Jag blir så ledsen, jag vill inte förlora fler utav mina vänner. Det känna som att allt eskalerade för ca 3 år sedan. På 3 år har jag förloratså många fler än vad jag hade förlorat på de sista 10 åren.

Min sorg började när min goa kära vän sökte hjälp ifrån det Laro program som hon tillhörde.

Detta var en mkt ödmjuk enkel och vacker tjej. Hon växte upp med en jätte fin familj och hon gick Teater gymnasiet. Jag minns hur hon brukade sitta på gräsmattan på skolan, tillsammans med alla de andra Teater eleverna och gjorde olika imitationer och gester. Hon var alltid mjuk och snäll och visste vem hon var. Vi tappade kontakten med varandra efter gymnasite. Nästa gång vi träffade var ca 10 år senare i missbruket. Jag hade fullit och när jag kom till en kvart på stan, så satt hon där. Djupt nergången och det visade sig att hon hade fastnat i missbruket redan som tonåring.

Hon var väldigt destruktiv i sitt missbruk, men hon fick komma till Laro programmet och hon kämpade hårt för att klara det. Men tyvärr hade hon även ett Benzo missbruk, vilket Metadon inte hjälper emot. Hon gick därför till sin läkare och berättade att medicinen (Metadonet) inte var nog, hon kunde inte hålla sig ifrån Benzodizepinerna. Hon grät och bad på sina bara knän om att få hjälp att bryta detta sidomissbruk. Läkarna lovade henne en ny behandling vi sidan utav sitt Metadon behandling, skulle hon få påbörja detta nya kommande program emot Benso missbruk, som låkaren pratade så gott om. Detta program skulle börja inom 3 månader och hon skulle få en plats direkt vid detta nya program starten. Min vännina väntade hoppfullt, man såg glädjen runt henne igen. Men månaderna gick och hon fick ingen hjälp. Hon hade hållit sig ifrån dessa Benzo men nu började det bli svårt för henne. Så hon beställde en ny tid med läkaren och gick och frågade denne, när hon skulle få påbörja denna nya behandling för sitt benso begär

LÄkaren förklarade att det skulle ta lite längre tid, men om ca 2 månader skulle hon äntligen få hjälp. Dessa 2 månader gick och hon träffade läkaren igen och frågade när hon skulle f¨hjälpen som hon behövde. Läkaren berättade då att det inte skulle bli ngt nytt program som hjälpte benzo beroende. Så tyvärr fick min vännina klara sig själv. Min väninna grät och blev helt förstörd. Efter ca 1-2 veckor åkte hon dit på ett återfall. Läkaren kallade in henne på kontoret och skrev ut min vännina ifrån Metadon programmet. Min vännina grät och den lilla gnista som fanns i henne, blev alldeles mörk.

Hon började drifta och missbruka igen. Hon fick bo hos vår gemensamma bekant, dvs hennes ex kille sen 10 år tillbaka och som oxå tillhörde Mteadon programmet. Efter ca 1 månad från att hon blivit utkastad ur programmet, så var hon hemma hos sitt ex. Han låg och sov i fåtäljen framför tvn. När han vaknade såg han att hon hade kurat ihop sig i sängen, med sitt ansikte vänt emot väggen. Han klev upp och tänkte att hon skulle få sova, eftersom hon inte hade mått så bra. Så han klev upp och började städa. Efter att han hade plockat undan lite, så öppnar han skåpet och ser att flera av hans Metadon flaskor var tomma. Han skyndade sig fram till min väninna på sängen, och vände henne om.

Hans värsta fasa hade inträffat, han fick inte åt sig luften och paniken spred sig. Han skyndade sig och ringde Ambulansen som kom dit på bara 10 minuter. Han satt med inne i rummet, eftersom de bara bodde i en etta. Personalen hade inte haft tid att ta hand om honom så han stod bredvid och såg allt som de gjorde med hans älskade fd flickvän sen 10 år tillbaka. Han såg henne ligga där alldeles blå och vit i ansiktet. Han såg på medan Ambulans männen skar upp hennes hals för att sätta in ett rör så att hon skulle få åt sig luft. De höll på med henne i 17 min innan hon förklarades död.

Min väninna hade tagit sitt liv. Deyt var uppenbart för oss alla, att hon inte skulle klara sig länge till. Varför var inte det uppenbart för läakrna? hur kunde de skriva ut henne från programmet i detta skick? Min vännina brukade alltid ta allt med Sprutor, men denna gång hade hon hällt i sig allt via munnen och ställt undan allt så inget skulle märkas. Hon hade vänt sig mot väggen, för att  skydda vännen som sov i fåtöljen. Så att denne inte skulle mötas utav hennes livlösa uttryck, när han vaknade.

Hon orkade inte mer, hon gav upp. Jag önskar att jag hade gjort något mer för henne. Jag önskar så att hon fanns med oss idag. 

Den manliga vännen, som var min bästa vän genom tiderna. Han som hade sovit i fåtöljen. Han ingick som sagt i Metadon programmet. Han hade skött sig i flera år, hade lgh och jobb. Det var ett sånt jobb som man får av kommun och arbetsförmedlingen när man varit frisk i minst 1 eller två år. Och om man tar ett enda återfall, ett enda positivt prov. Så tappar man jobbet direkt.

Han levde ett stabilt liv. Men efter han hade varit med om detta traumatiska, rasade han. Ingen hjälpte honom, han fick inget samtalsstöd, ingen hjälp inget överhuvudtaget. Efter ett par månader fick han ett prositivt urinprov och han förlorade jobbet genast. Och eftersom jobbet var det enda som hade hållit honom i någorlunda skick. Eftersom han var iom jobbet tvungen att tänka på vad han gjorde om dagarna. Man kan nog säga att jobbet var det som höll honom vid liv. Men efter ett positivt prov, förlorade han detta och allt gick utförs. Efter ytterliggare 6 månader, kände jag knappt igen min vän. Han tog metadonen med sprutor och han tog allt han kom över. Folk har berättat att iblanddrog han ut sitt egna blod och det var gele aktigt. Det flöt inte ens, pga allt han injicerade i sina ådror. Efter ca 8 månader från väninnans/Ex flickvännens död. Hamnade han på sjukhuset. Han var fortfarande inskriven på Laroprogrammet. D vågade inte skirva ut honom ifall han skulle göra samma sak som sin fd flickvän och ta sitt egna liv. Men vid detta besök, var det Ambulansen som kom in med honom. Personalen tog prover på honom och sen vände de sig mot min vän och sa till honom att med dessa provsvar, så borde han inte varit vid liv. Han borde varit borta för länge sen.

Min vän blev därefter utskriven och åkte hem igen. Ingen åtgärd togs och ingen utredning startades utav hans hälsotillstånd. 

Ca 1,5 mån senare, hittade de honom död i sin egna säng. Han hade haft en kamrat hemma hos sig vid döds tillfället, som berättade att han hade vaknat på morgonen av att vår gemensamma vän inte hade fått åt sig luften. Sen hade han dött. Undersökningarna visade att han hade LungÖdem samt flertalet med Proppar i lungorna och att det var det som tog hans liv. Han dog ca  9 månader efter att hans fd flickvän hade tagit sitt liv.  Hjärtat hade fått jobbat så hårt för att orka pumpa detta tjocka tunga blod genom hans kropp.

Ännu en gång tog sjukpersonalen livet av en vän. De nonchalerade hans hälsotillstånd och lät han åka hem. Den nedgång som man såg på denna välutbildade, fina, ödmjuka och generösa man på dessa 9 månader, var så fruktansvärd. Och 7 dar i veckan besökte han sjukhuet inför sitt Metadon intag. Så trots provsvaren, samt att personalen träffade och pratade med honom dagligen, de såg hans förfall, de visste hans mående efter detta med flickvännen, ändå så gjordes inget.

Inga andra enheter eller kommunala avdelningar gjorde ngt heller, eftersom de ansåg att Laro behandlingens personal hade koll på honom. De förlitar sig på att den ena gör det andra, när det egentligen är som så, att ingen gör nåpt och flera inskrivna dör.

Jag saknar dessa vänner såå mkt. Detta är två dödsfall som man hade kunnat undvika. Dessa två var starten på en fruktansvärt mörk Era. Sedan min vän här ovan slöt sina ögon, har ytterliggare 11 vänner dött sedan Mars 2013. Och i en så pass liten stad som vår, är dessa siffror fruktansvärt höga. Vad beror det på? Att vi hör fått de högsta procenten på död bland missbrukarna, de sista åren? Vi ligger högre än Stockholm och Göteborg.

Flertalet av dessa dödfall, har tillhört Laro programmet.

Och min egna slutsats är att iom att man tillhör Laro programmet. Så slappnar alla övriga avdelningar inom sjukvård och kommun av och hänvisar till att de har det stöd och hjälp som de behöver, iom att de är inskriva i Laro programmet. Och att kommun och övriga avdelningar inom sjukvården, då inte behöver beblanda sig på samma vis. Allt överlåts åt Laro behandlingen. Men de är psyk avdelningen och de delar endast ut en medicin och gör urion prover. Inskrivna i Larobehandlingen och som han övriga diagnoser såsom Diabetes osv. De får många ggr sköta dessa diagnoser genom Larobehandlingen. De övriga läkarna som ex Diabetesläkare osv överlåter allt ansvar för hälsa och medicinering, prover och ha koll på sjukdomsförlopp osv, överlåts på Laro behandlinge Personal. Som ofta är helt underbemmanade och glömmer 50 % av det som vi måste göra. Söker en Laro patient hjälp för sitt mående, så hänvisas man till sin Laro behandling. Söker man hjälp från kommunen och stöd, så hänvisas man till Laro behandling. En Laro behandilng utan resurser och utbildning inom dessa områden. Varför ska Laro pat utelämtas helt åt dessa. Även Laro Personalen anser att detta är fel, de hinner inte ha koll på allt och mkt slinker mellan fingrarna. De har endast resurser beviljade för medicin utdelning samt provtagning.

Jag tror att detta är en av de orsaker till att dödsfallen är så höga i Västernorrland.

Även att kommunen inte gör något förrän det gått utför för en patient. Då kliver dessa in och skickar dem till en drogbehandling som finns i Ljustadalen. Men det enda som händer när man som Laro pat hamnar på denna drogbehandling är att man känner att man har gått tio år bak i tiden och är på samma pkats som innan.

När man skrivs in på en *LARO enhet är alla så lyckliga. De tror att de nått sitt mål och kommer bli frisk och leva sunda lyckliga liv. De är fulla av hopp och drömmar. Men när de levt i programmet ett tag så avtar drogens effekter och drogbeteendet. Vilket gör oss väldigt sårbara och allt går rakt in i oss. Innan var drogen vårt enda försvar, inget kunde penetrera denna. Nu utan denna, så känner vi oss som försvarslösa ankungar i ett skott sikte och det värsta är att det verkar vara laglig jakt på oss. Man får spotta, och behandla oss som skit, för att vi levt det liv vi levt och gjort de val vi gjort. Men de valen gjordes inte utav oss, de gjorde av oss men vi var styrda av drogerna och försvaren. Drogens Överlevnadsinstinkt är vad som tar över och det är denna som styr oss, tills den dagen vi blir drogfria. Förutom skammen o skulden vi känner över vad vi gjortnmot oss själva, våra liv och våra anhöriga och de vi älskar. Så vet flera av oss, inte hur man lever i ett friskt samhälle, hur lagar man mat? hur pratar man med vanligt folk och vad pratar man om? Vad är laglig humor och vad är inte det? Hur sköter man papper, ekonomi och myndighetskontakter.?Allt bara snurrar och flera av oss jobbar för fullt för att vi vill att vår utsida ska se så Svensson aktig ut som möjligt, så att vi ska bli sedda och behandlade som en vanlig människa igen. Så att gamla vänner såsom nya, ska vilja vara med oss och se oss som de såg oss innan.

När jag blev frisk dvs kom in i programmet, så trodde jag att jag var i mål, jag började ta kontakt med gamla barndomskamrater igen och frågade om vi skulle hitta på något tillsammans. De flesta svarade lite artigt att de hade fullt upp men att de var glada över att jag ringde och andra la på luren. Jag var inte medveten om att de såg på mig som de gjorde, jag var naiv. Jag hade innan ärligt trott, att deras domar handlade om att jag var i ett aktivt missbruk och att när jag tog mig ur det, så skulle de se på mig igen och respektera mig. Men jag insåg ganska snabbt att jag varit naiv, det handlade inte bara om drogerna. Det handlade om att bli socialt accepterad steg för steg, och sådant tar många många år. Så de första 2-4 åren satt jag helt ensam, ett tag orkade jag inte med min ensamhet och att sitta ensam med mina adhd tankar om vad jag förstört och skadat, vilket ledde mig tillbaka till gamla vänner som oxå var på sin egna väg ifrån sina missbruk. Men jag insåg snabbt att det inte var en bra ide. Att umgås med dem som är på samma väg som jag och som har haft ett missbruk, kan ofta leda till återfall. För när den ena faller, så påverkas gärna de övriga i bekantskapen och en efter en faller man. När jag insåg detta så bröt jag upp och återgick in i min ensamhet. Efter nått år valde jag tom att flytta ifrån min hemstad, till en ny. För jag hoppades på att jag skulle bli sedd som en vanlig människa, eftersom där i den nya staden var det ingen som kände mig.

Mycket riktigt, jag blev starkare av att få respekten av folk´. att ha folk som hejjade och var intresserade utav vem jag var och vart jag kom ifrån, gjorde att jag sakta började känna mig som en hel individ igen. Jag började tom att återfå respekten för mig själv igen. Jag insåg varför jag känt mig så liten, värdelös och ensam på hemmaplan i flera år och nu på en 1/3 av tiden, hade jag blivit nästan en hel människa som visste vad jag tyckte om, stod för det och våghade chansa på mode, inredning osv. Jag var inte lika rädd att säga fel och göra fel saker o att bli dömd för att vara en simpel missbrukare och hopplöst fall.  Jag insåg att jag hade speglat mig i mina hemkvarters syn på mig och jag hade saktat tagit över deras syn och domar på mig som mina egna. vilket ledde till att min självkänsla och självförtroende och värde var i botten men nu var den äntligen på väg upp.

Efter nått år på den nya orten blev jag pga familjeförhållanden tvungen att flytta hem igen till min familjs stad. Från början gick allt bra, jag var stark och lycklig, jag visste vem jag var och vad jag ville. Tyvärr blev det ofta bråk i familjen eftersom jag var så olik dem. Jag sa vad jag tyckte och när jag ville säga det. Vilket inte var accepterat i min familj. Så jag började bli mer och mer ett obekvämt ämne i min familj, vilket sakta började tära på mig. Efter ett år var jag på samma plats som jag hade varit innan. Jag hade ångest, mardrömmar och bad om ursäkt för allt. Jag bor fortfarande kvar i min hemby, visst har det även varit positivt. Tack vare att jag har flyttat hem så har många fått upp ögonen för att jag faktiskt lever ett 100% friskt liv. Men jag känner att jag borde för mina barns skull, flytta härifrån, även för min egna skull. Jag har fått jobb och lever helt självförsörjande. Jag har även körkort och bil idag.

Jag vet att jag är där jag är idag tack vare min egna överlevnadsinstinkt och min familj. Jag vet tyvärr många som inte klarar av den ensamhet som jag genomled och som söker upp gamla kvarter och vänner bara för att få slippa vara ensam en stund. Men tyvärr så leder det ena ofta till det andra och när man väl har försökt bli frisk och sen faller tillbaka. Så är det ofta som så att det misslyckandet, gör att man kör ännu hårdnare med drogerna. För att man vill glömma smärtan och ångesten över att man gav upp, svek sig själv och de man älskar. Vilket ofts leder till döden. Därför är det så himla viktigt att när man kommer till ett LARO program så måste det finnas stöd och hjälp, innan man faller. För det är då man har hopp, vilja och drömmar om framtiden. Och de ska man använda sig utav för att hjälpa dessa människor att klara av att bygga sig en idintitet och ett liv i samhället. De behöver stöd i att vänja sig ha kul som en frisk individ, att gå och handla och sjköta ekonomi, sköta myndighetskontakter osv. Många behöver struktur och rutiner och särskilt för stunder som känns extra tunga. Vem ringer jag om jag mår så illa och är på väg att ta ett återfall? Vart går jag om jag behöver prata med någon?Ska man helt plötsligt bli mamma/pappa igen åt sina barn som man inte träffat eller levt med på 10 år, hur gör jag det? Hur är jag en bra förälder? Hur pratar jag med mina barn?

Som det är nu, så får dessa som ingår i LARO programmet i Västernorrland ingen hjälp o stöd förrän de fallit. Och då kastas de in i ett drogbehandlingsprogramm i Ljustadalen men aktiva missbrukare. Vilket orsakar att kontakterna förnyas med gamla langare och vänner och desssutom så känner de flesta att de är tillbaka där de började och då kan vägen tillbaka upp på kullen, många ggr kännas för mäktigt och man stannar kvar där man blivit placerad. dvs i återfallen och drogernas våld.

Hjälp dessa människor INNAN de faller!!