivt gentemot dem.  Därför var mitt beteende väldigt illa på den tiden. Jag var absolut inte medveten om detta på den tiden. Jag var nog intye medveten om mkt. Det var för rörigt och jag brydde mig bara om nuet. Tills den dagen som jag insåg att den enda som kunde förändra på mitt liv, det var jag själv. Och eftersom jag var för ung för att egentligen kunna göra så mkt. Så gick jag till skolan och bad dem om hjälp. Hjälpa att få hjälpa mig själv. Jag ska berätta mer om det i mitt nästa inlägg. Hur jag hjälpte mig själv som tonåring och hur andra kan göra, för att hjälpa sig själv eller den som de älskar.

För ca 8 år sedan, slutade jag med ett tungt missbruk. Jag lever med mina 3 barn, vi har ett bra stabilt hem, jag har fått igen körkortet, och jag kan även få en möjlighet till en fast tjänst, inom vård och omsorg. Dock är det isåfall endast ett jobb som jag tänker nöjja mig med för stunden.  Jag måste trots allt försörja mina barn och betala igen de skulder som mitt barns far, lurade mig på. Men under tiden som jag jobbar, tänker jag satsa på min dröm. Att få jobba med ungdomar, som gått vilse. Eller vuxna som hamnat i missbruk. Men helst av allt lutar jag mot ungdomarna. Jag minns själv hur det var, att vara ensam och utan Identitet. Det var absolut inte lätt, men jag klarade det. Drogerna var inte något som jag fastnade i förrän 10 år senare. Jag var 27 år när jag hamnade i den skiten. Hade jag följt upp med det som jag hittade som tonåring. Så hade jag kanske inte sjunkit så djupt ner senare. I mitt nästa Blogg inlägg ska jag berätta vad det var som hjälpte mig då och vad jag borde ha fortsatt med. Vad jag tror kan hjälpa många ungdomar som idag har det jobbigt. För många tror att om man är ensam, så finns det ingen hjälp att tillgå. Men det är fel, för allt som behövs är en själv. Den som kan hjälpa oss bäst, är oss själva. Men det gäller att vi får insikt i vad vi behöver. Kan vi inte ordna detta för oss själva, så kan vi alltid be om hjälp. Se mer i nästa inlägg.

Om man jämför med vart jag var för 8 år sedan, så har jag kommit långt.  Jag har dock lång väg kvar, innan jag når mitt slut mål.

Mitt 1a steg mot målet, var att bli frisk från drogerna, och det är jag sedan 8 år tillbaka. Inga återfall och inga snedsteg.  Jag lever 100 % som mamma åt mina barn. Jag tar inga genvägar och följer lagar och regler. Jag har tyvärr för lite av det egna umgänget. Förr, dvs innan missbruket så hade jag ca 7-8 nära vänner, som jag umgicks med för jämnan De flesta av oss träffades redan vid tidig ålder, ca 8 års ålder och vi umgicks och hade nära kontakt, tom 27 års ålder. Även under de perioder som vi inte umgicks med varandra varje dag, så visste vi att vi älskade varandra och att vi alltid fanns för varandra.

Jag föll ner i drogerna ensam som 27 åring, ja jag vet. Jag var 27 år.. fy skäms.  När jag kom tillbaka efter en mkt hård kamp, full med misslyckanden, var jag 32 år. 4-5 år hade gått och under de första 2-3 åren i min drogfrihet, höll jag mig till min ensamhet. Jag satt mest och åt godis och tittade på tvn. Gick upp i vikt och blev en aning deprimerad. Men jag var inte van med att laga mat. Jag hade tagit genvägar under de senaste 5 åren för att täcka igen alla behov på lättaste sätt. Godis hade varit min primära föda under dessa år.

 Efter ett tag började jag känna frisk. Jag hade ännu inte smakat på allmänhetens avsky, fördomar och Domslut på mig och såna som mig. Och eftersom jag kände mig som alla andra efter ca 2 år. Så började jag ta kontakt med släkt och gamla vänner.  Jag blev mkt  noga med att köpa nya fina kläder och att ha ett vackert och städat hem. Jag ville inte att folk skulle döma mig och tro att jag fortfarande brukade, för att de tyckte att jag såg ”stökig” ut.  Men tyvärr gick det inte alls så bra med mina återknynings försök. under de kommande åren fick jag tillbaka 2 av 8 vänner. Min kusin däremot, som jag låg i vaggan med, sa att vi inte längre hade någon relation med varandra. Hon sa dock inte detta förrän hon bjöd med mig på en utekväll, med hennes vänner. Jag minns att jag var såå nervös inför denna kväll. Det var min allra första ute- kväll bland vänner och vanligt folk, på många år. Jag nästan skakade och vågade knappt prata. Jag visste sen vi var mindre vilka det var, som min kusin hade bjudit med denna kvällen.  Men det var inga vänner som jag varit nära med.             Innan jag åkte hemifrån den kvällen, hade jag hållit på med flera olika ombyten innan jag till slut vågade välja en och gav mig  iväg till min kusins förfest. Jag var så noga med kläderna, för Jag ville så gärna att de skulle se på mig som en vanlig människa och inte som en fd missbrukare. Jag ville att de skulle se att jag var frisk och någon som man kunde umgås med, även i fortsättningen. Så detta var en oerhört stor kväll för mig med massor av möjligheter. Om denna kväll gick bra, så kunde jag få vänner igen och ensamheten som tärde på mig, skulle få ett slut. Detta var kvällen då jag offeciellt kom ut bland mäskligheten igen och jag ville så gärna att den kvällen skulle gå bra.

 När jag hade kommit fram till min kusins lägenhet, satt vi alla och pratade i några timmar, innan vi skulle vidare till huvudfesten. Det var en stor Pub/Dans kväll som ALLA skulle på. Alla mina gamla vänner, arbetskamrater, grannar och massor m flera skulle vara. Hemma hos min kusin var jag dock lite tyst, osäker och försiktig. Jag hade inte ännu hunnit, haft styrkan att bygga upp en drogfri personlighet. Jag mindes inte vem jag hade varit, vad jag hade tyckt om och hur jag hade sett på saker och ting. Jag kände mig ganska liten och tom. Men jag hade märkt att ju mer erfarenhet jag fick som drogfri, desto starkare blev jag. Och ju starkare jag blev, desto mer självsäker blev jag och vågade lämna ut mig själv. Dock var detta den allra första kvällen ute bland friska människor, förutom med min familj. Så erfarenheterna var inte så stor, vid detta tillfälle. Vilket resulterade i att jag var väldigt osäker. Inte alls så som jag varit innan mitt missbruk. Innan var det ofta jag som hördes , jag som kom med initiativ och jag som tog hand om den som inte vågade ta plats. Jag hjälpte dem att ”kliva fram” och att känna sig trygga. Denna gång var jag den som satt tyst och inte vågade säga så mkt. Jag var så rädd för att de skulle döma mig om jag lämnade ut, för mkt av mig själv. Så jag var väldigt försiktig. När det hade gått ett par timmar så hade min kusin fått nog av detta. Plötsligt höjde hon rösten, ganska märkbart och stirrade rakt på mig. Sen sa hon med avsky i sin röst:

 – Vad har hänt med dig!? Jag minns förr, då stod du på dig, oavsett vad folk sa och tyckte. Du stod för vad du tyckte och kunde kliva fram, inför vem som helst och vart som helst. Det spelade ingen roll om du var i underläge. Det viktiga var att du stod för det du trodde på. Du var rolig och det var fart på dig. Du var en ledare, som man la märke till´. Jag var alltid avundsjuk på dig. Men om man tittar på dig nu, så skäms jag, sa hon.  – Du ser ut som en liten mus som piper fram ett ord, då och då. Och jag skäms så oerhört av att se på dig och den du har blivit!

Detta sa min kusin till mig, inför alla hennes vänner. Jag skämdes så oerhört mkt och ville bara sjunka genom golvet. Det värsta var att jag satt bara och tittade på henne, och höll med. För hon hade rätt i allt hon sa. Jag hade tappat mitt självförtroende och tron på mig själv och det jag stod för. Men Rom byggdes inte på en dag och jag var på väg att bygga upp allt igen. Min kamp blev inte direkt lättare, av att ex min kusin fick mig att skämmas på detta sätt inför folk som jag inte kände mig trygg med. Så ska man absolut inte trycka ner dem på detta sättet. För mig kändes det som ren och skär mobbing. Hon skulle ha gett mig hennes stöd istället. Fått mig att känna att jag dög som jag var och att jag var välkommen oavsett om jag var den gamla jag, eller hade utvecklat nya drag i min personlighet. För trygghet leder till utveckling. Mobbning och utanförskap och fördomar, leder till förtryck, självhat, ångest mm. För man börjar anamma det som andra ser och tycker om en själv till slut. Och då blir självhatet större och större och en själv blir mindre och mindre. Man ska alltid ta till sig de positiva bitarna och belysa dem. För med tiden, så börjar det positiva att växa. För ju längre man tittar på det man belyst, dvs negativt eller positivt. Desto större blir den. Så tar man fram det positiva hos någon och belyser och väljer att ta till vara på dessa. Så växer det ljuset. Det Positiva, blir större och större och vi mår med detta, bättre och bättre och kan bli den som vi alltid varit inom oss. Gör vi som min kusin gjorde, och belyser det negativa och sen stirrar oss blind på detta eller ältar detta i vårt huvud senare. Så blir den negativa bilden som hon lagt fram, större och större. Och iom att mörkret blir större, så blir vi mindre och mindre. Hatet för oss själva börjar ta form. Och detta är oftast den väg, som leder många friska, missbrukare tillbaka ner i fördärvet.  Efter denna kväll, med min kusin. Dröjde det ca 2 år, innan jag skulle umgås med henne igen eller med någon vän överhuvudtaget.

 Detta var en kväll då jag bjöd ut en gammal barndomskamrat på en Park Kväll. Hon hade innan, varit min käraste och trognaste barndomskamrat, sedan 10 års ålder. Denna kamrat, var även min kusins främsta kamrat. Denna kväll, då jag och hon skulle gå ut med varandra och umgås med varandra, för första gången sedan jag kommit tillbaka. Så visade det sig att även min kusin och två av min kusins  vänner, också skulle göra oss sällskap den kvällen. Jag ville egentligen inte gå med fler den kvällen. Men detta var den första kvällen som min kamrat, hade sträckt ut en hand och tackat ja till att gå med mig och umgås med mig och jag hade saknat henne såå länge och ville så gärna återfå vår relation. Så jag bestämde mig för att följa med, trots att min kusin skulle följa med och hennes vänner. Vi skulle börja hemma hos min kusins vänner. Tyvärr blev jag en timme försenad och när jag kom dit, hade de andra börjat för länge sedan. Så jag kände mig lite stel + att nervositeten var riktigt illa inom mig. Så jag bad min vän, att göra iordning mina drinkar medan jag sminakade mig vid spegeln. Jag förklarade noggrant hur hon skulle göra dem, Vodka, Baileys och sen mjölk upp till kanten. Jag hann dricka ca 4 drinkar och sen skulle vi ge oss iväg till dansen. Väl framme, blev jag ensam. Min kamrat och min kusin gick med varandra hela kvällen. Om jag satte mig med dem eller ställde mig bredvid dem. Så gick de vidare direkt. Eller så pratade de med folk och skrattade medan jag stod en bit ifrån ensam och tittade på. De öppnade aldrig upp och gav mig en chans att bli delaktig i deras konversation. Efter några timmar så slutade det med att jag gick ut och grät runt hörnet. Sen gick jag in igen och sa åt min kusin att jag tyckte att det var oerhört dålig stil. Att om det hade varit omvänt och hon hade varit i desperat behov av att någon trodde på henne och gav henne en chans. Så hade jag varit den första som gett henne den chansen. Jag hade inte gått ut på samma fester, och ansträngt mig så här mkt för att skratta och ha kul i syftet att jag skulle känna mig utanför och ensam. Min kusin brydde sig inte ett dugg om vad jag sa och sa att jag inte betydde något för henne, så hon brydde sig inte om vad jag hade att säga till henne.  Jag gick gråtandes ut därifrån och satte mig och grät på en bänk. Då slog det mig, varför hade min kusin ens bjudit mig på hennes fest 2 år innan, om hon inte kände något för mig? Var det för att hon ville trycka ner mig som hon gjorde? Var det för att hon ville att jag skulle komma hem till henne och se att hon hade ett hem, familj och jobb. Hon hade allt som jag hade haft, innan jag föll ner i drogernas avgrund. Var det hennes syfte? Att visa mig att jag var skit och hon var mkt bättre, åtminstone enligt henne.

Väl hemma, satte jag mig och skrev ett meddelande till henne på FB. Jag skrev om vår barndom och hur mkt vi hade betytt för varandra. Och sen frågade jag henne, varför hon gjorde mig så illa som hon hade gjort desa 2 ggr som vi hade träffats?   Jag frågade om vår relation, inte var starkare än så? Jag fick dagen efter ett svar, där det stod att hon inte längre var den som hon varit innan. Nu hade hon kille, barn och jobb. Och hon hade förändrats mkt och var inte längre den som hon varit innan. Hon orkade inte med såna som mig, som jiddrade som jag gjorde, för jag sög hennes energi genom att säga åt henne det jag sa på kvällen, att hon gjorde illa mig. Och att jag hade skrivit till henne dagen efter. Och hon hade viktigare saker i sitt liv än att hålla på med sånt här, skrev hon. Sen skrev hon Relation??? Vi har inte haft en relation på 10 år! Det finns ingen relation kvar, skrev hon. Jag lever ett annat liv idag. Hej då!

Det tog oerhört hårt på mig dessa ord, ska ni veta. Jag vet inte varför hon skrev 10 år för. Det hade gått 4 år och därefter hade jag kämpat som tusan för att återfå en relation med henne. Den kampen hade pågått i 4 år. Oavsett om vi inte hade umgåtts och pratat på dessa 8 år, så hade jag min inbillska pucka trott inom mig att vi alltid var kusiner. Och att det vi hade tillsammans kunde ingen någonsin ta ifrån oss. Jag trodde att hon behövde tid att lita på mig igen. Men att hon ansåg sig vara bättre än vad jag är, det hade jag aldrig trott. Och att hon anser att jag aldrig kan bli så bra som hon är. På dessa 4 år, blev hon denna nya super människa. Jag minns att hon brukade sitta och Cama med en kille i Stockholm. Det enda som de hade gemensamt var sex. Hon brukade visa bilder på honom för mig, naken bilder och berätta sånt som de brukade göra. Jag förstod mig aldrig på det utan försökte alltid få henne att satsa på kärleken istället. Men jag tror att hennes självförtroende var för låg. Hon trodde inte att hon kunde få någon, iom hennes storlek. För det var vad hennes mamma alltid hade sagt till henne. Hon trodde nog att det enda som en kille villa ha från henne, var sex. Så det var vad hon gav dem. Strax innan jag fastnade i missbruket, så hade denna kille och hon börjat bli seriös med varandra. Så hon flyttade ner till honom i Stockholm. Hon bodde där i ca 4-5 år och flyttade sen hem igen till Sundsvall. Hon flyttade hem, när jag hade tagit steget och blivit frisk. Så hon behövde aldrig riktigt se mig i mitt forna missbruk, ändå kände hon sån avsky och avsmak för mig, det förstod jag inte.. att det var det enda som hon kände för mig.

Det tog hårt på mig, det som min kusin skrev till mig.  Att hon hade familj nu och därför gått vidare från den person hon var när vi hade umgåtts, och att i den hon var nu, hade jag ingen plats att fylla.. Det hon sa, tog mkt hårt på mig. Eller snarare, det hon skrev, hon skrev det till mig på FB. För i alla år, hade jag levt på ”rätt ” sida av livet och följt mina förpliktelser och jobbat hårt. Min kusin däremot, hon festade säkert 4 dygn i veckan och träffade olika killar på nätet varje vecka. Hon åkte hem till en kille, ibland flera och sen gick hon vidare till nästa redan nästa kväll. På kvällarna satt hon med sin dator, i sin 1a, med Cam kameran  på och hade Cam sex med främlingar. Sex var det enda som hon pratade om, sex och killars attiraljer. Hon partade med såväl alkohol som Amfetamin mm. Själv hade jag vid denna tid, aldrig prövat en drog och jag festade ca en helg i månaden när jag var barnfri och ledig från mina 3 jobb. Min kusin hade aldrig jobbat utan gick hemma och levde på kommun. Jag såg henne aldrig söka ett jobb, faktiskt. Trots att våra liv skiljde sig så mkt under de sista 6-7 åren, så var vi ändå lika nära. Vi umgicks inte varje dag och festade tillsammans. Men jag åkte hem till henne flera ggr i veckan. Och vi skrattade och pratade precis som när vi var små. Hon var mkt för att imponera. Hon skaffade sig stora hundar som fick ligga ensam i hennes kök som var till ytan ca  4-6 kvm, med ett koppel på ca 1,5 meter. Det var raser som skulle imponera, såsom Rottweiler och Grand Dan. Jag såg henne aldrg gå en promenad med dem. De låg år ut och år in på samma fläck. Hon aktiverade dem aldrig,  jag såg henne slå till dem vid ett flertal tillfällen. Och så fort det kom en karl eller någon som hon ville impa på, så visade hon dessa hundar. Det var nog deras enda syfte. Jag försökte prata med henne flera ggr men hon visste alltid bäst, när det gällde djur. Jag vet idag att jag var lika medskyldig till hur dessa djur hade det. Och jag har därför lovat mig själv, att aldrig acceptera att ett djur lider. Men för att återgå till min kusin, så stod jag kvar vid hennes sida.

Jag jobbade hårt och levde ett lugnt familje liv. Åtminstone till den dagen då mitt ex förskingrade allt jag hade och drog på mig skulder för över 200 000 kr. Hela min värld rasade. Jag blev ensam med 2 barn och dessa skulder. Strax därefter brann även vår bostad upp och vi blev hemlösa. Barnen flyttade till deras pappa medan jag försökte ordna något ställe att bo på, vilket inte var så lätt iom dessa skulder som mitt ex hade lurat på mig.  Det tog en månad, men då hade jag redan förlorat min styrka och identitet. Och  4 år senare, när jag hade kämpat för att komma tillbaka till mina barn och liv. Så behövde jag mina vänner. Ensamheten började äta på mig och att återgå till missbrukar vänner, var inget alternativ. Oavsett om det var vänner som även de, hade avslutat deras relation med drogerna. Är det aldrig tryggt, att umgås med en ex missbrukare, om man är en ex missbrukare själv. För iom att livet går upp och ner, så är risken att man omedvetet påverkar varandra mot det negativa hållet. Och innan man vet ordet av det, så sitter man med sprutan i armen båda två. Så jag satt hellre ensam, än att riskera något sådant.

Jag älskade min kusin och jag tyckte synd om henne. För jag visste att hon levde på detta vis, för att hon saknade något och var osäker. Man jag tänkte inte svika henne. Vi hade alltid funnits för varandra. Ända från vaggan, hade vi umgåtts. Även om vi tjaffsat och bråkat hgnom åren, så hittade vi alltid tillbaka till varandra. Min mamma och hennes mamma, var systrar. De tävlade mkt med varandra och min kusins mamma, använde min kusin som en spelpjäs. Hon sa ofta till min kusin att jag var mkt finare än henne  och att hon borde se ut mer som jag gjorde och vara mer som jag. Det har min kusin berättat när vi kom upp i tonåren. Min moster brukade även försöka säga det motsatta till mig. Hon kunde säga att jag var lång, ranglig, ful, onödig och pinsam.  Hon var även väldigt tävling inriktad och svårt för att se att det gick bra för andra. Hon blev hellre avundsjuk än glad för dem, oavsett vilka det var. Om min mamma köpte mig en Hund nalle,  så fick min kusin en riktig hund, direkt dagen efter. Fick jag nya vantar av min mamma, redan den nästkommande dagen, så åkte min moster och köpte en ny jacka åt min kusin. Jag brukade aldrig bry mig om min mosters beteende. Inte förrän den dagen då jag skulle få mina drömmars dröm uppfylld. Jag var 12 år och skulle äntligen få den häst som jag hade drömt om i så många år. Samma dag som min mamma sa ja, till att jag skulle få köpa mig en häst. Så åkte min moster, den nästkommande dagen och köpte en häst åt min kusin. Vilket medförde att min mamma tyckte att det räckte att min kusin hade en häst. Ville jag hålla på med en häst, så kunde jag få rida och sköta om min kusin häst någon gång om jag ville, sa min mamma. Så jag fick aldrig en häst.  

På grund av min mosters rivalitet med min mamma och alla andra kvinnor iof. Så blev det omedvetet som så, att min kusin alltid innerst inne, såg mig som en rival. Jag tvivlar absolut inte att hon älskade mig. Men hon hade svårt för att vara glad och lycklig för min skull. Men jag såg det aldrig som att detta var hennes fel. Det var hennes mamma, min mosters.  Men jag dömde henne aldrig. För jag älskade henne och hon var mitt kött och blod. När vi umgicks, hade vi så fruktansvärt roligt ihop. För båda hade samma sjuka humor och vi skrattade ofta i timmar i streck.  Dock har hon gjort klart för mig att jag inte behövs i hennes liv idag. För nu har hon en man, två barn och massor av vänner. Att hon fortfarande ser mig som en rival, är jag övertygad om. För efter den kvällen då jag skulle gå ut med min kamrat, då även min kusin och hennes vänner hakade på. Dvs den kvällen då jag gick gråtandes hem därifrån, efter att ha försökt pratat med min kuson och berätta hur mkt jag älskade henne och hur ont hennes dissande gjorde mig. Dagen efter den kvällen, fick jag veta att min kusin hade gått runt till hennes vänner (vilket är väldigt många vänner, som hon har den tjejen) Hon hade gått runt till dem och sagt att hon tyckte att det var oerhört fult av mig, att dricka mig sådär full hos vänner till henne, som jag inte kände. För så gjorde man bara inte. Själv så förstod jag inte hur jag kunde bli sådär full faktiskt som jag hade varit den kvällen. Jag ranglade inte och så, men ja jag var ganska full. Sen att jag hade börja gråta, användes emot mig som att det var ett tecken på att jag var jätte full. Men jag grät lika mkt dagen efter. Det tog nog en vecka innan jag hade slutat gråta 100 % för det som hände den kvällen. Men jag höll med om att jag var mer full än vad jag borde ha blivit på 4 drinkar med mjölk, beilys och vodka. Så jag ringde upp min kamrat och frågade hnne, hur hon hade blandat mina 4 drinkar. Då berättade hon för mig, att hon inte alls hade blandat mina drinkar. Hon hade bara gått med dem till mig. Min kusin hade tagit över detta från min kamrat och sen hade hon blandat drinkarna….utan mjölken. Hon hade blandat 50/50 med Beylis och Vodka, ingen mjölk överhuvudtaget hade funnits med i drinken.

När jag fick veta detta med blandningen av mina 4 drinkar, så kändes det som att min kusin gjorde detta medvetet. Hon ville att jag skulle bli riktigt full och hon ville att jag skulle göra bort mig. Och det förvånar mig inte heller, om hon blev frustrerad av att jag inte gjorde bort mig och att jag inte blev oerhört full. Så att hon till slutkände att hon var hon tvungen att dra iväg med min kamrat och få mig att känna mig ordentligt utanför och ensam. Så att jag skulle reagera. Och när jag sen reagerade med att bara prata med henne om hur mkt jag älskade henne och hur fel jag tyckte att hon hade gjort gentemot mig den kvällen som inte stöttade mig. Så överdrev hon om att jag hade stått o skrikit, och att jag hade gråtit för att jag var för full och Inte för att jag var ledsen. Hon ville nog att det skulle göra ont och att smärtan skulle bli för mig övermäktig. 

Denna kvällen, kände jag mig så lurad. För i alla år, under vår uppväxt, hade jag haft massor av vänner men jag hade ändå min dörr öppen för henne. Jag skulle aldrig stänga en dörr för någon. Det tror jag vem som helst skulle bekräfta. Jag tyckte om alla människor och uppskattade alla, ju fler desto roligare. Jag var ingen som stötte ut folk eller pratade illa om någon. Jag brukade säga ifrån om jag hörde någon prata illa om nån annan. Min kusin däremot hon ville absolut inte dela med sig. De egna vänner som hon hade, de hatade alla mig. Jag förstod aldrig varför de såg på mig med sån avsky. Men med åren fick jag veta saker som min kusin hade sagt till dem, att jag försökt göra illa deras djur osv. Och att de därför inte tyckte om mig. Jag insåg att detta var hennes sätt att hålla hennes vänner ifrån mig. Hon ville inte att de skulle bli vän med mig och därför skapade hon dessa lögner om mig. Och hon fortsatte långt upp i 20 års åldern. Men jag brydde mig inte om detta förr. För jag hade väldigt många vänner på denna tiden. För jag umgicks aldrig med någon särskild grupp. Jag umgicks med alla. Blev någon retad på skolan, så klev jag in. Jag umgicks mkt med min kusin, så mina vänner blev med tiden även min kusins vänner. Så gick det till när kärnan av vår grupp av vänner skapades på 7-8 stycken. När jag sen kom tillbaka i vuxen ålder, och hade varit borta i 4 år i missbruket och 2-3 år i min ensamhet. Och jag verkligen behövde min kusin och mina vänner. Så var min vänner, inte längre min vänner. De hade blivit min kusins vänner och det var bara 2 vänner av dessa ursprungliga 8 som gav mig en chans, och lät mig få deras förtroende igen. Min kusin, som jag behövde. Ville inte ha med mig att göra, för hon hade ”utvecklats”. Nu i vuxen ålder så tränar hon sina hundar och tar väldigt bra hand om dem. Och därigenom dessa hund tävlingar och utställningar, har hon många sk djurvänner. Hon minns nog inte hur det var, att vara ensam och känna att man inte räckte till och inte dög. Eller så tror hon att den avundsjuka som hon kände gentemot mig, att jag orsakat den medvetet hos henne. Och att hon nu känner att jag äntligen får uppleva det som hon mig länge önskat. Jag visste aldrig att hon hade såna känslor inför mig. Men med tanke på vad hon har gjort mot mig, när jag behövde henne som mest. SÅ måste hon verkligen ha hatat mig. Att bli dömd av de som tar betald i kassan. Att nekas vård på vårdcentralen för sin 1 åriga son, pga att de misstror hans mamma. Att hotas av anmälningar för att ens bebis slutar äta när han får tänderna. Att oavsett hur länge man varit frisk och levt ett fullgott liv med sina barn, så fortsätter man bli utpekad, hånad och dissad. Hur det är att gång på gång behöva bevisa sig själv, för sina barns skull. För hade det inte varit för barnens skull, så hade jag nog inte brytt mig lika mkt. Men jag bryr mig, för jag vill inte att mina barn ska behöva lida pga vad jag har gjort. Jag vet bla att min dotter tycker jätte synd om mig när hon ser hur folk viskar och pekar. Och jag vill inte att mina barn ska oroa sig och behöva tycka synd om mig. Jag vill att de ska se mig som en stor och stark mamma, som de kan komma till med sina problem. Att de ska känna att jag är stark och kan skydda dem och erbjuda dem trygghet när de behöver den. De ska inte oroa sig över om jag orkar med att besväras av deras problem pga att jag har det jobbigt med fördomar runt omkring mig. Därför fortsätter jag med att försöka visa folk, att jag lever ett bra liv. För då minskar surret och skvallret. Och då minskar även det som klan nå mina barns öron.

Jag kan lova att min kusin, kan nog aldrig föreställa sig hur detta känns.  Och jag kan säga, att jag vill nog aldrig heller ha tillbaka henne som en vän. För jag har sett den som hon verkligen var nu och det är ingen vacker syn. Kanske en dag om jag skulle vinna en miljon på Lotto, bli skuldfri, köpa ett hus och bil och se ut att ha status. Då kanske min omgivning börjar komma  helt plötsligt och då skulle även min kusin komma. Min kusin skulle nog inte komma för att jag vunnit på Lotto. Hon skulle nog komma för att hon såg att andra ville umgås. Då skulle jag duga och det är nog utveckling i hennes ögon. Jag trodde så mkt mer om henne, än vad hon i verkligheten var.  

Man skulle tro att sånt här larv försvinner när man blir vuxen, men det blir värre. Jag har sett en helt annan sida av människor, en sida som jag aldrig trodde existerade. Varför kan vi människor inte bara vara glada för varandra, unna varandra kärlek och förståelse. Räcka varandra en hand om någon behöver den? Varför kan vi inte bygga istället för att rasera?

Som Ni kan utläsa av ovanstående text, så känner jag mkt ilska gentemot min kusin, det erkänner jag. För jag förstår inte hur man kan leva, sida vid sida av en människa. Och inte se att människan är kapabel till ett sådant svek. Hur kunde jag tro så mkt mer om henne? Precis som mitt ex som förskingrade för mig. Hur kunde han leva vid min sida, se in i mina ögon varje dag och påstå att han älskade mig? När han samtidigt stal allt jag hade?

Ja människor är verkligen komplexa. Och ibland grunnar jag på aker som borde lämnas hän. Men ofta när jag tänker på min ensamhet och önskar att jag hade en större bekantskap eller åtminstone en vän att umgås med och ta en fika med på dagarna. Så dyker ofta dessa tankar på min kusin upp. hur det hade varit om hon hade gett mig en chans? Hade mina övriga vänner ocå hakat på då? Hade jag isf velat ha dem tillbaka?

Det ska iaf bli ett mål för mig. Att sluta älta dessa sår, och istället utvecka nya bekantskaper. Det har bara varit svårt innan, pga att jag har en liten bebis på bara ett år. Detta har gjort att jag har varit hemma med honom. Men nu när han ska börja på dagis och jag ska börja jobba mm. Så kommer jag att träffa mkt mer människor på dagarna och få ett helt annat liv. Jag har även fått kontakt med en jätte fin och jätte trevlig kille, som bor i södra delarna av vårt land. Vi får väl se vad detta leder till, jag är full av förväntan iaf. Det ska bli så kul att få träffa honom.

Tack och kram på Er allesammans.

Jag vill plugga till en Behandlingsassistent. Därefter till Behandlingspedagog. Drömmen är att få arbeta och hjälpa ungdomar som förlorat sin Identitet.

Jag vet själv hur det är, att vara vilse. Jag valde drogerna, för att jag inte  visste  vem jag var. Men när jag började med drogen, så visste jag helt plötsligt vem jag var….. Jag var en Knarkare!  Oavsett om det var negativt, så kändes det så mkt bättre än att vara ingenting. För det var precis så jag kände mig innan. Som ingenting. Som att jag befann mig i mitten på allt. Allt som jag en gång strävat efter och byggt upp. Som jag ansåg definiera vem jag var. Allt det var borta.

Min mamma hade lärt mig sedan mkt låg ålder, att man absolut aldrig fick dra på sig en anmärkning. Räkningar och ekonomi skulle skötas till punkt o pricka. När mitt ex försörde min ekonomi, och förskingrade 200 000 kr från mig och drog på mig anmärkningar, upp över öronen. Så kändes det som att hela mitt liv var förstört. Men jag hade iaf barnen och vårt hem kvar. Men när branden även tog allt detta, så försvann även jag. Jag försökte att återuppbygga allt. Men när jag med 2 barn, inte ens kunde få en hyreslägenhet, trots allt jag jobbat och slitit under de sista 10 åren. Så kändes återuppbyggnaden allt för svår. Jag gav upp, helt enkelt. Jag lät barnen bo hos deras far och själv drog jag mig till den närmsta trygga hamnen. Trygg…. Undrar Ni då? Hur kan missbruk, brott och våld vara en trygghet? Jo det kan faktiskt vara det. För iom att jag visste mina förväntningar och andras förväntningar och vem jag var. Så gav det mig all trygghet som jag behövde.  

Jag ska berätta hur det gick till när jag började förlora min identitet.

Jag bodde som sagt med min sambo, vår son på 1 år och min dotter på 7 år. När jag en dag fick ett telefonsamtal från min hyresvärd. Denne meddelade mig om att hyran hade förblivit obetald i nästan 8 månader. Jag frågade varför de inte hade vräkt mig och min familj, men detta kunde Gavlegårdarna inte svara på.  Jag åkte hem och började leta efter kvitton. Men jag hittade inga. Jag började även kontakta andra Gäldenärer och de sa detsamma. Jag hade inte betalat fler räkningar på nästan ett helt år. Vissa hade varit obetalda längre än så. Efter allt forskande visade det sig att de pengar som jag hade gett till min sambo, för att betala räkningarna som stod i mitt namn medan jag joibbade. Hade inte gått till räkningarna. Han hade istället spelat upp varenda krona. Och medan jag hade jobbat och han var hemma och arbetslös på dagarna. Så hade han gömt undan alla inkasson och krav som hade kommit med Posten. Efter att jag hade fått veta detta, rasade hela min värld. Jag började hänga ute mer och mer med mina vänner  och jag var oftare och oftare ute på krogen. Jag var ofta ute och reste och var jämt ute på dejter. Detta snurriga liv var egentligen inget liv för mig. Men jag ville inte stå still, jag mådde för dåligt. Min mamma tog barnen på helgerna medan jag var ute och partade.  Det jag egentligen ville ha och leva i, var rutin, familje liv och struktur. Jag ville leva med någon som jag älskade och som älskade mig och med mina/våra barn. Men det var för svårt för mig, jag klarade inte av det, för när jag mådde på detta vis, så var detta lugn, för svårt att finnas i. För då ekade ångesten och tankarna över allt som hade blivit förstört i mitt liv. Så jag flydde ut i party livet.

När jag hade levt detta party liv i ca 1-2 år  ca 2 helger i måanden, så kom branden och därefter klev jag in i drogernas värld. 

Och som jag sagt innan, så var det egentligen inte drogerna som lockade mig. Det var tryggheten i att tillhöra en grupp i samhället, som inte hade några krav på sig. Man hade inga förväntningar på sig. Ville man inte vara artig och flina, när man passerade någon. Så behövde man inte göra det. Ville jag inte sminka mig, eller klä mig i nya fina kläder, så behövde jag inte det heller. För den grupp som jag omgavs utav, de brydde sig inte om vad jag hade på mig. De brydde sig inte heller om hur jag var som person. Vi hade en sak gemensamt och därför höll vi ihop, jakten på pengar och droger. Men vi hade inga förpliktelser gentemot samhället, oss själva eller varandra.  Jag kunde inte bli sviken och sårad, för jag förväntade mig inget och hoppades inte på någon eller något.

Jag var övertygad att iom att jag hade valt denna typ av liv, så fanns det ingen återvändo. Därför var det ingen ide att fundera på saken.

Efter jag hade varit "ute" i drygt 3 år, så fick jag komma och bo hos min mamma oh syster. Jag tillbringade all tid med min familj. För att hålla mig ”frisk” tog jag min dos av Opiater varje morgon på toaletten. Detta var min mamma medveten om, och hon kunde ibland smussla åt mig lite pengar för att jag skulle kunna underhålla mig med minsta nödvändiga dos. Detta för att min mamma ville att jag skulle ha möjligheten att stanna hemma med henne och familjen.  Jag var mkt noga med att inte slösa och att inte ta så jag blev påverkad. Utan jag tog minsta möjliga, för att undvika att hamna i svår abstinens.

Efter att jag hade tillbringar ca 1-2  månader med familjen, gav jag mig ut till "gruppen" igen. Väl där ute,  kände jag att denna tiden var förbi. Det var inte längre med dem som jag hörde hemma längre. Min plats var med min familj, det var där jag hörde hemma, inte här ute. När jag hade kommit till denna insikt, vände jag mig om och gick hem till min familj igen. Hela familjen låg och sov. Jag satte mig nedanför min mammas säng och knackade henne lätt på armen, för att väcka henne. Hon blev genast rädd och trodde att något hade hänt mig, så hon flög upp ur sängen. Men när hon såg att jag satt där och att allt var lugnt, så lade hon sig ner igen och lyssnade på vad jag hade att säga. Detta var den natt, då jag för första gången sa högt inför min mamma och även för mig själv, att jag ville sluta med drogerna. Och att jag från o med den natten, skulle göraq allt i min makt för att lyckas med detta och återvända till mina barn som behövde mig.

Min mamma och familj, hade aldrig tjatat eller pressat mig. Jag antar att de visste att, när man väl befann sig i ett så tungt missbruk, som jag var i. Så tror jag inte att någon kan tjata sig till någon annans val av drogfrihet. Det insikten måste man komma till själv. Och möjligheten till denna insikt, gavs jag utav min familj. När de  lät mig vistas hemma hos min mor, denna tid och bli behandlad som mitt gamla jag. Precis som en vanlig familje medlem. Det var inga viskningar, ingen särbehandling och ingen oro. Min släkt däremot, de hade mkt svårt för min mammas val att hantera mitt missbruk på. De ansåg att min mamma skulle bryta med mig på direkten. För hennes sätt var endast en medberoendes svaghet. De ansåg att hon genom sitt sätt, underhöll mitt beroende och legaliserade det. Min mamma däremot, ansåg att om hon vände mig ryggen, som alla andra gjorde. Vem skulle då  påminna mig om vad som var viktigt här i livet? Om allt jag såg var missbruk och  misär.  Därför stannade min mamma kvar i mitt liv, även 4 av mina 5 syskon valde att stanna kvar. Men alla min mammas 7 syskon bröt med henne, för att hon valde att behålla mig i sitt liv. Jag kan säga det idag, att om min mamma hade lämnat mig. Så hade jag inte varit frisk idag. Jag hade tom kunnat vara död.  Men jag vill dock understryka att hon aldrig underhöll mitt missbruk. Undantaget någon enstaka gång som hon smög åt mig några hundringar, under de 1-2 månaderna som jag tillbringade hemma hos familjen. Jag tror att man måste avväga situationen och att det inte är ngt som har hänt innan. För en missbrukare kan lätt utnyttja familje medlemmars vilja att ha dem nära och hemma, i syftet att hålla dem trygga och säker. De utnyttjar ofta detta för att få pengar av föräldrar och familje medlemmar för att underhålla sig med droger. En missbrukare är väldigt beräknande och medveten om familjens behov att få ”ta hand om” för att lindra skuldkänslor och fasor.  Skillnaden med dessa 2 månader var dock att dtta var bara något som hände. Det var inget som planerades. Jag åkte hem till min mamma och blev kvar där. Och eftersom jag slapp ut och drifta ihop pengar och ordna droger. Så blev jag inte ”avbryten” under denna tid med familjen, utan deras värderingar, kärlek och liv kunde omedvetet påverka mig 24 tim /dygnet. Vilket medförde att jag till slut kände mig mer som en av dem och som förr,  än som de i missbrukar gänget som jag varit en del utav innan. Jag påmindes om hur det var att ha ett eget värde igen, att vara en del utav en äkta trygg och kärleksfull  gemenskap igen. Hur det var att ha någon och något, att bry sig om igen  och om hur det var att tro på något igen och känna närhet och medmänsklighet runt sig igen. Jag kände mig som en vanlig människa igen. Så när jag sen kom ut till mina polare i missbruket och det liv som jag egentligen tillhörde iom mitt val av droger. Så kände jag den drastiska skillnaden mellan dessa två liv. Och det blev genast väldigt tydligt för mig, vart jag ville leva och vart jag fortfarande hörde hemma. Jag vände mig därför om, gick hem till min mor och satte mig nedanför hennes säng. Och för första gången uttalade jag de ord, som hon så länge hade väntat på, - Mamma, jag vill bli frisk nu. Jag behöver hjälp.

Det var början på en kamp som tog ca 2 år. För även om jag ville och även om jag var motiverad, Så var jag vid denna tiden, så liten och svag och drogerna och impulserna var så mkt starkare. min Adhd Diagnos, gjorde det inte lättare för mig. Jag försökte med flera olika hem men inget fungerade. Det som fungerade bäst, var ett hem som fanns i Uppsala. Pga att det var fullt på självaste behandlingshemmet. Så fick jag komma till deras utsluss enhet. Där bodde det bara 3 andra personer och dessa personer hade bott på behandlingshemmet i ett- två år innan. Och pga god skötsel och drogfrihet, förflyttades de sedan till denna utsluss enhet. Jag fick dock komma till denna enhet direkt, pga att det var fullt på det andra. Detta var mkt bra för mig. För det är det enda hem, som jag stannade i mer än 3 dygn på. Jag stannade i hela 3 månader. Jag tror att detta berodde på att det var lugn och ro där. Det var ingen röra, inga oroligheter, inga bråkiga missbrukare som försökte klara sig undan en massa regler. Dessa killar och tjejer hade levt med regler och vant sig. De hade gjort sitt val och var strukturerade och "återanpassade". Detta färgades av sig på mig med och även jag började  följa reglerna och blev en mkt lugn och stabil tjej under dessa 3 månader. Jag köpte kläder , smink igen och började intressera mig för det yttre. Jag började skriva en Dagbok igen. På kvällarna brukade jag ringa hem till min mor och berätta med stolthet om vad jag hade gjort under den dagen. Jag kände mig så frisk, motiverad och sund. Det var ingen särskild behandling på detta ställe. Inga samtal eller möten. Vi skulle bara vara och befinna oss i nuet och oss i oss själva. Vilket fungerade oerhört bra iom det lugn som fanns runt mig.Men när 3 månader hade gått, så öppnades det upp en plats på det ordinarie behandlingshemmet, som hette Husinge i Uppsala. Därmed bestämdes det att jag skulle bli överflyttade dit, eftersom utslussen  egentligen var, för dem som snart skulle få flytta till ett eget boende. Och jag var inte framme där ännu. Dock tror jag idag, att om jag hade fått stannat kvar där i några ytterligare månader, på denna enhet. Så hade jag nog klarat av att komma till ett eget boende mkt bra.  Men oavsett om lugnet på denna enhet var bra för mig, var det ingen som brydde sig om. Jag skickades därför upp till Husinge behandlingshem och blev kvar där i endast 3-4 dygn. Röran, oron med en massa missbrukare som gömde droger , bråkade och ritade flykt planer och överallt satt det missbrukare som drogromantiserade. Allt detta startade snabbt  upp mina egna impulser. Det räckte med att en kille kom in på mitt rum en kväll, med en väska full av droger. Han frågade vad jag ville ha och jag fick ta vad jag ville. From det valet, var det kört! Dagen efter skullehela behandlingshemmet åka in till stan och shoppa. Det hela slutade med att Polisen haffade mig inne i en butik, med en väska full av stöldgods och påtänd upp till öronen. När jag sen släpptes efter ca 3 dygn i cellen, virrade jag runt i Stockholm i nån vecka och umgicks med människor som jag inte hade en aning om vilka de var. Innan jag hittade hem till Sundsvall igen. Inte heller denna gång, lyckades ´jag med det jag ville mest i hela vida världen.

Jag försökte säkert med 5-6 olika behandlingar och olika behandlingshem. Men jag kom alltid hem efter några dagar. De försökte tom skicka mig ner till Skåne, från Sundsvall. För de hoppades att avståndet skulle få mig att stanna. Men efter 2 dygn, stod jag hemma på bron igen. Jag svek mig själv gång på gång. För jag ville inget hellre än att bli frisk. Det var bara det att dessa jäkla impulser blev så himla starka och övertygande´för mig. Så jag fortsatte hela tiden att förstöra för mig själv.

Till slut erbjöds jag att få prova en medicinsk behandling. Lärkarna sa att denna behandling som jag erbjöds, hade haft positiv verkan på att "sakta" ner även impulserna på oss med adhd. Då jag hade prövat alla andra möjligheter som min kommun hade att erbjuda mig. Så var detta det enda alternativ som återstod.

Det hela började med att jag fick göra urin prov i 3 månader och "bevisa" att jag endast brukade opiater. Eftersom om man blandade denna medicinska behandling med andra droger, såsom bensodiazepiner och liknande. Så kunde man dö. Därför fick man bara erbjudas denna behandling om man kunde bevisa med hjälpa av urin prov, att man endast var beroende av Opiater. Efter ca 3 månader av dessa urin prover, så lades man in för avgiftning i 1 vecka på sjukhus. Därefter började Landstinget att sätta in denna medicnska behandling. Behandlingen avsåg en medicin som hette Metadon. Om man ger an vanlig människa Metadon, så blir det en drog. De blir påverkade och beroende, precis som med heroin och övriga Opiater. Ger man Metadon till en Opiat missbrukare, så blir effekten densamma. Men om man gör såsom Landstinget och experterna hade kommit på. Dvs att man ger en Opiat missbrukare nån mg  med Metadon, per dygn och efter några dygn så ökar man väldigt sakt. Så vänjes kroppen med Metadonet och man blir inte påverkad på samma sätt. Därför fick man skrivas in och ligga på sjukhus i över 1 månad och sakta doseras med Metadonet som gradvis ökades var 3e dygn. Varför ge Metadon, tänker Ni då?

En opiat missbrukare som missbrukat Opiater i mer än 3-4 år. Jag är osäker på antalet år. Men en sån människa, tappar möjligheten att tillverka egna  seratonin, dopamin och endorfiner. Men med hjälp av Metadonet, så får hjärnan tillgång till dessa ämnen igen och kan känna lycka och glädje igen. Man blir som en tom robot annars och som en sån robot, är det svårt att hålla sig glad och motiverad att leva ett liv. Många blir så deprimerade att de tar livet av sig. Eller så återgår de till missbruket för där kände de åtminstone något.

Experter kom dock på att med sk läkesubstutuionerad behandling såsom Metadon, så får vi tillgång till dessa ämnen igen och vi får det lättare för att leva ett liv och bygga efter våra drömmar. Dessutom blockerar Metadonet suget efter Opiater. Vilket gör att vi inte vill ha droger. Vi får genom denna medicin, en möjlighet till ett liv.

Experter som är väldigt väl utbildade, läkare politiker mm håller med om detta. Medan många som tror sig vara exprter kallar detta för lagligt knark. Det är inte knark för oss! Tror dessa människor, verkligen att vi skulle få köra bil på denna medicin i så fall? Om vi blev påverkade av den? Så hårda som Transportstyrelsen är med alla diagnoser idag. Man får knappt köra bil om man har adhd, tror de att vi skulle få bo med våra barn och köra bil, jobba med känsliga saker. Om Vi gick runt och var påverkade hela dagarna? Nej nej, så mkt skulle de aldrig blunda för något.

Men visst kan jag förstå att vissa människor ser på denna medicin med dessa ögon ibland. Särskilt när de ser missbrukare som får denna behandling och som köper extra Metadon på den svarta marknaden och dricker eller slår i sig, för att bli påverkade. För då blir man påverkad. So jag sa här ovan, så är nyckeln att ta en kropp som är van massor av opiater per dag. Kanske tom 2-400 mg Opiater per dygn och sen vänja den kroppen med en mindre mängd, ex 120 mg Metadon. Och den mängden Metadon, ges ca 5 mg var 4e dygn. Då ökas dosen så sakta så man märker inte av den och kroppen och hjärnan vänjer sig att leva med den dos man ges. Man blir alltså inte påverkad. Men om en som har metadon inställt av läkare. Även köper sig en flaska med 100 mg Metadonb extra på den svarta marknaden och sen smäller i sig hela. Klart som fan att han blir påverkad. Vi är inte annorlunda än andra människor. För nyckeln är den gradvisa ökningen. Hoppar man över den ocg smäller i sig en större mängd, så blir alla människor påverkade av Metadonet, även vi. Jag tror att när man ser dessa människor som ingår i vår behandling och att de sitter påverkade på stan. Då blir folk förbannade och dömmer ut hela behandlingen. Men det är inte behandlingen som det är fel på. Det är de som beslutar och bestämmer som inte prioterar övriga bitar. På 9 av 10 orter så erbjuds dessa patienter endast medicin och kontroll. Dvs de ges medicinen och man tar urinprov. Men man erbjuds inget stöd, ingen behandling, ingen kontakt som man kan få prata med.

Jag var bara ute i missbruket i ca 4 år totalt. Och jag trillade dit, väldigt sent. Jag vare nog 27 år gammal, när jag föll. När jag sen kom tillbaka och skulle leva igen och återuppbygga mig själv och mitt liv. Så var jag tom. Jag visste inte vem jag var. Jag kände inte igen någon musik som gick på tvn el radion. Inga skådespelare, filmer eller Politiker. Jag visste inte vad jag tyckte om för mat eller färger. Jag hade modet kvar i mig, som fanns när jag började med drogerna. Dvs jag klädde mig ca 10 år bak i tiden. Jag kände mig helt vilsen i klädaffärerna. Innan hade jag varit danslärare och uppträtt väldigt mkt och var ganska duktig på det. Jag hade en rytmen som var medfödd i kroppen. Men efter missbruket, hade jag inget kvar. Jag kunde inte ta ett enda steg till rytmen längre. Allt var borta. Jag är såå orytmisk och klumpig. Jag kan inte träna mig tillbaka heller, för vad jag än gör så hittar jag aldrig tillbaka till rytmen. Jag tror inte att folk kan förstå, hur det är att "vakna" upp i en värld och inte veta något. För allt jag hade läört mig, var borta. Innan var jag väldigt bra på att uttrycka mig. Jag har alltid haft mkt tankar och funderat mkt. Jag var oerhört duktig på att skriva och prata. Men efter missbruket, så är min grammatik helt borta. Om jag kunde uttrycka mig muntligt i 10 000 ord, innan missbruket. Så hade jag kanske 1000 ord kvar i mitt förråd när jag kom ut från missbruket. Och många av oss, har inte så stort umgänge så vår vokabulär tränas inte upp så lätt igen. Och detta kan jag bli mkt frustrerad på. Att tankar , kunskap och värderingar växer och upptäcks hela tiden. Men jag har inte det vokabulära för att kunna uttrycka allt som jag vill säga. Så jag uttrycker mig med mkt enkla ord och gester. Vilket gör att en del dömer ut en, för att man inte kan alla klatschiga ord och fraser. Vilket gör att vi börjar känna oss mer och mer utanför, oavsett hur mkt vi försöker. Det är svårt att återfå gamla vänner och bekanta. Många har svårt att lita på en igen, andra har fullt upp med sina egna liv och dessutom så har ens självkänsla sjunkit så lågt. Så man vågar inte ta kontakt och lämna ut sig till att söka nya kontakter i livet. Därför blir vi ofta väldigt ensamma när vi väl tagit steget ifrån drogerna. Detta brukar kunna bli lite bättre efter 4-5 år, men dock endast en aning bättre. Och det är inte många som orkar igenom dessa första 4-5 åren i ensamhet. En ensamhet då man ältar en massa som man har gjort och förstört för sig själv och andra. Så många går ut till "gruppen" igen, bara för att få ha nån att prata med. För att slippa ensamheten, men det leder 9 av 10 ggr til att man tar ett återfall. Det är aldrig bra att återgå till sina gamla vänner från missbruket, oavsett hur frisk och stabil som man känner sig.   Jag tycker inte heller att en fd missbrukare, ska umgås med fd missbrukare privat. Risken finns alltid att man hamnar i en ned period i sitt liv, och man riskerar då att lockas ned utav varandra.

Samtidigt har jag märkt att om man bara omger sig med vanliga "svenssons" dvs icke fd missbrukare. Så börjar man dömma sig själv. För man börjar se på världen som de gör och priotera livet som de gör. De vill ha ex hus, resor med barnen, bil, företag osv. Medan många av oss som kommer från ett tungt missbruk, har mkt att återuppbygga.  Vi kanske inte får ta lån, köpa bil eller har skulder att betala så vi inte kan köpa nytt och fint åt oss själva och våra barn. _Vi kämpar minst lika hårt som alla andra för att få komma upp på 0 igen, men det kan ta oss, som står helt själva ca 10-15 år. Och samtidigt som man hela tiden lever och ser vad andra har och vad vi hade kunnat haft. Så märker och känner man av utanförskapen, så mkt mer om man omger sig med sk "friska" vanliga människor som inte har något förflutet inom missbruket. Vilket gör att man med tiden börjar känna sig sämre, mindre och utanför. Detta leder sen till att vår självkänsla och självförtroende sjunker, och ångesten ökar. Vilet som i sin tur kan öka risken för återfall. Medan om man Omger sig med nån enstaka, som kommer från samma bakgrund som en själv. Så känner man sig inte lika utanför och ensam. Så det går inte att säga vad man bör göra, varje individ måste bestämma och känna själv vad som är bäst för denna.

Jag kan berätta en till sak. De första 5-6 åren efter missbruket, bodde jag på en annan ort. En rot där jag kände folk och några visste väl vem jag var men inte så många, Där stod jag ensam men strark. Dömde någon mig, så blev jag bara arg och det sporrade mig.  När jag sen flyttade hem till min barndomsort. Där ALLA visste vem jag var och vad jag hade gjort. Och där jag brydde mig om, vad folk tyckte om mig. Eftersom jag hade en historia med dem, de hade känt mig sen jag var barn. Efter att ha bott på denna ort i några månader, så började min stolthet sjunka. Den stolthet jag kände över den styrka jag bar och den kamp jag hade vunnit, gick över mer o mer till skam. Ju mer jag såg deras blickar, viskningar och kommentarer. Så började jag att spegla mig själv i deras ögon och det dröjjde inte länge förrän jag kände mig som en usel knarkare. Allt jag hade byggt upp, att jag var en bra mamma, fått körkortet, försökte bli skuldfri, fått tillbaka några vänner och fått ett bra liv med mina barn. Glädjen och stoltheten över detta minskade och istället började jag klandra mig själv, för att jag inte hade det som andra hade i min ålder. Ett fint hus, en bil, åkte på resor med sina barn, fina klääder och nya vackra naglar. Och ju mer jag såg att de hade och inte jag, desto sämre kände jag mig själv.  Så frågan är om det verkligen är så bra, att bo på en ort med gamla rötter om man har min historia. För jag var en sån som alltid stått på mig och aldrig låtit någon säga till mig vem jag var. Men som sagt, tog det inte lång tid innan jag kände mig lika liten som en mus i andras ögon. Varje avslag, eller varje gång som en vän avbokade, varje gång en fam medlem sa nej, eller varje vecka/månad som gick utan främmande. Blev i mitt huvud pga att jag var en fd knarkare och inte bra nog. Vad orsaken i verkligheten var, spelade ingen roll. För i mitt huvud var det så det var. Vilket medförde att jag blev tystare och tystare. Vågade inte yttra mig på samma sätträdd för att sticka ut. Förr var det vad jag ville. Jag ville vara annorlunda och tillhöra en minoritet. Jag ville stå upp för det jag trodde på oavsett vad jag fick för skit tillbaka. Och iom att jag svek allt som jag en gång varit och haft som min främsta egenskap och det som jag varit oerhört stolt och stark för. Fick mig att känna mig ännu mer tom och ensam.

Och för att återgå till behandlingsformen med substitionerad medicin behandling med bla metadon. Så säger väl det sig själv. Vi kan inte ge en medicin och tro att människor som går igenom allt som jag ovan berättat plus mkt mer. Ska klara resten själv. Det behövs mer stöd i hemmer, i samhället och i livet. Hjälp oss att hitta igen den vi är, hjälp oss att ta reda på vad vi tycker om, inte tycker om och vad vi vill.

Ja då var det Söndag. Har suttit här på morgonen och försökt att göra klar min plan, över vad jag vill uppnå här i livet. För jag känner att om jag skulle stanna där jag är idag, så skulle det inte hålla. Visst är jag nöjd och lycklig över att bara vara mamma. Men det räcker inte, tyvärr. Jag behöver även ett eget liv med jobb, vänner, och intressen. För tiden går och mina barn växer. Om jag väntar tills min yngsta son, är 18 år och ska flytta hemifrån. Ja då är jag 56 år gammal och det är inte lika lätt att sätta igång med ex karrär, skapa sig nya vänner och få kraft och ergi till att ge sig ut i det sociala livet. Därför är det bättre att jag börjar redan nu.

jag vill ha ett jobb där jag utvecklas. Dvs jag vill inte sitta på en fabrik och göra samma och samma, hela dagarna. Inte heller vill jag ha ett jobb, på en affär. För där är det oxå samma och samma. Jag har för mkt energi och impuls benägenhet inom mig. Om jag skulle stå och göra samma, hela dagarna. Så skulle det börja klia i mig, och jag skulle bli så deprimerad med tiden. Därför behöver jag något som utvecklas eller där jag kan göra karrär eller känner att jag gör nån nytta för andra. Det som jag hela tiden är återkommer till, är att arbeta med tonråingar, som har haft problem eller som mår dåligt. För jag har ganska lätt för att relatera och komma dem nära. Jag vet inte varför men många av dessa ungdomar, som jag har stött på. Har släppt in mig och de ggr som de inte velat släppa in mig. Så har jag bara väntat och varit tålmodig. Det gäller att inte försöka för mkt. För det är de själva, som måste komma på att de vill prata med en. Att de vill öppna upp sig. Därför brukar jag gå med föredöme. Vara öppen och visa mina svagheter, styrkor och känslor. Efter ett tag brukar de börja lätta på sina försvars mekanismer och ge min en invit. Då gäller det att ta vara på den inviten men samtidigt inte pressa dem att göra något. utan bara visa dem att de kan lita på en och att man finns där. Ex fokusera på annat i deras närhet, ex en syssla eller ngt liknande. För om de måste fokusera på sig själva, samtidigt som en annan, försöker komma dem nära. Så sluter de sig ganska snabbt igen. Sen gäller det att, när de väl har släppt in dig. Så måste du hålla det du lovat. Svik dem inte, för det är vad de förväntar sig. Eftersom många av dessa tonåringar redan känner sig svikna av vuxna. Många har drömmar om den där familjen som umgicks, pratade och åt middag tillsammans och följde med på skol event. Andra är less på just detta. på att ha vuxna som ska bry sig, bestämma för mkt åt dem, så att de måste vara perfekta. Därför har de börjar bryta sig loss och göra tokiga val. Endast för att bevisa att de är sin egna individ och att de inte vill vara den som de förväntas att vara. Det finns så många sorters bakgrunder, men alla ha de gemensamt att det är ngt som de saknar. Dvs en vuxen som ser dem och hör dem. Som hjälper dem att tro på sig själva och  deras framtid.

Det finns egentligen hur mkt som helst som kan skriva om i detta ämne. Dock tänker jag stanna där jag är med att stäga att det är sånt här som jag vill pyssla med.

Självklart inser jag att ingen sk HVB hem eller behandlingshem eller vad allt nu heter. Kommer att leta rätt på mig och fråga mig om jag vill komma och jobba för dem. Men visst skulle det vara en dröm. Att få en förfrågan att komma och provjobba nån vecka. Jag skulle flytta vart som helst, i hela världen om jag fick den chansen.

Så det jag velar mellan nu, är denna utbildning som jag har pratat om. Den är på Distans och jag har lite svårt för Distans plugg. Jag vill gå i en klass och läsa ämne för ämne. Plus att denna kurs till behandlingspedagog, kanske inte ens blir av till hösten. Det beror helt och hållet på antalet sökanden.

Så då funderar jag på om jag ska gå till min Arbetsförmedlingen och fråga om de kan ordna en praktik eller nått liknande reurs arbete. Så jag får prova jobba på ett sånt här ställe med en ev möjlighet till löfte om anställning, i framtiden. Det skulle oxå vara intressant. Att få prova jobba, så de får se vad jag går för. Och om de känner att jag är på rätt plats, så kan jag få en anställning. Det är oxå en alternativ väg att gå.

Det viktiga är att jag hittar ett ställe, där jag känner mig nyttig. Att jag gör någon skillnad.

Ska väl boka in ett möte till veckan, så får jag se vart det leder. Det viktigaste är att jag försöker och att jag inte ger upp. För då sviker jag mig själv. Jag har aldrig varit någon som ger upp och det är därför jag är där jag är idag. Visst, jag la ner kämparglöden och pinnen, under några år. Men jag tog upp den och fortsatte kampen för mig själv. Det är det enda som betyder något, att man fortsätter försöka. Misslyckanden är inte det som avgör, det visar bara att vi är motiverade och starka, när vi trots dessa fortsätter att kämpa. Det är såna människor som har den livserfarenhet som behövs, för att hjälpa andra. Hjälpa andra att hitta deras drivkraft.

Kram/ Kikar in lite senare, kram på Er alla.

Det som känns värst i detta liv är no9g ensamheten och utanförskapen man känner.

Jag minns faktiskt både en tanke och känsla som jag hade när jag befann mig i mitt tidigare missbruk. Det kändes skönt att veta vem jag var, för en gångs skull. Jag var en knarkare och jag visste precis vart jag hörde hemma och vilka som var min sk familj. Den känslan hade jag aldrig tidigare känt. Tryggheten i att veta vart man hörde hemma och vem man var. Jag kände mig inte längre vilsen, som jag hade gjort innan. Innan hade jag hela tiden följt framtiden och mina mål. Men jag hade aldrig en känsla om vem jag var, om jag stod still. För jag stod aldrig still, jag riktade alltid in mig på något nytt, nytt och nytt. Detta var nog min ADHD som drev mig framåt tillsammans med min vilja att visa alla som behandlade mig så illa i barndomen och som sa att jag aldrig skulle bli något, att jag kunde och skulle bli något.

Detsamma gällde övriga bitar i livet. Jag behövde inte fundera över vänner, räkningar, familj osv. Det enda som jag behövde bry mig om, var drogen. De flesta missbrukarna har sagt till mig, att jag var oerhört annorlunda och otrevlig. När jag befann mig i mitt missbruk. Jag tror att det berodde på att när jag inte längre behövde leta efter stöd, kärlek, trygghet och en plats och mål i livet. Så behövde jag inte heller slösa energi och kraft på att vara trevlig. Det enda jag slösade tid på, var att göra schyssta dealer och ärlighet. För annars hade jag inte blivit långlivad. Men inte för att jag brydde mig om någon annan. Jag minns att jag njöt av att bara bry mig om mig själv. Inte bry mig om vad andra skulle tycka eller tänka om det jag sa eller gjorde.

*under hela mitt tidigare liv, i min barndom. SÅ hade jag hört min familj och släkt sitta och prata högt om hur jobbig, pinsam och hemsk jag var, iom min ADHD. De tyckte så synd om min mamma. Mig skällde de på hela tiden och jag förstod ingenting. Jag försökte ex dansa med olika prydnader, inför min mamma och mostrar. För jag ville att de skulle tycka att jag var rolig. Att de skulle tycka om mig, och bry sig om mig. Men det enda de gjorde, var att prata med skit om hur jag skämde ut mig själv och min mamma. Att jag stökade på och förstörde saker i mina danser och upptåg. Jag minns att höra de alla, sitta och prata om hur hemsk jag var. Det gjorde så ont. Jag kände mig så värdelös och ensam. Hade jag inte haft min morfar, så hade jag nog sökt mig till drogerna, mkt tidigare än vad jag faktiskt gjorde. Min morfar brukade lägga sin arm om mig och gå fram till mina mostrar och mamma, sen skällde han ut dem efter noter. Att ingen skulle sitta och prata skit om hans jänta, för då jäklar.

att han gjorde så, och att han brukade prata med mig, mysa med mig och ge mig tid. 'Betydde så mkt. Ingen annan gjorde det. Han motverade mig till såå mkt och det höll i sig tills jag blev 27 år. Då föll jag och då föll jag ordentligt.

Men det känns som att jag i alla år, försökte blidka min mamma och min familj. Oavsett om de såg eller uppskattade det. Så minns jag att jag städade, diskade, satt barnvakt, gick och handlade. Ja jag gjorde allt som man bad mig om. För jag ville så gärna att de skulle tycka om mig. Detta fortsatte senare när jag blev äldre. Alltid när jag pratade med någon i min släkt, så pratade jag med en muk röst och vågade aldrig riktigt stå för vad jag tyckte. För jag ville så gärna att de skulle tycka om mig. Mot mina vänner var jag helt annorlunda. Där stod jag på mig och för det jag trodde på. Ingen vågade sätta sig på mig eller nån annan, när jag var nära. För då klev jag in och sa ifrån. Oavsett om det var några jag kände eller inte. För jag hatade orättvisor och elakheter. Jag minns hur jag själv hade känt mig mobbad och utstött i min egna familj. Jag vägrade se andra lida.

Jag jobbade hårt, med flera arbeten för att få ihop stora löner. Jag hade inga skulder och köpte dyra och fina grejjer och kläder. Jag ville visa alla att jag visst var någon. Jag var inte den där lilla obetydliga skiten som alla satt och tyckte var pinsam och dum i huvudet ochg framförallt värdelös.

Så när mitt ex förskingrade alla mina pengar, så jag fick skulder på 200 000 kr. Så rasade hela mitt jag. Åtminstone den som jag försökte låtsas vara utåt. Nu hade jag skulder, och inga pengar. Hela den identitet som jag höll upp, så hårt i alla år. För att intala mig om att jag inte var så skit, som alla hade sagt att jag var under min uppväxt. Den var pajj, så nu hade jag inget som kunde övertala mig om att jag var bra som den jag faktiskt var. Utan pengar och anseende, så var jag inget längre. Så jag började härja mkt och springa på krogen, därefter blev det värre och värre. Till slut blev det droger.

Och därför var det så skönt att få känna den känslan. att jag för första gången på mkt länge, visste vem jag var igen. Visst det kanske inte var lika bra som den där tjejen jag varit innan. Dvs hon  som hade haft mkt pengar, fina kläder och ett fint hem. Hon som for med familjen på flera resor per år, Jobbade och var ärlig, hjälpte de som for illa och kämpade mot orättvisor. Men detkändes ändå bättre med att vara en missbrukare. För nu behövde jag inte lägga en massa energi på en massa såna saker som att vara trevlig, och klara av tusen saker såsom familj, barn, 4 jobb, och samtidigt ställa upp för alla mina 4 syskon och min ensamstående mor. Jag slapp allt detta och ändå hade jag en idintitet som sa vart jag hörde hemma och vem jag var. Jag var en knarkare!

Jag vet att det säkerligen låter korkat, i era öron. Men så var det och så kände jag det. Så nu dvs efter mitt missbruk. Har jag det oerhört svårt med att hitta mig själv igen. Vem är jag utan pengar, utan jobb, och utan missbruket? Jag känner mig oerhört vilsen, det är tur att jag har mina barn. Men jag hade önskat att jag även hade en mamma som förstod mig. En mamma som tänkte på vad fan hon säger. Ni förstår att min mamma. Ja jag älskar henne, självklart. Men jag bär på många onda minnen om allt hon gjort mot mig och allt hon har sagt. Hon säger än idag att hon inte är min mamma. Hon tycker att jag är vuxen och ska inte behöva en mamma. Det är dags föär henne att få njuta av livet, säger hon. Så när hon, är den enda jag har att luta mig mot. När jag mår dåligt, känner mig ensam och vilsen. Och samtidigt så ser jag i hennes ögon och hör i allt som hon säger. Att hon inte vill ha mig och min son hos sig. Jag kan sitta och må dåligt, känna mig ensam och onödig i denna värld. Och helt plötsligt så kläcker hon ur sig att hon inte fått sovit något och att hon har så mkt att städa. Så hon orkar inte leva mer, heller. Samtidigt står min 1 åriga son och leker med grejjerna på soffan. Då vet jag att hon menar att jag och min son är i vägen. Vi stökar till och gör så att hon inte kan lägga sig. Så då mår man knappast bättre, när ens egna mamma inte orkar med en. Men så har det egentligen varit under hela ens liv. Visst, hon gör jätte mkt för mig. Hon följer med mig o tar en fika 1 gång var e månad. Hon är barnvakt ca 3 timmar, varannan vecka. Hon har hjälpt mig om det är något som inte funkat i mitt liv. Så jag är oerhört tacksam att jag har henne och jag älskar henne, såå mkt. Det har jag alltid gjort. Det är bara det att hon samtidigt får mig att känna mig så oönskad och i vägen. Frågare jag om hon kan sitta med mig en stund, för jag inte vill sitta ensam ett tag. Så suckar hon och det känns som att hon sitter och räknar på fingrarna när hon ska få gå iväg och göra sitt. När jag försöker berätta för henne hur hon får mig att må. Hur det känns att den enda jag har att luta mig emot, känns som att hon hatar mig. Samtidigt som jag har förlorat allt annat som jag valde bort iom mitt missbruk. Ex de som inte ville förlåta mig eller de som inte kan se mig för den jag är idag. Så känns det så oerhört tungt att inte heller min mamma, vill vara på samma ställe som jag.

Innan jag flyttade hem till samma ort som min familj. Så mådde jag inte så här och kände mig inte så här värdelös. Den känslan kom mer och mer, efter att jag hade flyttat hit. För det är min familj som ger mig denna känslan. Det är värre att vara ensam, när man har massor med folk runt sig. Än att vara helt ensam och ingen är runt sig. Det är värre med alternativ nr 1. För då vet man att folket har valt bort en.

Ja jag kanske sitter och tycker mkt synd om mig själv ikväll. Men det är väl en sån kväll i kväll. I morgon ska jag hämta nya tag. Kanske titta på en lägenhet på en annan ort. Så jag kan börja om nån annanstans. Men jag vill isf hitta ett jobb där jag ska bo. Jag vill ju jobba på ett hem för ungdomar. Ex ett HVB hem för tonåringar upp till 20 års åldern. Jag vet att jag skulle kunna göra en oerhörd nytta på ett sånt ställe. För jag vet vad många av dem känner och saknar. Det är därför jag planerar denna utbildning till hösten, till behandlingspedagog.

Men helst hade jag velat fått ett jobb direkt. Så att jag kan få börja mitt liv. Jag har byggt upp grejj på grejj och nu är tiden inne för det jobb jag ska jobba med. För resten av mitt liv och identifiera mig med.

Godnatt på Er alla. Kram

Jag inser att de flesta av mina inlägg, hitintills har varit en aning mörka. Jag har dock velat berättat en del om vad som har hänt i mitt liv. För att visa att oavsett vilket mörker vi än bär inom oss. Och oavsett vilket mörker som vi har gått igenom, så finns det ett ljus i tunneln. Men det är inget ljus som vi kan sitta och vänta på. Panikångesten och depressioner, har en tendens att dra ner en i djupet. Det finns inget och ingen annan, än oss själva som kan hjälpa oss ur det. Att ex dra ut på krogen, fester eller ta droger eller röka på. Som bäst, skuter dessa saker på det onda. Men det förvinner inte och istället så ligger det bara och gror och blir starkare. Under tiden så manifisterar den sig som olika känsloutbrott, impuls handlingar och förvirrade val. Som i sin tur drar ner vårat mående ytterliggare. Det gör bara att den kraft som vi faktiskt har, måste läggas på dessa biproblem som smärtan orsakat oss och våra nära o kära. Så att när den ursprungliga smärtan sen visar sitt rätta jag och kommer upp till ytan. Så är den starkare och vi är svagare, än vad vi var 1a gången. 

Därför är det så oerhört viktigt att vi, istället för att ta till olika flyktvägar. Att vi sätter oss ner, med människor vi känner oss trygg med och pratar om vad som är vår styrka. Att vi sätter ord på vad det är som vi har lärt oss genom det som har hänt. Vad vi har tjänat på det som vi faktiskt har gått igenom och att vi försöker vända det mörka till något positivt.  Har vi ingen att prata med, ja då kan man skriva. Som jag gör härinne. Sen brukar jag även göra som så, att jag sätter upp olika mål, för mig själv. Mål med massor av små delmål. För då blir man styrkt, varje gång som man känner att man faktiskt har kommit framåt. Då slipper man känna att man sitter fast där man är i livet. För det är nog en jobbig känsla som de flesta människor känner, när livet är tungt. Att man sitter fast i skiten och att inget någonsin kan förändras. Men det är bara en illusion, som vill att vi ska tro på den. För då blir den bara starkare. Därför ska vi göra tvärtom. Planera en väg för att nå dit vi vill. Oavsett om det är till månen eller till Ica. Allt är möjligt, och det viktiga är att vi tror på oss själva. Att vi försöker att förverkliga det vi vill här i livet. Det är allt vi kan begära av våra liv. Inte att uppnå Drömmarna, utan att få känna att vi gör vad vi kan, för att nå dit vi vill. För det är vägen dit som är vinsten.  Den känslan, är den bästa känslan som finns på hela kartan. Den slår ett liv med miljoner, eller ett liv som stjärn skådis osv. Man kan vara miljonär eller ex skådis och må skit. De har oxå problem, och sorger. Då föredrar jag att få leva ett liv där jag känner mig nyttig, stark och förverkligande.

Det är hur vi ser på saker och ting som orsakar oss vårat mående. Så om vi ex har en massa måsten i våra liv, som inte går att ta bort. De är några som vi måste leva med. Ja enda sättet att vi kan börja må bättre, bli lyckliga och känna oss nöjd med den vi är och vart vi är i livet. Är att lära oss att se på dessa måsten annorlunda.

Ex jag har en del vänner som är less på sina barn. På att de alltid ska ta hand om någon och att de aldrig bara får vara den som de ville vara, när de växte upp. De anser att det var barnen som förstörde detta för dem. Så de går runt och svär och klagar hela dagarna. Allt är skit och piss, och inget är någonsin bra. Förutom när de har barnvakt och får ta sig ett glas eller två. Jag vet att de älskar sina barn, självklart gör de detta. Men det vet inte deras barn, och både mina vänner och deras barn blir olyckliga av detta, och de svär då ännu mer. de sitter fast i en cirkel, som aldrig tar slut. Sen när barnen växt upp och flyttat. Så kommer de sitta där med ångest och enda valet att förneka vad de gjort i alla år.

Då tycker jag det är bättre att förändra på denna cirkel direkt. Enda sättet för alla parter i dessa familjer, att må bra igen och bli lyckliga. Är att träna på att se på saker och ting annorlunda. Se vad som är positivt med att de fick barnen. Vad de har lärt sig, vad livet har blivit tack vare dem. Och vad de tillsammans kan uppnå om de jobbar tillsammans. För om de hittar glädjen igen, så skulle de inte märka alla problem lika tydligt. Problemen skulle bli mer och mer osynliga och de roliga bitarna skulle kliva fram mer och mer. Till slut skulle man inte se priset man betalat. Istället ser man bara vad man köpt och dess värde. Då har du både lyckliga föräldrar och lyckliga barn. Som båda kan börja jobba på att nå sina mål och drömmar, som de hade som barn. Eftersom då finns kraften. Då finns fokus, glädje och förhoppningar igen. Och då är allt möjligt att uppnå, för alla inblandade. För alla känslor smittar, mörka som ljusa. Och de alla växer. Så om du odlar på negativa känslor, så blir det dessa som växer sig in i alla hörn och kanter av vårat liv. detsamma gäller om vi odlar positiva känslor.

nu är det dags för mig att hoppa ner i sängen. Sköt om Er, så ses vi snart igen. Kram och Keep strong<3 

Jag vet inte vad jag ska känna inför allt som pågår runt mig. Jag menar, jag har varit frisk från mitt missbruk i många år nu. Jag lever i en liten by, på några hundra invånare. Så alla, ja jag menar ALLA. Vet vem jag är och vad jag har gjort. Men de vet även att jag har varit frisk i x-antal år och levt med mina barn. Ändå är det fortfarande många som misstror, tvivlar och viskar om mig, när jag kommer och går.

Igår när jag var på affären, skulle jag handla åt både mig själv och till min mamma. Så jag lade upp mina varor på rullbandet, tog ett cigg paket i min hand, samtidigt som jag höll i 2 olika betalkort. Sen tog jag betalkort nr 1 och betalade varorna. Samtidigt höll jag cigg paketet i andra handen, tillsammans med det andra betal kortet. När helt plötsligt kassören stannar upp och spänner ögonen i mig.

-Hörru, ryter han åt mig.

-Ska du inte betala för de där, som du gömmer under plånboken oxå!

Och sen pekar han på Cigaretterna.

Jag tittar på honom frågande.

-Menar du dessa?

Frågar jag och håller fram ciggen tillsammans med betal kortet i min hand.

- JA! svarar han mig.

- Som du ser, herr kassör, svarade jag. Så har jag ett betalkort till i min hand. Jag ska handla åt min mamma samtidigt, så därför vill jag betala mina varor först och därefter tar jag min morsas varor och betalar med hennes kort. Så ta det lugnt och vänta tills folk är färdig innan du börjar misstro dem.

 (Jag menar, det var ju en väldans lång kö, bakom mig. Jag skämdes så jag ville sjunka genom golvet. Men jag vägrade låta denna snorunge sätta sig på mig. Så jag stod på mig, vek inte med blicken och fortsatte med betalningen. Sen vände jag mig om, och gick ut därifrån.)

Förr om åren hade jag stått där och bett om ursäkt och sett blyg och pinsam ut. Men sånt har jag fått nog av. Jag tänker inte låta folk behandla mig som skit. Jag var inte så förr, och jag ska inte vara en sån i min framtid heller. För det enda som det leder till. Är att jag börjar tvivla på min egna förmåga, mitt egna värde och sen kommer depressionerna som samtidigt ersätter min självkänsla och självförtroende. -det blir inga små konsekvenser av att låta folk sätta sig på en. För det menar jag inte, att man ska vara otrevlig och oförskämd, när man svarar för sig. Snarare tvärtom. vinnaren är den som går därifrån med en rak rygg och fortfarande har respekten med sig därifrån. Det har man om man kan bete sig. Då ser den andre parten ännu dummare ut, dvs den som har ifrågsatt.

Reagerar man med mer artighet, respekt och förståelse, för den som hoppar på en. Än vad den som har ifrågsatt en, har gett dig. Så ser han dum ut och du går därifrån med en vinst i handväskan. Och det får dig att må såå mkt bättre, än om du ställer dig och gapar och skriker om dina rättigheter.

Jag har blivit mkt fel behandlad under mina år som drogfri. Den gång som tog som mest på mig, var nog när jag besökte vårdcentralen på min ort.

Min son var bara några månader och hade slutat äta. Så jag gick till min VCD och frågade vad det kunde bero på. Barnskötaren tittade på min son i 1 minut och sen vände hon sig till mig och spände ögonen i mig. Och sen kastade hon ur sig det ena efter det andra:

- Ger du honom gammal mat?

- Glömmer du bort, att ge honom mat?

- Har du mkt folk och spring hemma hos dig?

- Är du ute mkt på krogen och ränner på nätterna?

- Hur länge har du varit drogfri?

- hur ofta gör du urinprov?

Jag tittade på henne, började gråta och gick därifrån.

Nästa dag, gick tillbaka till denna Vcd och pratade med barnsköterskans Chef. Jag frågade denna, om inte de borde kolla ev tänderna på pojken, och utesluta alla fysiska orsaker. Göra flera vägningar med några dagars mellan rum, dvs en utredning och sen låta ev en läkare titta på honom? Innan De börjar ifrågasätta mitt leverne? För det visade sig redan nästa dag, att det var flera tänder på väg upp, samtidigt på honom. Han fick sina första 4 tänder, redan som 3 månaders gammal bebis. Och det var därför som han inte ville äta.

Chefen såg till så att jag fick byta barnskötare, och nästa kvinna försöker verkligen ge mig den respekt som jag förtjänar. Visst måste de hålla koll, så att jag lever ett bra liv. Det är deras skyldighet. Och jag vet att jag tillhör risk grupperna. Men det är därför ännu mer viktigt, att de gör detta med respekt, ödmjukhet och förståelse. Om de ska misstro allt jag säger, så är det ingen ide att de frågar. För då har de redan dömt mig. Då känns det istället som att de bara väntar på något som de kan använda, för att få ringa i klockan.

Jag hade en oerhört tur i oturen, så att säga. Att min son och jag, låg inlagd på Sundsvalls sjukhus, under de två första månaderna av hans liv. För de granskade mig, dag som natt. Och jag fick oerhört goda referenser därifrån. De kontaktade tom Vårdcentralen och kommunen, när jag fick alla dessa anmälningar på mig. Och berättade att de ansåg att jag var en oerhört mjuk, varm, ansvarsfull och god mor åt mina barn. Att de inte hade sett tecken på något annat, under hela den tid som jag hade vistas på deras barn avdelning, dygnet runt i 2 månader. Deras betyg på mig, har hjälpt mig avsevärt. Jag tycker synd om de som kommer från det jag kommer ifrån. Får barn och som inte har någon som kan gå i god för dem. För tyvärr väger inte vi tungt i dessa frågor.

2 a gången som jag kom till min Vårdcentral med min son. Så var orsaken att han dagarna innan, hade haft ett astma anfall. Han fick inte åt sig luften, när vi befann oss hemma hos en bekant som hade 4 hundar. Ambulansen kom och vi åkte in till sjukhuset. Men eftersom min son, var så himla liten. Så fick läkarna gå efter, vad jag berättade om hans andning, reaktioner osv. De gav honom diagnosen Astma och Pälsdjurs allergi.

När jag sen kom till Vårdcentralen, så var de väl medvetna om att läkarna gör dessa bedömningar utifrån föräldrarnas berättelser. Därför ifrågasatte de läkarnas diagnos. De trodde absolut inte på att han hade varken astma eller allergi. utan jag hade bara inbillat mig alltihopa.

Efter att jag hade kommit hem ifrån Vårdcentralen, denna gång. Kontaktade jag sjukhuset och bad om att få komma in och göra ett blodprov på honom. För jag ville få på papper att han hade denna allergi. Läkarna bokade därför in ett sådant prov, inför näst kommande vecka. Dock varnade de mig samtidigt, för att han förmodligen var för ung och att det därför inte skulle synas på ett sådant prov förrän om ett år eller två. Men jag bad om att få göra ett försök ändå.

Näst kommande dag ringde en kvinna från kommunen. De sa att de ville få ett skriftligt intyg ifrån en läkare om att min son hade fått denna Diagnos. Jag kontaktade därför Vårdcentralen, eftersom jag tänkte att de bara behövde gå in i hans journal och titta på vad sjukhus läkaren hade skrivit om honom. Därefter kunde Vårdcentralens läkare skriva ett intyg om att sjukhus läkrna hade gett honom, denna diagnos och en inhalator samt Allergi mediciner.

När jag kom till Vårdcentralen, så fick jag först gå in till barnskötaren, som tidigare hade ifrågasatt mig. Hon hånade mig och ansåg att jag inte skulle ha kommit och bett om detta intyg. Jag svarade henne, att jag inte brydde mig om vad hon tyckte. Jag ville träffa läkaren, för han var den enda som kunde komma in i min sons journal och se vad andra läkare hade sagt om honom.

Barnskötaren gick ut ur rummet för att prata med läkaren. strax därefter kom en utländsk läkare in i rummet och tittade lite misstroende på mig. Han frågade mig vad jag ville och jag förklarade att jag behövde ett intyg på min sons tillstånd. Jag sa till honom, att jag var mer än väl medveten om att det var andra läkare som hade gett honom denna diagnos, men att jag undrade om han därför, kunde gå in i journalen och läsa vad de hade skrivit om honom. Läkaren stirrade på mig med en hånande och elak blick och sa:

- NEJ! Det kan jag inte göra!

Jag svarade honom:

- Jo men jag ringde till sjukhuset och de har fullt idag. Därför uppmanade de mig att jag skulle gå hit, eftersom Ni kan se hans journal.

Då hånskrattade läkaren åt mig ännu mer. Sen gick han in i datorn och tog fram en bild och bad mig läsa. Då stod det på bilden att min son skulle få göra detta blodprov, under nästkommande vecka. Och därför menade läkaren på att jag försökte lura honom. Han trodde att jag försökte komma till honom och få ett intyg på min sons diagnos, INNAN han hade hunnit göra detta blodprov. Så att jag skulle få en diagnos på ett papper, som kanske inte fanns och som dessa blodprov isf skulle visa. Att jag därför försökte göra detta INNAN, dessa blodprov.

Jag sa till läkaren att det var jag som hade begärt dessa blodprov, och att även om de skulle visa på att min son inte har allergi/astma. Så kan han ändå ha det. Bara det att han var för liten, för att detta isf skulle kunna visas på ett blodprov. Jag försökte förklara för honom att det var för min skull, dessa prover skulle tas. Inte läkaren som behövde bekräftelse på den diagnos som de hade gett min son. Det var jag, men Läkaren på VCD trodde mig inte.

Jag lutade ner mitt huvud mot min sons huvud, skakade på huvudet och pratade tyst för mig själv:

- Jag tror jag blir tokig. Är alla i hela världen galna?

Genast flög läkaren upp ur stolen, rusade mot dörren och började skrika åt mig och min son, som jag höll i min famn:

- Ut! Ut ifrån mitt rum, skrek han.

- Du ska inte komma hit och säga att jag är galen, skrek han.

- Du får aldrig mer komma i närheten av mig, såna som du vill jag inte veta av, Ut härifrån, skrek han.

Jag började genast att gråta och försöka förklara mig:

- Jag ber så hemskt mkt om ursäkt, men jag mår inge bra. Jag blir ifrågasatt av alla och misstrodd. Samtidigt som jag är jätte rädd och orolig för min son som ibland inte kan andas. Och när jag kommer till Er, så tror ni att jag hittar på och ljuger för Er. Det är absolut inte lätt att sitta i denna beroendeställning och samtidigt alltid bli behandlad som en  obetydlig lögnare.

Läkaren tittade på mig och började hånskratta åt mig:

- Ha, tror du att jag går på de där låtsas tårarna! UT HÄRIFRÅN NU!!

Jag skyndade mig med att försöka klä på min son. Samtidigt som jag grät och tårarna sprutade. Jag halv sprang genom väntrummet och där stod alla upp och tittade på mig. De hade hört när läkaren skrek för fulla lungor åt mig. Antingen stod de helt häpna och tittade på mig medan jag kom gråtandes med pojken i famnen. Eller så stod de och viskade och pekade mot mig. Jag sprang och gömde mig i ett hörn, där ingen såg mig. Sen försökte jag samla mig, för min sons skull. Och sedan gå ut med rak rygg från Vårdcentralen. Men efter att jag hade tagit ett par steg. Så bröt jag ihop igen och fick rusa ut från lokalen. Jag minns hur jag grät, hela vägen hem.

Det kanske är svårt för Er att förstå, jag ska därför försöka förklara För er så gott jag kan. hur det är att komma ifrån ett missbruk.

Jag var en stolt och driven människa innan. Jag hatade orättvisor. Såg jag någon som blev mobbad eller orättvist behandlad och som inte kunde stå upp mot sina Demoner. Så hade jag aldrig problem med att kliva in och hjälpa. Detta gjorde att jag hade massor av vänner i alla möjliga grupper.

sista åren, innan jag började med drogerna. Började jag bli lite vilsen. Orsaken kommer jag berätta om lite längre fram, men jag kan berätta hur det kändes. Jag började springa mer och mer på krogen. Använde mig mer och mer av min mor, som barnvakt. ju mer jag flängde, reste och härjade. Desto mer och mer, förlorade jag mitt fotfäste.

När jag sen gav mig in i drogen. Så kan man se det som att man ritar en gubbe, skriver alla känslor och personliga egenskaper som denna gubbe hade när han började. alla dessa privata egenskaper, smak, minnen och känslor finns runt ens kärna. Kärnan är det oskyldiga lilla barnet, som alla vi människor bär inom oss. Barnet är blygt, oskyldigt, nyfiken, godtrogen och osäker. Det är känslorna, minnena och ens personliga egenskaper som avgör vem man är som människa. Och dessa har man erfarit och fått genom det liv och erfarenheter som man haft i livet.

 Allt mer som drogen får fäste i en. Så tar den över alla dessa känslor och egenskaper. De ursprungliga, kastar han bort och sen är det drogen som försvarar ens oskyldiga lilla barn som finns kvar inom en. Det är Drogen som bestämmer vad man ska känna, tycka och göra. Så när man sen slutar med drogerna. När man plockar bort drogen från denna gubbe. Så står bara gubben kvar, ensam med det oskyldiga lilla barnet längst ut. Inget som försvarar den och inga minnen om hur man ska hantera saker och ting. Många har tom förlorat sina minnen om faktiska händelser, människor och erfarenheter. Jag minns ca 20 % av alla människor som hejjar på mig när jag går förbi. i de flesta fallen, så känner jag igen dem och vet att jag känner dem väl. Men jag har inte ett enda minne, om varför jag känner dem och vad vi har gjort tillsammans. Jag vet oftast inte ens vad de heter, bor osv. Läkarna säger att det är blockeringen sen våldtäkten som skapat denna minnesförlust. Hjärnan har blockerat en viss del, för att skydda mig från minnen under våldtäkten. Mina barn har fått väckt mig, mitt i natten flera ggr. De har då berättat att jag har legat och skrikit i sömnen, berättat om allt som mannen hade gjort med mig under våldtäkten. Så tydligen finns minnena kvar, från när jag låg och stirrade ut i tomma intet. Jag har bara inte tillgång till dem.

Detta har iaf gjort så att jag inte ser min historia så tydligt. Jag ser inget särskilt om jag försöker minnas mitt liv och vem jag är.

Så när vi kommer ifrån ett missbruk och har plockat bort drogen. Så är det detta barn som får ta emot alla smällar. Första två åren, brukar vi kunna hålla stånd från smärtan. Genom att inte riktigt ta till oss, vad vi egentligen har gjort mot våra liv. Många försöker hålla sig sysselsatta, med att umgås med folk, gå på stan eller följa samma rutiner som de gjorde i missbruket förutom att använda sig av drogen. Men i övrigt lever de med samma folk och i samma miljöer. De som gör på detta vis, brukar inte klara sig i längde. Det funkar inte att ha drogen så nära. För när vi mår dåligt och faller, kan ett snabbt beslut förstöra allt. Därför väljer många att vara ensamma. Eller de väljer att försöka hålla sig med vanlöiga gamla vänner och Svenssons. Men tyvärr har vi inte många såna kvar i våra liv. Därför sitter vi oftast ensamma. Och efter ca 2 år, brukar denna ensamhet och grubblande tankar i den tysta tillvaro som vi har befunnit oss i. Då brukar den börjar komma åt oss. Och när den börjar komma åt oss, så faller allt. För vi har en tuff och hård yta, från missbruks tiden. Men bakom den, finns oftast inget. Eftersom vi slängde bort allt som vi hade lärt och tränat på under våra liv. När drogen tog dess plats. Så när ytan passerats, så går allt rakt in i oss.

Alla missförstånd, alla blickar, allt vi förstört och förlorat. Börjar göra ont och gnaga i oss. Och eftersom vi är ensam, ofta. Så har vi ingen som kan bygga upp vår självkänsla, påminna oss om vad som är bra med oss. Så efter en tid, börjar vi döma oss själva. Då börjar självkänslan, självförtroendet och tron på oss själva och vem vi är. Att förfalla. Depressionerna tar över, panikattackerna stegrar och tar över. Snart vet man inte skillnad på vare sig dag som natt. Många lägger in sig på psyk, av och till. Andra går tillbaka till drogerna. En del, endast några få av oss. Har en familj som de kan vända sig till. Som stöttar dem genom dessa mörka tankar. Och även om jag och min mor har haft en svår relation. Så kan jag säga det, att jag vore inte här idag om jag inte hade henne.

Jag har gått igenom allt detta mörka och nu har jag börjat skåda ljuset igen. Jag har fått träna mig att tänka positivt. Och att se vad jag vill med mitt liv. Göra planer, stora som små och sen ta ett steg i taget. På så sätt har jag byggt upp en tro på att det faktiskt är möjligt, att ta sig härifrån. Ifrån det dåliga måendet som omger en. Visst önskar jag att jag hade mina gamla vänner. Tyvärr har jag bara 2 av 50 stycken kvar i mitt liv. Många valde att inte förlåta mig. Jag respekterar detta, även om jag saknar dem och önskar att de hade valt mig istället för det val som de faktiskt gjorde. Men jag inser att jag bara mår dåligt om jag ska sitta och sakna, och klandra dem eller mig för hur allt har blivit i vår relation mot varandra. Det är bättre att jag skapar mig nya relationer, vänner och minnen.

Tack för idag, nu ska jag ta min lilla son som börjar vilja leka med mig. Hoppas Er dag blir bra. Kram på Er Alla, så ses vi snart igen.